Ända sedan jag var liten har jag sett saker, andar tror jag. Då de såg precis ut som vi. Jag har aldrig varit rädd när jag har sett de, men alltid rädd efteråt då jag antar att det okända har skrämt mig och jag inte har vetat hur jag ska hantera det.

När jag var 8 år hade vi precis kommit till Sverige och jag hade svårt att anpassa mig till att vara i ett nytt land och hade enormt svårt att sova. Då var första gången jag var med om något. Jag hade legat i min säng när jag plötsligt såg mamma i dörröppningen, jag reste mig för att gå bort till henne, hon log och sa att jag inte skulle vara rädd. Jag kände en sådan trygghet och ro i den stunden men precis när jag ska krama om henne så bara försvinner hon. Jag stod så nära henne och såg henne så tydligt och sedan var hon bara borta. När jag vände mig om så ser jag mamma ligga i deras rum och sova. Med tanket på min ålder så var jag livrädd över händelsen. Men än i dag undrar jag vad det egentligen var. Hur kunde jag se mamma när hon låg och sov?

Åren gick och jag såg saker under hela min uppväxt/tonår som jag inte kunde förklara och som ibland skrämde mig. Men jag försökte alltid hitta logiska förklaringar till dessa händelser.

Första och ända obehagliga händelsen var de två sommrar jag tillbringade i min mosters hus. Där kände jag alltid en närvaro som tydligt fick mig att känna mig ovälkommen och illa till mods. Den obehagliga känslan har jag aldrig upplevt innan och den är inget jag skulle vilja uppleva igen. Jag kände mig ständigt iaktagen de två sommrarna. Men vad gör man när man är 18 år och inte vet något om andar och hemsökelser.

Nått år gick och jag jobbade i hemvården på en tiden. Jag var mer mogen och mer tillfreds med mig själv och hade på något sätt sagt till mig själv att det var okej att vara annorlunda och accepterade att jag ibland kände saker i min närhet. Den början till trygghet gjorde nog att jag öppnade mig mer för jag vet att jag kunde känna när vi kom till vissa platser/ hus att vi inte var ensamma där. Och detta var okej för min del ända tills vi började hjälpa en dam på natten där samma känsla återigen kom tillbaka från den tiden jag bodde hos min moster. Var gång vi kom till damen hördes oväsen i huset, tunga steg, elementen som förde sådant oväsen att man det lät som någon slog mot de, slag mot väggar och en enorm obehags känsla. Har jag sagt att damen bodde själv?

Detta blev vår vardag de första den första tiden. Sedan fick jag höra av en gamla kollega att förr hade de hjälpt damen man när han levde och att han ogillade att inte vara i focus och att han inte ville ha främmande folk i huset. Då slog det mig att det kanske var han som var i huset. Natten därpå hade vi besök hos damen och samma sak höll på igen under vårt besök. Men nåt inom mig fick nog. Jag orkade inte jobba med de ljuden och den känslan runt mig. Så jag (otroligt nog) sa bara inom mig "( "Det räcker nu! Vi är här för att hjälpa XXX, det är enda anledningen att vi är här. När vi är klara så ska vi lämna är båda två i ro. Men nu får du visa respekt för XXX, hon behöver vår hjälp, och JAG behöver ro i jobbet så sluta upp med bankandet! " )". Sekunden jag avslutade meningen i mitt huvud upphörde oljuden och sedan dess talade jag alltid om för närvaron att vi kom och när vi gick och jag hade alltid ro i huset sedan dess. Är det en slump eller pratade jag med honom/henne, vem det nu var?

Finns egentligen massa situationer att ta upp men jag lämnar de för nya framtida trådar. Jag har alltid avskärmat en del av mig då jag inte vågat eller varit redo för vad jag kan hitta. Men de senaste 3 veckorna har fått mig att tänka till. Jag känner en närvaro var natt ibland när jag fortfarande är vaken och ibland väcker den mig. Men den är där hela tiden. Till och med min syster har börjat höra saker i lägenheten.

Häromkvällen så gick jag och pojkvännen ute med hunden och jag minns att vi pratade om hur fint och vindstilla det för en gångs skull var. hos oss. någon minut sedan kommer den här känslan av en närvaro och jag slapnar av. Sedan händer något som jag aldrig upplevt innan. Jag hörde något prata, snabbt och tyst. När jag försökte focusera och verkligen känna efter så försvann det och sedan kom det så fort jag bara slappnade av…Vad hände med mig? Jag har aldrig hört något på detta sättet detta pratade till mig men jag kunde inte tyda det.

För första gången finner jag ingen ro, och det känns verkligen som att min kropp inte vill skärma av mig längre. Att jag inte kan förneka längre. Jag vill lära mig att hantera detta men jag har ingen erfarenhet i detta och vet inte alls hur jag ska göra. Jag vill få bekräftelse i att jag inte är galen som jag ibland har trott. Jag behöver stilla denna oro som min kropp befinner sig i. Hur gör jag? och var hittar jag hjälp?