För ett tag sen var min man och jag i Gamla stan (Sthlm), Vi tänkte att vi skulle ta en fika på vårat stammis fik. När vi kom in dit var det ganska tomt förutom en barnfamilj som satt en liten bit bort. Vi satt intill den ena väggen med vårat fika när jag helt plötsligt kände en kall "våg" dra förbi mig, den fick mig att rysa till.

Både jag och min man kände att det var närvaron av en kvinna. Mer än så fick inte jag reda på, min man sa att det var en kvinna i 27 års åldern som sa att hon kände sig väldigt ensam.

Efter en kort stund började det kännas tungt om mitt bakhuvud som om jag hade en rund ring som bara trycktes ihop hårdare och hårdare. Den kalla vågen återkom till mig, det började kännas tungt på min vänstra arm, tungt och väldigt kallt. Det var kvinnan, det kändes som om hon lutade sig mot min arm, och plötsligt var det som om hon strök mitt hår.

Då kände jag en otrolig sorg, jag vart så ledsen och började gråta ganska mycket. Jag kände att det inte var min egen sorg utan hennes sorg som kom ut genom mig. Efter bara en liten stund slutade jag gråta och jag kände mig totalt utmattad.

Kvinnan var kvar men hennes närvaro kändes svagare då en ny kall våg kom till vårat bord. Detta var en man som tog mer kontakt med min man än mig, men jag kände ändå hans starka närvaro hos oss.

Mannen talade om för min man att han var en Vit Magiker ursprungligen från England. Hur och varför han hade kommit till Sverige ville han inte tala om. Han berättade lite kort om sitt liv och sa sedan till min man att han skulle "vaka" över oss då vi tillhörde hans tro.

Han sa efter en stund att vi kunde lämna fiket, men ville att vi skulle komma tillbaka snart igen. När vi lämnade fiket slog Stor Kyrkans klocka en gång och vi kände att vi skulle in där.

När vi väl kom in i Stor Kyrkan kände vi Magikerns närvaro med oss igen, vi gick runt där inne bland alla turister och jag såg att min man drogs åt ett visst håll. Han stannade till vid en grav; - Det var hit jag skulle, sa han. ? Hon ville att jag skulle komma hit.

Det var nämligen någon Kunglighet vid namn Margret som han hade hamnat hos. Hennes grav i Stor Kyrkan, hon ville tydligen inget mer än att bara bli besökt. Efter det lämnade vi Stor Kyrkan i Gamla Stan och började gå mot T-centralen.

Magikern var fortfarande med oss, min man kände honom mot sin axel. Han lämnade inte oss förrän vi skulle åka hem. Och då sa han bara att vi skulle komma och hälsa på snart igen, på samma plats där vi hade suttit.

Jag har tidigare kunnat känna människors närvaro, med det händer väldigt sällan. Och då har det bara varit att jag känt närvaro och ibland känt att dom tagit på mig. Men inget som det vi fick uppleva då.

Min man har heller aldrig upplevt något liknande. Kan det vara så att han och jag tillsammans gör oss mer mottagliga för sådant? Vad kan mannen och kvinnan vilja? Varför uttryckte hon sin sorg genom mig?

Vi fick ju varken veta om dom ville ha hjälp med något eller så. Finns det något sätt vi kan försöka komma i kontakt med dom utan att behöva befinna oss på just den platsen? Vi vill så gärna förstå dom och kunna hjälpa dom om det är det dom vill.

//Greizy