Är rädd för "det som finns i luften" "i ögonvrån", rädd att bli attackerad av andlig närvaro tex se en gestalt, känna något fysiskt, se bilder av attackerande ansikten i huvudet, eller se konkreta paranomala Tecken etc…. (detta brukar inte hända, men jag har arbetat aktivt mot detta vid aktuella tillfällen i livet, jag vet inte om det är grundat på någon egentligt upplevelse av att detta skett eller ej.. förutom i drömmarna där har mycket skumt skett)

Nu när jag vågat söka kontakt med andligheten, söka ledsagare, varit mer öppen för närvaro.. så har rädsla och i vissa fall skräck ökat starkt.

Drömmer mer mardrömmar, känner rädsla och skräck i samband med drömmarna på natten eller sömnparalyser, och sover oroligt, är rädd även på dagen och får anstränga mig mycket för att inte känna in omgivningen fysiskt….

Det handlar om starka intuitiva hoppfulla insikter och känslor av kärlek och värme och livets färger och intensitet .VS. stark rädsla och skräck, och spändhet och ansträngdhet…

Till saken hör den att det är nödvändigt för mig att komma i kontakt med andlighet, eftersom jag har starkt självförakt och distans till den fysiska verkligheten och människor relationsmässigt, - livet är ohållbart på detta själlösa sätt - och jag förstår hur viktigt det är att jag möter allt nu… steg för steg…. för att inte bara se allt utifrån, utan även connecta fysiskt med det, och med mig själv som en interaktiv del med omgivningen och andra människor… och i mig själv - som en person med själ, så som jag ser att andra människor har.

men..

hur hanterar jag rädslan och skräcken? Som gör att jag är tvungen att stänga av och skydda mig från verkligheten. Det blir lite moment 22….