Ja nu ska jag rabbla upp hela mitt liv i en kort berättelse för att förklara rubrikens påstående och varför jag öht blivit medlem på denna sajt och äntligen hittat nånstans där jag framförallt VÅGAR dela med mig utav mina upplevelser.

Som liten har jag varit med om en hel del, som litet barn såg jag mycket otäcka "andar" i mitt rum som mina föräldrar inte alls trodde på. Jag var som alla andra barn och det vara bara någon fas som skulle gå över sade dom.
Som 5åring fick jag min första sanningsdröm - jag gick upp en morgon och frågade mamma om vår hund dött.
Farmor ringde senare och sade att hunden dött.
Hur kunde du veta det frågade hon.
- detta har jag såklart fått återberättat, har svårt att minnas denna tid mer än att jag var väldigt rädd för att sova då jag hade en hel drös med mardrömmar..

Några år senare så var jag inte uppskattat bland mina vänner, blev myckt mobbad. Mest pga att jag inte kunde prata med människor "normalt". När någon pratade med mig så hann de aldrig avsluta meningar - jag svarade innan de pratat klart som att jag visste vad de skulle säga. Ibland hann jag bara titta på människor och svarade på en fråga, som de inte hunnit ställa.
Detta skrämde nog en hel del barn och jag blev tillslut mobbad pga detta.
Det gjorde att jag slutade berätta om mina upplevelser ända in i tonåren, jag slutade också prata och sade alltid "VA?" innan jag kunde besvara en fråga - för att skydda mig från att svara för tidigt så kunde jag konstatera att jag registrerat rätt, att det verkligen var en fråga och inget annat jag tolkat in eller en halv mening, på så vis verkade jag dum och lite "efter" istället för att skrämma folk, detta fungerade bra och tillslut lärde jag mig höra skillnad.
om ni förstår hur jag menar. Jag kan inte läsa tankar, så menar jag verkligen inte - men när jag klickar bra med personer så känner jag in så mycket att de inte alltid behöver SÄGA allt de tänker.

Har också haft en hel del sanningsdrömmar i tonåren, utöver den jag hade som liten.
Min morfar sade i en dröm att han skulle dö utav ett slag i huvudet.
Jag sade det morgonen efter till min dåvarande pojkvän att något kändes som att den drömmen inte var som alla andra, att han säkert skulle tycka jag var galen men att jag tolkat den som en varning.
Några månader senare så sade mamma att han hade dött genom att ha ramlat. Han hade också ett slag i huvudet, men det var inte det som dödade utan en hjärtinfarkt.
Först då vågade jag berätta för mina föräldrar om min föraning, och då kom det upp att vi tidigare i familjen haft människor som "trott sig" kunna känna på sig sådant. Men de sade att han bara var gammal så vemsomhelst hade kunnat ana sådant.

Sedan hade jag samma med min mormor, en bekant till min mor och andra husdjur. Det verkar bara vara föraningar om de gäller familjen - som för att jag inte ska bli "rädd" osv?

En annangång fick jag också en sådan dröm där min morfar, som är död, hela tiden letade efter ett par papper som var mycket viktiga och att något inte var färdigt, det visades också en tydlig ring på pappret och en människa i den.
Drog upp detta med min moster som då konstaterade att det var självaste bilden som han velat ha på sin bok som han skrivit, men som aldrig blev klar innan han dog. och att de viktiga papprena då var just dessa papper - han var inte klar med sitt arbete och ville att någon skulle samla ihop detta.

Jag hade också som liten sagt flera gånger till mina "syner" att bara finnas i mina drömmar, för att jag på så vis skulle slippa vara rädd. Så numer ser jag inga syner utan jag får bara dessa sanndrömmar.

Jag vet inte vad jag ska tro, har aldrig riktigt trott men blivit lika rädd varje gång det stämt in på något. Har inte sådana uppmaningar alltför ofta då det, såklart, inte dör så många människor/djur varje dag. Jag har heller ingen aning om man kan utveckla detta på något sätt och kanske få även positiva föraningar?

Iallafall.
Det som fick mig att vända mig hitåt var faktist en spådam.
Jag gick dit med några vänner för skojs skull och hon lyckades pricka in mig totalt, utan att jag berättat något om mitt liv.
Hon sade att de händelser som skett i det förflutna som jag aldrig accepterat som sanna.
Hon sade också att jag har mediala kunskaper inom mig om jag låter de komma fram. Att jag skulle hitta nyckeln.
Sedan log hon med ett leende som att hon visste precis vad hon talade om. Och jag blev rädd., för då dök alla mina minnen upp igen - och jag är så rädd för andar och hela köret och vad det skulle innebära att försöka ta kontakt med dom istället för att fösa bort dom.

Drev om det med mina kompisar kort därefter, men innerst inne så visste jag precis vad hon hade menat för händelser.

Och här är jag nu.

Så vad kan man göra med all denna information. Jag tycker hela "medial" grejen alltid har låtit som en sinnesjukdom då det är så man framstås när man pratar om detta med bekanta, så jag kan inte diskutera det med någon utan att bli utskrattad.

Hoppas på svar härifrån från någon som kanske känner igen sig och som kan ge konkreta tips på hur jag ska utveckla detta och kanske gå djupare in i migsjälv, då jag känner på mig att jag har mer att hitta där än vad jag trorr..

Några frågor till er som läser;
Känner någon igen sig i dessa upplevelser?
Är detta något som tillhör "ungdomen" och kommer det att försvinna när jag blir äldre om jag inte tar tag i det och utvecklar det?
Hur fick ni reda på att ni hade förmågor, är dessa ens förmågor eller kunskaper? vad kallar men det?

Ja. Svara på det ni känner för att svara på. Är lite nyfiken på vad som får er att dra er hit till denna fokus del! Här är min historia iallafall, ska bli kul att se vad ni svarar. Hoppas på att slippa bli dömd här, har blivit det så mycket förr så vågar knappt nämna detta ämne för någon.. :)