Ett påtagligt steg framåt
Lite roligt att det redan finns två aktuella trådar om nya meditationsupplevelser… Här kommer en till.
Jag ville bara dela med mig att idag, alldeles nyss hade jag för första gången en upplevelse. Innan har det bara varit subtila känslor och sådär.. och jag har kämpat en del med att ens fortsätta försöka meditera för jag tycker det har varit väldigt svårt och då blir det svårare att ha tålamod.
Men i alla fall, Jag satte på Kristin Luna Ray's album One Shared Heart som bara har låtar med massa mantran (hett tips att lyssna på henne!). Jag koncentrerade mig på andningen och sjöng med i huvudet med Kristin, och jag hann nästan precis bli avslappnad innan det hände nåt.
Mina ögonlock började rycka lite försiktigt och en lustig känsla i hela kroppen började sprida sig, fast jag blev både lite skrajsen och samtidigt exalterad över att det ÄNTLIGEN händer nåt! Så det slutade, så klart, men jag hade ingen lust att ge upp.
Det fortsatte såhär - jag blev avslappnad ch lugn igen och mina ögonlock började rycka ännu mer och den lustiga känslan i kroppen ökade, och så slutade det för att jag blev exalterad igen.
Detta hände alltså om och om igen, och jag hamnade lite djupare varje gång.. den gången det blev som djupast så ryckte mina ögonlock så mycket att jag nästan ville hålla i dom. Den lustiga känslan "sänkte" min kropp samtidigt som det kändes som jag lyfts liksom uppåt. Det började tryckas runt om huvudet.
Jag visualiserade en dörr, tänkte att på andra sidan av den är min guide som jag aldrig träffat. Jag frågade vill du komma in? Var på allt som hände i kroppen ökade i styrka.. Jag öppnade dörren och sa kom in och det ökade ännu mer. Men tyvärr kunde jag inte hålla kvar vid det, det blev liksom för mycket och jag kom "upp" och kunde tyvärr inte komma ner igen.
Måste dock säga att när det rycker i ögonlocken så där, det är ganska jobbigt haha. Är det så för fler?
Åh vad roligt att det börjar hända saker och ting för dig vid meditationen! Jag är inte riktigt där än, dels för att jag aldrig får in någon rutin på det.
Men när jag har tagit på en guidad vägledning från Youtube så har jag känt varje gång. Rysningar på armarna och att jag blivit tårögd när guiden ska komma nära… Meditationen är just om att möta sin angliga guide/vägledare.
Här är länken om du eller någon annan vill testa! http://www.youtube.com/watch?v=wQ_zkwgM7Zk
Jag tror det är vanligt att det rycker ögonlocken, det blir ju som att det spelas upp en film framför ögonen på dig :-) Sedan är det ju mycket som händer på en och samma gång som man liksom inte är helt beredd på.
Med vänliga hälsningar
//Nattuggla
~ Alla människor har ett hjärta, men storleken varierar. ~
Jag har prövat en del guidade meditationer på yt, men dom bara tjatar om nu ser du en skog och du går på en stig osv.. Men jag ser då ingen skog eller går på nån stig haha! Jag kan inte slå på såna visualisationer (eller hur det stavas) bara sådär.
Men nu kanske det är värt att ge det en ny chans om detta är ett steg framåt (det kanske bara var nåt tillfälligt :( vem vet)
Jag bara undrar nu efteråt lite.. För när man läser om andra som träffar sina guider eller annat alltid känner mycket värme och kärlek - det kände inte jag på det viset. Det kanske beror på att jag inte tillät mig att släppa taget helt.. Men det känns som att det lika gärna kunde vara något annat eller nåt? Jag vet inte :(
Jag har lärt mig att det handlar inte om vad man ser, utan det man känner. Så du behöver inte "se" själva skogen och stigen egentligen för att det ska fungera, tror jag.
Du får prova med det i tanken nästa gång och se om det blir någon skillnad.
Lita mer på dig själv skulle jag säga 🙂det är också viktigt.
~ Alla människor har ett hjärta, men storleken varierar. ~
Ja det låter ju logiskt! :)
Ja jag litar på mig själv, eller försöker göra det så gott jag kan. Men det kan ju poppa upp en massa tankar om vad som händer, och då kan det ju hända att någon av tankarna känns logiska. Då är det nåt som jag kommit på efteråt, men ändå också en känsla. Då kan man ju i och för sig tänka att den första känslan är rätt, men det är svårt att urskilja när man är mitt i det..
Jag försökte idag igen, och det hände igen.. men inte alls lika mycket. Kändes som jag inte kunde släppa taget alls för jag ville så gärna, samtidigt som jag inte vågade. Så jag blockerade mig själv helt klart…
Vad det kan vara svårt ibland då!
Starta ny diskussion