Hej! Här kommer mitt första inlägg trots flera månaders medlemsskap! Äntligen :)                                                                                                                                                   Jag har i hela mitt liv trott att jag haft en livlig fantasi. i den lilla stugbyn där min familj haft stuga i hela mitt liv har jag alltid kännt av och sett skuggor och dylikt. Min morfar har alltid berättat spökhistorier och jag har aldrig blivit riktigt rädd och alltid förvånats av att jag lyckats framkallat fantasier av de historierna trots att jag bara kände fascination av dem. första gången jag nämner ngt alls om mina syner är efter att jag i ca 14 års ålder blev väckt av denna manliga skugga å höll på att skita ner mig! Detta nämner jag efter 18 års ålder när jag fått i mig ett glas vin och min pappa säger "jaha! du ser han du me" efter det börjar jag fundera på om det som båda VI upplevde var sant. Åren går iaf och jag köper mig en egen stuga i stugbyn och många andra släktingar har också stugor där. småsaker händer. Jag älskar att vara där och jag känner mig aldrig ensammen. Vissa gånger har jag kännt obehag å iaktagelser men ignorerar detta och fokuserar på annat. Detta är då min fristad och det finns inget annat ställe på jorden som jag älskar så mkt som denna plats. Så det som händer nu förvirrar mig en aning. Jag kommer inte beskriva upplevelserna här precis vad som händer men på senaste tiden har det varit så sjukt oroligt där! Det har visat sig att varken jag lr min pappa lr mormor får sova gott. Min mormor berättar i förbi farten att hon måste ha blivit galen. ser folk på isen som sen försvinner. hör röster. Jag hör nå otroliga bankar på alltid samma vägg så att hela stugan vibrerar mitt i natten och min pappa blir allmänt konstig och utbrast tillslut att; jävlar va oroligt det är! Efter att jag nu vistas där typ 17 dagar i sträck och egenltligen inte ville hem var det som att ngn sa: Nu räcker det, nu får du åka hem! (kan ju vara mina egna känslor och tankar ändå) fast jag egentligen ville stanna så vart jag illa till mods för första gången och kände att jag behövde hem och andas ut.                                                                                                                        Vad jag vill med detta inlägg vet jag egentligen inte. Kanske ngn som känner varför det är så oroligt? Jag lider inte speciellt utav detta då jag förväntar mig att det ska bli lugnare och jag känner mig ändå ett med byn. Men det har aldrig varit såhär påtagligt för ngn av oss tidigare och det gör mig nyfiken. Kan ju kanske vara så att vi börjat pratat mer med varandra och mera öppet om det vi upplever än vad vi gjorde förr, utan att jag lagt märke till det. Men om ngn får en känsla av det hela så skriv gärna! Mvh / malin