Vill du att vi ska dela obekväma sanningar om oss själva här? :) Det kan jag absolut göra! Kan vara skönt att bikta sig ibland.

Eller hur menar du? :)

Vill oxå veta!

ho ho ho, ha ha ha, det var tänkt att det skulle vara en ny tråd som var kopplat till ett sidospår till tråden "annorlunda och ensam", det var 3 personer där som kunde tänka sig att vi skulle träffas och brainstorma hur vi kunde jobba med vår barndom i dysfunktionella familjer. Om det är fler som hänger på så är det ju jättekul. VI kan spåna litet tillsammans. Jag inser ju självklart att jag var jätteotydlig. Men jag har ju börjat så fortsätt ni bara.

Okay räkna med mig oxå,,(;

Dysfunktionell låter så trasigt, tycker jag.. Visst var det jobbigt ibland när jag växte upp, men på nåt sätt så var det just p g a det som vi i familjen blev så "sammansvetsade" samtidigt. Men självklart är jag intresserad! Det finns ju alltid två sidor av ett bekymmer..

vad jättefint att ni syskon fick en ökad gemenskap att stötta varandra genom livet när ni inte kunde få den grundtryggheten av föräldrarna. För oss var det precis tvärtom. Det splittrade sönder syskonskaran, jag är yngst och har fortfarande inte mycket gemensamt med dom.
Men det är just så här som det är vanligt att det är i grupper. Allt är inte lika, men mycket.

Fick nyligen en privat fråga och kom då fram till definitionen av en funktionell dysfunktionell familj, och vad det innebär för mig:

En dysfunktionell familj: är  en familj där föräldrarna inte fungerar stöttande eller utvecklande och där man inte får grundtryggheten med sig ut i livet.

En fungerande familj: är då en familj där föräldrarna ger en möjlighet till att utvecklas till en stark individ, ger en trygghet i hemmets lugna famn och har lämnat vidare de verktyg som just du, behöver för att klara dig på din väg ut i livet.

Aha Lightseeker, du jobbar som familjerådgivare eller hur? Så bra att det finns expertis på det området också här.

Funderar på min egen barndom. Är enda barnet. Jag kände mig stöttad och älskad, men visst fanns det problem inom familjen som tog hårt på mig. Känner mig ändå mestadels trygg i mig själv, men åker berg-och-dalbana känslomässigt och blir ibland väldigt deppig. Men om det har med barndomen att göra eller om det är min läggning har jag svårt att själv avgöra. Vad tror du?

#7 yvonne w, ooh, hjälp du jag är ingen expert på någonting och hoppas inte att någon här tror det heller. Jag är kanske expert på att ha haft ett trasigt liv, men det är jag säkert inte heller ensam om och det finns alltid någon som har haft det värre.

 Så hur vet man då om det är dåligt nog? Jo, vad säger dig dina känslor……

#8 Tja, mina känslor - dom går upp och ner! Är det bra eller dåligt? Är det vanligt? Är det normalt?

Ursäkta, fick fel uppfattning. Trodde att du jobbade med dysfunktionella familjer, dvs var familjeterapeut till yrket.

Undrar i mitt stilla sinne om något törs ge ut sig själv alltför mycket så här på nätet. Men idén var bra.

Kram på dig härliga ligthseeker!

#8 Yvonne w. försökte var tydlig med att det är inte här på nätet som det skall göras, enbart brainstorming om hur vi kan göra det utanför nätet, i trygga former. Att jag är så öppenhjärtad när jag presenterar mig innebär inte att man måste vara det när man går in, deltar eller presenterar sig här. Integriteten är viktig, och man bestämmer själv var gränsen går, Jag går själv ut och informerar officiellt till olika yrkeskategorier om sexuella övergrepp och om livet efter det, därför är jag såpass öppen. Hoppas att ingen mer tror att det är ett krav på dom här. Gör som yvonne w. gör, ställ frågor om ni tycker att någonting är underligt, Det är bara så vi kan komma underfund med varandra.

aha, yvonne w. jag skall tydligen lära mig mycket nu, jag skriver i min presentation att jag har erfarenhet av dysfunktionella familjer: min barndomsfamilj är en, har levt i ett sådant förhållande, har många vänner som jag stöttar för att klara sig ur  sådana förhållanden, har jobbat mycket med mig själv för att komma vidare, där är erfarenheten som jag pratade om. Erfarenheterna kan man sedan använda sig av för att hjälpa andra vidare. Nu skulle mitt deltagande här mer vara att släppa ut gamla energier, dvs. ingen över/underordning utan hjälp till självhjälp. Det finns kriterier för hur det skall gå till så att man håller gränserna. VI har en övertro på auktoriteter,,, vi söker ständigt sådana själva….inte många söker sanningen inom sig själv,,,, det är ofta där den bor och genom varandras stöd kan vi spegla oss och utvecklas för att gå vidare.

Ursäkta Lightseeker, har kanske inte varit in på alla trådar och läst. Brainstorming? Jag kanske inte hänger med, men några andra kanske?

Nej, jag har ingen övertro på auktoriteter, men å andra sidan finns ju väldigt mycket kunskap att hämta från olika yrkeskategorier, det kan jag inte förneka. Har yrkesmässiga erfarenheter från sjukvården/psykvården och har väl svårt att inte låta bli att "tycka" en del.

Om du känner för det är det helt okey för min del att ta del av din historia. Kan jag stötta och hjälpa så gör jag det. Min egen historia är inte så mycket att be om hjälp med precis. Har bearbetat, förlåtit och gått vidare. Några sexuella övergrepp har jag aldrig varit med om, men du har kanske sådana hemska erfarenheter? Min far drack för mycket varje helg och blev ofta otrevlig då. Men, hm, ja han är död nu. Likaså min mor. Min mor såg jag som en ängel, fanns alltid till hands. Morfar vad död när jag föddes. Min mormor, farmor och farfar hade jag bra kontakt med. Idag finns bara några kusiner kvar. Vi pratar ibland om hur det var när vi växte upp. Det var ungefär likadant för oss allihop. Alkohol är en del av kulturen och har alltid funnits, idag finns knark också, men det hörde jag aldrig talas om som barn så jag vet inte om det kom senare.

#1 Zerekti känner för att bikta sig, så jag bollar över till henne.

Och Sol-Angelica, vart tog du vägen? Haka på här nu när ni har chansen!

Kram Yvonne

Oh, missförstå mig inte, jag har den största respekt för de som har erfarenhet och kunskap via sin yrken. Men när det gäller oss som har varit utsatta för övergrepp, så är det många gånger lättare att få bäst förståelse från andra utsatta som har kommit vidare i sin utveckling. Och när det gällde denna tråden i synnerhet, att om vi skulle träffas och göra någonting utav det, så bör vi inte ha någon över/underordning, i form av hjälpare/hjälpsökande, utan som hjälp till självhjälp. I detta fallet så är man sin egen auktoritet. Det var så jag kom in på det spåret. Så jobbar vi också i föreningen som jag är medlem i.

Nu var det inte så att jag behövde hjälp, specifikt, av någon. Bara det att vi som har vuxit upp i dysfunktionella familjer, kanske brukade blogga, skriva dagbok, dikter, sånger eller bara ville dela med oss av våra upplevelser tex i form av sketecher, wath ever, behoven får bestämma.

Jag kan tänka mig att hänga på, men vet inte om jag har "värsta" upplevelserna direkt….

det är om DU har upplevt det som jobbigt som gäller, det är ingen internationell måttskala som man måste uppfylla.

Ex,) Är 8 år gammal, kommer 30 minuter senare än alla de andra barnen till första lektionen, Det störtregnar och jag har haft så otroligt svårt att ta mig fram på den asfalterade skolvägen, pga. alla maskar som jag måste kryssa imellan. Jag vill ju inte behöva döda en enda en. (detta är alltså 6 veckor efter min NDU). När fröken då frågar varför jag inte kommer i tid, så svarar jag ju sanningen (också det pga. min NDU) -Jo, för att det tar ju en sådan hemskt lång tid att gå, när det ligger en så massa maskar ivägen, annars dör dom ju om jag skulle råka trampa på dom.
Allmänt skratt i klassen, även av min rara gamla älskade skolfröken. Det gjorde så ont i hjärtat, denna elakhet som dom bemötte mig med.

Jag har aldrig glömt denna gången, det var bara en av de första gångerna efter NDU:n som jag insåg att jag inte kunde sluta tala sanning, och jag skulle fortsätta att bli skrattad åt och bli gjord till åtlöje, men jag skulle ändå vara tvungen till att fortsätta. Jag hade ju inget val, längre.

Idag talar jag fortfarande sanning och försöker att stötta andra lika trasiga människor vidare och visa dom att det finns vägar till läkning. Vi kan gå där tillsammans och stötta varandra.

Nå, var detta ett bra exempel på vad jag menade. Värre än så här behöver det inte bli. Ingen behöver lyssna till mina värsta övergrepp, om inte någon är intresserad av att höra om det för att själv komma vidare. Och jag är noga med att hålla mina  gränser, dvs. vad jag väljer att berätta. Vi tränar ju varandra, i det här livet. Får vi väl hoppas på.

*fnissar* Sorry…jooooo, jag fattar.men har alltid svårt att värdera mig själv och mina känslor……Kram….

Jag blev tidigt vuxen, för min far drack och min mor hade inte styrkan att sätta gränser. Den rollen tog jag på mig istället. Medan min mor grät av förtvivlan, satte jag på mig "järnmasken" som hjälpte både mig, min bror och min mor att "uthärda" - även min far för den delen - när han hade nyktrat till. Jag älskade både min far och mor, och när jag var i 25-års åldern, bestämde jag mig för att sluta upp med "att tycka synd om mig själv" - gå vidare i livet och inte skylla alla bakslag på en taskig uppväxt. Det är alltid jag själv som fattar besluten, och det är alltid jag som väljer vad jag vill göra med mitt liv. I den åldern gick det dessutom upp för mig att föräldrar också har problem, också har en bakgrund som självklart har påverkat dem. Varför då ställa så höga krav på dem, krav som jag inte själv klarar att leva upp till? Efter denna rannsakan har jag tyckt bättre om både mig själv och mina föräldrar, och idag är jag tacksam över att jag har fått en livserfarenhet som hjälper mig att uppskatta livet, och att betrakta omgivningen med "mjukare ögon". :)

ååh, vad trevligt att dela dina erfarenheter. Vad fint att se en bild av din uppväxt, hoppas att fler kan dra någon erfarenhet ur det här

susanne s, elisabeth j, och maria j, har ni upptäckt den här tråden, eller har ni ångrat er och vill inte vara med?

Det är klart jag vill vara med =) ska komma hit och skriva om en stund!

Jag är också här!Hittade tråden nu….Bra att det finns en nu.

Jag har varit i Gbg och firat mitt lilla barnbarn som fyllt 2 år och är så glad att han lever ett harmoniskt liv,så trygg i sig själv.

Mitt trasiga liv har väl resulterat i att jag får mail från okända.Det är unga människor.Den yngsta är 12 år…Jag har en blogg där jag skrivit om mitt liv,och uppväxt.Dit har dessa unga hittat!Jag hoppas bara att dom inte tror mig om att hjälpa dom alltför mycket!Jag har ju ingen adekvat utbildning!Men dom vill prata,berätta om episoder.frågar om råd osv osv….

Eftersom jag bara känner till BRIS,skolkuratorer,skolsköterskor,BUP har jag inte mycket att komma med.

Om jag skulle gå en utbildning;vad skulle det isåfall bli?

Jag är för gammal till utbildning nu.Men om jag varit yngre och upptäckt hur många unga som söker kontakt….

Jag fasar för den dagen när någon liten tjej eller kille berättar nåt riktigt riktigt illa!Vad ska jag göra då?Dom vill att jag ska hålla tyst,men om det är riktigt illa då??Gäller det löftet då?Om jag "skvallrar" mister jag deras förtroende!Jag brottas ständigt med dessa tankar!

Kanske min hemska uppväxt var en inkörsport för att hjälpa andra barn?

Susanne

Du blir aldrig för gammal för att göra någonting, även om du går över redan om en vecka så har du ju kanske satt ett hjul i rullning till en förbättring och kanske skapat en inkörsport till något bra för många andra människor i behov av något.

Det är bara ditt sinne å din rädsla/tvekan som är din broms i att göra något du annars brinner för.

Följ din inre röst

SEV

Jag har som jag skrivit innan en ganska trasslig uppväxt, men när jag ser tillbaka på den så vill jag inte vara utan den ändå. Den har ju format mig som jag är och utvecklat mig enormt med många olika kvaliteter. Jag är övertygad om att när min bok kommer ut om mitt liv, så uppfattar garanterat alla boken olika. Jag har ju en bild av mitt liv, och min mamma och mina syskon har sin syn på det och det får dom gärna ha. Jag ska berätta min sanning och hur jag upplevt mitt liv genom alla mina (idag exakt) 42 åriga liv.

Jag skriver gärna lite här inne i denna tråden samt stöttar och följer era inlägg, men eftersom jag skriver så mycket redan i förberedelse till boken, så är det svårt för mig att bara plocka ut vissa sekvenser, men jag gör mitt bästa för att göra det.

Vänligen MariaJ:-)

Grattis Maria

SEV

Tack för det !!!

Grattis Maria! Önskar dig en mysig och trevlig födelsedag!

Grattiskramar/Elisabeth

Tack snälla !!

Bamsekram tillbaka // MariaJ:-)

grattis maria, och alla andra som är ensamma och inte har någon som grattar dom.

Grattis Maria,J….på födelsedagen….HIPP HIPP HURRA !

Kramizz Pia :)

..också ett "månbarn"! :) Då känner jag en viss samhörighet med dig MariaJ. Stora månkramar på fördelsedagen önskar Tuvstarr!

Jag har inte hunnit skriva på tråden än men jag ska göra det så fort jag hinner =)

någon som vill se om vi kan göra någonting av det här, nu i sommar?

Vad är det här? Har varit inne de senaste dagarna och läst lite. Men jag har inte velat skriva något för det verkar vara en otrolig dålig stämning här just nu. Som jag uppfattade det så ville Lightseeker bara stötta och hjälpa andra i samma situation. Det tycker jag är värt all heder. Jag tolkade det inte som att hon var någon terapeut, utan MEDMÄNNISKA. Den som i mina ögon är den främsta specialisten är den som själv upplevt saker och inte bara läst sig till kunskap. TINA

#33 Jag tror att det var ett missförstånd men att det inte blev några sårade känslor, väl? :)

Tycker också att lightseekers initiativ är superbra! :D

#33 och #34, nej, nej inga missförstånd. En fråga är bara en fråga och ingen attack. Jag förstod att jag blev otydlig själv genom att skriva att jag hade erfarenheter. Varför skulle varje människa läsa alla inlägg som jag gör och veta att jag jobbar ideellt, utan sk. betyg.
#33, när man jobbar hela tiden med personlig utveckling och har viljan att  komma vidare med sig själv, så håller jag med dig om att man duger bra som ett komplement till en terapeut. Många gånger så klarar man sig inte utan det också. SÅ var det även för mig, förut. Det vill jag inte ha varit utan, i mitt liv. Det var oerhört givande och jag skulle inte ha kommit dit där jag är idag, utan min fd. psykolog och min stödförenings arbete.

Det här initiativet är ju bara avsett som stöd från en människa till en annan, dvs. en platt uppbyggnad, där alla har lika mycket att säga till om, samma ansvar, ingen under/överordning.

Om ni tänker er en cirkel (som typ kring en lägereld) där var och en har samma rättighet att yttra sig, utan att bli avbruten eller  värderad, ett forum för att se var vi var, vilken väg vi gick, var vi är nu och hur medialiteten har kommit in/spelat in på vår väg.

Det kan säkert bli väldigt givande. Vi får se vilka som blir med. Minns att det är vår rädsla som bromsar oss, men det är bara i ljuset som det goda kan finnas, i solljus från Lightseeker

#34 Nej det är okey zeretki. Tror också att det blev ett missförstånd. Ha en bra dag.

Maskrosbarn

I själ och hjärta jag bibehållen är
fast ett maskrosbarns tankar jag bär

Jag lever livet helt och fullt
aldrig mer bråk eller tumult

Som vet att ta vara på livet
och att aldrig ta något för givet

Jag är sådan - sådan är jag
Försöker följa den enklaste lag

Inget hemlighetsmakeri
dock är min himmel ej molnfri

Jag ber folk kyssa mitt bakparti
för lättlurad är jag ej,jag är fri

har bara så svårt att säga nej
Men jag är full av jävlarimej

Nu har jag faktiskt min själ blottlagt
Och jag har sagt vad jag skulle ha sagt

Är du en maskros - precis som jag
eller ängsviol - lika svag

tyckte verkligen om dikten, den har tyngd och är vacker, som en nattviol

Jag älskar maskroser För många många  år sen odla jag maskroser på en stor äng jag hade längst ner på tomten Jag var inte favorit hos grannarna när maskroserna stod i blom Ingen förstod att jag kunde tycka så mycke om ogräs att jag odla dem frivilligt  Men som sakt jag är inte normal alltid i andras ögon

Jag gillar också maskrosor….Det är fascinerande att de kan ta sig genom asfalt och växa sig stora.Inget kan stoppa dom!

döper om den här tråden till gruppen kraftkällan, så kan vi få en ny start nu