lightseeker, jag ska svara senare på dina tankar men ville bara säga att du är en bland de mest smartaste människor jag mött. :)

Inte idoldyrkan utan bara respect. *kram*

Är bara en liten människa, inte större eller mindre än någon annan, men ibland (som från yttre rymden) så händer det att det kommer några kloka ord. Var det kommer ifrån det vet jag inte, men förundrad det är jag.

Så är vår vackra verklighet tyvärr allt för ofta tycker jag.

väldigt bra skrivet! något som många säkert tänker men få vågar ta upp..

# 0

Beroendet av vad andra tycker om oss har sin grund i den självbild som skapades under vår uppväxt. Vad som är positivt resp. negativt är en subjektiv och felaktig bedömning som vi ofta gör för att vi tolkar omvärlden genom tidiga erfarenheter och pga att vi inte har facit i hand.

För att vi ska kunna "lysa" som de individer vi är, dvs använda oss av alla våra talanger, se verkligheten för vad den är och leva i harmoni med oss själva, måste vi upptäcka vem och vad vi är under det som vi tror utgör vårt jag.

#5 perla, håller med om att vi har blivit "matade" med en andlig spis, av de vuxna, när vi växte upp och att det påverkar vårat egenvärde. Man skall tänka sig för, både en och två gånger innan man själv fäller ett yttrande eller kategoriserar in människor.

 Har en färsk upplevelse i åtanke, där jag kände att en person, som jag skulle spendera omfattande tid med, hade skapat sig en bild av mig. Jag kunde inte göra någonting mer åt det, än att fortsätta att vara mig själv. (Detta är inte en obekant situation, för många människor  i världen som dagligen blir utsatta för fördomar och rasism, dagligen.)

Det som det skapade hos mig var: en känsla av ödmjukhet gentemot denna människa. Hennes ovilja lyste hela tiden igenom, (även i handling) men jag såg att det inte handlade om mig, utan om henne. Då förstod jag att jag, i detta fallet i alla fall, hade klarat av att inte falla in i en (för mig) mycket gammal grop: att fly, fäkta eller vända ut och in på mig själv för att behaga. Ett lugn har spridit sig inom mig.

Det är omöjligt att behaga alla människor. Det är inte meningen att alla skall tycka och känna lika. Men att åtminstonde acceptera och lyssna till andra människor, kan få en att lära sig mycket om en själv.

Du är duktig du på att skriva När jag läste tänkte jag på min orginalman som nu har lämnat denna jord

# 6

Vi kommer lite utanför ämnet "Övernaturligt" här men jag hoppas att det är ok för Elisabeth och EwaKristina.

Jag skulle inte vilja kalla det vi har matats med för "andlig spis" eftersom det har mycket lite med andlighet att göra. Det handlar helt enkelt om att våra föräldrar har överfört de ouppklarade känslor som de burit/bär på till oss, vilket vi också sedan gör till våra barn om vi fortsätter att vara omedvetna om vad det är som påverkat och styr oss.

Det här är ingen kritik till dig men det är så lätt att säga att man bara ska vara den man är. Speciellt eftersom det är väldigt få som är medvetna om vem och vad de är.  

Varje gång vi tänker en tanke som värderar någons person eller personlighet så dömer vi och så länge vi inte är medvetna om våra känslor och tankar så är det lätt att vi blandar ihop dem med andras och "tankeläser" åt dem. Nu säger jag inte att du gör det men det du tar upp skulle kunna vara ett exempel som visar att så länge man inte känner sig själv är det är också oerhört lätt att förväxla överlägsenhet med ödmjukhet.

Det är ju bra att du har hittat ditt lugn och inte faller i gamla gropar längre.

för mig så handlar negativism och personlig/andlig utveckling om andlighet, vilket vi tar upp här på flera ställen, eller tycker ni att jag har fel? Så visst handlar det inte om övernaturligt, det är därför jag lade in det under tråden allmänt. Om detta är ämnen som vi inte får/bör diskutera här, så litar jag fullständigt att "de ansvariga" rättar oss.

Håller fullständigt med dig om att det är bla. våra föräldrars ouppklarade känslor som de har överfört till oss, det är just så med "andlig spis", att det som är "god mat" för en person, är dålig för en annan. Vi blir matade med information om hur vi skall reagera på vissa situationer, vi tror då att det är rätt eftersom våra informatörer/föräldrar, har sagt att det är god spis. När vi sedan utvecklas till vuxna självständigt tänkande individer så börjar vi, om vi är under utveckling, att ifrågasätta om vi själva står för det som vi har blivit matade med, även när det gäller andliga spörsmål.

#9 Du har helt rätt lightseeker! Personlig utvecklig är en andlig utveckling så det är ett jättebra ämne att ta upp här. Jag har tagit upp en del av det tidigare och vi behöver fram med mer av det här ämnet i personlig/andlig utveckling! =)

# 10

Bra att veta var ni drar gränsen.

Även om man helt klart kan se att det ena går i det andra så finns det ändå rätt klara skillnader mellan övernaturligt och personlig och andlig utveckling.

#11 Sajten övernaturligt handlar ju till en väldigt stor del om andlighet och peronlig/andlig utveckling =)

# 11

Jag har sett att det mer och mer börjar handla om mediumskap och kontakt med "andra sidan" så vad man lägger in i begreppet övernaturligt är kanske en individuell definitionsfråga.

Vad säger du, Elisabeth vad är det för övernaturligt med andlighet och personlig/andlig utveckling? :)

om man själv har övernaturliga upplevelser så kan man ju kalla det för naturligt, så vad är i sådana fall onaturligt. Jag tycker att det är många olika sidor av det onaturliga som tas upp här, om du saknar någon, varför inte ta upp det i en ny tråd?

#13 Övernaturligt är det man inte kan förklara som naturligt alla gånger vilket innebär otroligt mycket inom andlighet bl.a. Vad sajten övernaturligt handlar om står att läsa här: om sajten Här tar vi upp allt inom andlighet, mediumskap, new age och annat som är av intresse =)

Nu kanske vi kan återgå till ämnet, istället. Det känns alltid tråkigt när ett ämne, som känns viktigt (kanske inte bara för den som har startat tråden) försvinner litet granna. Kände själv att det var ett djup i tråden som känns borttappat och glömt nu. Tråkigt!

#6 Detta är precis vad jag själv fått en lektion i. Bara för någon dag sen insåg jag varför jag var rädd, i en viss situation. En person som jag vill lämna bakom mig påverkar mig fortfarande. Jag diskuterade med en vän om varför och vad jag var rädd för. Varför jag hade skuldkänslor.

Efter en lång stunds diskussion om många känslor fick jag plötsligt en uppenbarelse, pga något min vän sa. Det handlar om att jag känner skuld för att jag inte tycker om en person. Jag vill att hon ska tycka bra om mig ändå, Jag vågar inte hävda min rätt att inte tycka om henne! Jag vågar inte hävda min rätt att INTE vara hennes vän!

Ja, jag har mycket att arbeta med…

# 13
Tack för svaret.

-------------------------------------------------------------------------# 16
Ber om ursäkt. Det var inte min avsikt att förstöra ämnet eller störa din känsla för den.

Det är ok Perla, det är jätteviktigt att känna att det är tillåtet att ställa frågor. Hur skall vi annars kunna lära oss någonting. Så då var vi ju tillbaka i ämnet igen, märker jag nu. Hur vi behandlar människor och #12, Zeretki, hur vi "tillåter"oss själva att bli behandlade. Alltså, man kan ju inte stoppa någon från att behandla en på ett "dåligt" sätt, men jag kan bestämma mig för hur jag reagerar på det. Är nog själv litet för ljum och konflikträdd till personligheten, men på senare tid har jag fått höra från flera olika håll att det inte är så som jag uppfattas. Tvärtom. Och ok, säger jag väl då, det skall bara landa inom mig: att även jag står under kronisk utveckling.
Man verkar inte ha bara en personlighet som har blivit ditlagd under barndom och uppväxt, utan flera stycken som bara väntar på att få komma fram, underifrån. Kan det kanske vara det som menas med att kunna vara "hela sig" ?

# 19

Det blir betydligt enklare att ställa frågor när man märker att det finns ett tillåtande förhållningssätt utan pekpinnar och skuldbeläggande.

Fler tankar om idoldyrkan?

puttar upp denna tråd, som halkade litet vid sidan av, kanske kan tas upp igen

Idoldyrkan handlar om att ha någon att identifiera sig med, när man inte själv känner sig tillräcklig. Helt vansinnigt, för precis som du lightseeker nämner ifrån början: det handlar om en gudomlig skapelse, där alla har fått en del av det gudomliga i sin egen personlighet. Svårigheten för de flesta är att verkligen lita på att så är fallet. Då är det enklare, eller ligger närmare till hands, att sträva efter "gudomlighet" genom att dyrka ( och identifiera sig med ) människor som man tror har nått fullständig lycka genom sitt kändisskap, just för att så många "dyrkar" dem. ( Vet inte om jag slog knut på tungan nu, men kanske någon förstår hur jag menar..?)

Jag tror inte på känisskap=lycka…. Tvärtom.. De får nog offra väldigt mycket av sig själv och sitt eget jag. Det första jag tänkte var faktiskt att oavsett hur kända människor blir så är det otroligt viktigt att inte tappa sin egen identitet. Att man in i sitt kändisskap faktiskt har med sig sina grundvärderingar om både sig själv och om sina medmänniskor. Hur jag ser på dessa "dyrkarna" som tas upp i tråden ? Jo det är nog inte bara en stävan efter att vara något mer, det finns ju faktiskt väldigt många människor som har förebilder och ser upp till andra medmänniskor, för det de utför och skapar. De är kanske är en bra förebild. Sen är vi alla människor, och oavsett vad….. så har våra kändisar  ju också kropp, själ och ande….de har också känslor och är sårbara. De är ju inte mer än någon annan.

Jag tror allt detta handlar om vilka grundvärderingarna vi har fått med oss från vi var små. ////MJ