Jag tror personligen inte att det nödvändigtvis behövs så starka krafter till det, men däremot ett mycket ovanligt sinnestillstånd som mycket få klarar av att försätta sig i… Och nej, jag har vare sig klarat av eller sett det, tyvärr.

Tack för ditt svar. Andar kan förflytta saker,det får mig att fundera på att….det där ovanliga sinnestillståndet du talar om,betyder det kanske att man som levande måste sätta sig i ett tillstånd,närmast dödligt avslappnad och i trance för att kunna förflytta ett föremål??? Låter fruktansvärt svårt

#2
"Telekinesi".. som det heter är intressant förmåga.. Man kan
testa själv.. övningen kan gå till på följande sätt.. 
t.ex sikta in sig på nåt lätt föremål som ex. en penna.. Sen visualisera man en ljus stråle från tredje öga som träffar pennan..och visualisera sedan att flyttar pennan åt något håll… Har inte testat själv.. men verkar vara kul experiment.. 
Man få dock öva.. en hel del att det ska ge resutat..
säger dom som vet..  // Kram..

#2: Läser just nu en bok om schamansk healing, skriven av en man som levt med inkaindianer i många år. Deras tro handlar om att allt i universum består av samma energi och ljus, allt är energi oavsett vad. Och när man förstår och känner det med varje cell i kroppen- inte med tanken utan med sinnet/själen/anden så vet man att man delar samma energi som lövet på trädet, stenen på marken eller för den delen pennan på bordet. Då har man kommit en bit på väg att kunna flytta den där (t.ex) pennan, eftersom om man flyttar den så flyttar man ju egentligen sin egen energi. Mannen som skrev boken skriver väldigt tankeväckande och har gett mig många aha-upplevelser…

På en föreläsning fick jag veta att detta fungerar bäst i grupp. Föreläsaren berättade om en grupp han haft där alla samtidigt skulle fokusera på att flytta en glasvas. Resultatet blev dock inte det väntade utan vasen sprack i skärvor. Så tydligen träffades den av energi i alla fall.

Vet inte heller om det var något som hände mig för flera år sedan. Halvlåg i sängen i djupa tankar. Hade blicken fäst på några tavlor. Var långt, långt borta och grubblade, skall jag göra si eller så. Märkte plötsligt att tavlorna börjat svänga. Började "vakna till", blundade, tittade bort och såg på tavlorna igen. Nu svängde dom långsammare, men i takt. När jag återigen började fokusera blicken på dem ökade takten. Först när jag vaknat till helt och var mitt vanliga jag och sa "men det är ju omöjligt" så stannade tavlorna. Har försökt göra om det, men icke, det går inte.

Får försöka med att visualisera en blå stråle på en penna få se om det går.

Att föremål flyttats framför mina ögon har jag varit med om, men aldrig uppfattat att jag haft något med fenomenet att göra utan trott att det varit skämt från andevärlden. Men hur mycket  man påverkar själv (omedvetet) har jag faktiskt funderat en hel del över.

#4 Tack så mycket för boktipset tror minsann jag ska köpa den. Man kan lära sig mycket från indianerna,detta andliga,vackra folk.

#5 När du sett föremål som flyttat sig,har du då varit i avslappnat tillstånd?  

Den enda erfarenhet jag har av detta är när jag var liten och såg Star Wars där Luke Skywalker flyttade saker så… Jag testade genast, men utan resultat. Så testade jag ett par gånger och konstaterade, otålig som jag är, att det säkert "bara var film" och att det inte går i verkigheten…   Men på ngt sätt kändes det ändå som om jag kunde… Så jag ska nog testa igen och öva lite till så går det kanske…

HAHAHA….caroline, du beskriver det som om du var jag! Jag satt i timmar och övade! Var du månne också olyckligt kär i Luke Skywalker?

Jepp! Sen när jag såg den filmen där "Han Solo" (Harrison Ford) blev ingjuten i det där stenblocket eller vad det var tyckte jag att han var så snygg så då blev jag kär i honom istället  =0)   hehe….

Kan ju tillägga att jag var dökär i Bobby i Dallas =0) Var så liten att jag inte kommer ihåg särskilt mkt från serien, men jag minns att jag ÄLSKADE honom!

…och vad glad man blev när han klev ut ur duschen, uppväckt från de döda.

Ha ha ha ja och så tittar man på nåt gammalt avsnitt nu och kan inte begripa vad man såg hos honom!

Jag var också riktigt kär i Luke McCahaen (stavas det så?)

Jaa du Caroline…jag  pendlade mellan Luke Skywalker och Han Solo…skulle ha kunnat ge vad som helst för att få vara i prinsessan Leias kläder.

Eller hur!! Och då när hon fick en kyss!!! Ahh, jag kunde mördat för att få va henne!!

Och visst undrar man vad man såg i dem! Men ngt mer jag märkte var att jag tyckte Luke såg mkt äldre ut när man såg filmerna när man var liten…         Samma sak med Elvis, han var jag ju sååååå kär i. Visst han ser bra ut, men inte så sjukt mkt som man tyckte då!!!

#6 Ja, jag har sett när en sak förflyttat sig men bara några få gånger varifrån den kom. Ofta saker som varit försvunna en tid. Desto oftare saker som försvinner och dyker upp igen utan att man sett dem försvinna, t ex en sak som ligger bredvid en och sedan när man sträcker ut handen så är den borta - kan vara en penna. Man börjar leta efter en ny, men när man kommer tillbaka till bordet med en ny penna så ligger den andra där i alla fall.

De gånger jag sett saker komma farande genom luften har jag inte varit i något meditativt tillstånd alls och tänkt på helt andra saker. En gång, mitt på dagen, stod jag vid kaffebryggaren och skulle hälla upp kaffe när "något" med väldig fart kom susande emot mig från hallen och dunsade i bröstet på mig och sedan föll till golvet. Det var en liten flaska diskmedel som plötsligt och oförklarligt försvunnit någon vecka tidigare. Dessa fenomen tror jag inte har mycket med psykokinesi att göra då jag inte ens försökte eller var i meditativt tillstånd. Däremot är jag osäker beträffande tavlornas rörelser.

#4 Jag är också mycket intresserad av vad indianerna kan lära ut. Skulle också gärna vilja läsa boken. Har läst bokserien av Carlos Castaneda, men vet inte riktigt om man skall se det mer som en spännande romanserie eller om det ligger något i det. Någon som vet?

Kanske att det var barndomens rosa skimmer som gjorde att de var så ooootroligt snygga, utan skimmer så blir de kanske lite mer vanliga!

På tal om Dallas…det ända jag kände var att jag tyckte synd om bebisarna/barnen som var med som skådespelare…dem såg ut att lida….