Hej Krissegy!

Jag vill bara trösta dig. Har inget direkt svar på din fråga om ängeln.

Tänkte närmast att du kan göra som jag. I dina ögon är jag en lastgammal tant på 61 år men jag har mycket livserfarenhet.

Jag har känt mig sjukligt ensam i hela mitt liv. Sen, i början av denna sommar hittade jag alla desa fantastiska människor här. Dom har hjälpt mig på olika sätt, ibland bara att finnas här och man har fått berätta vad man har på hjärtat.

Gör du likadant. Det finns en högre makt som har lett dig till oss. Ta det inte bokstavligt men vi medmänniskor är också änglar på värt sätt!

Jag har träffat änglar. Och jag är mer än övertygad om att din ängel ser din ledsamhet och står vid din sida. Och din guide/guider.

Det finns mening med allting! Du kommer att uppleva mycket, var säker på det!

Jag kan mycket väl förstå (och dels identifiera) med dina sociala omständigheter. Det blir bättre. Se dig själv som en resurs!

I väntan på bättre tider, prata med oss!

PS Man behöver inte alltid SE sin ängeln. Man kan ju prata med h*n ändå. H*n finns där och lyssnar och tröstar. Du kanske till och med ibland kan TRÖSTA H*N!!! H*n är ledsen om du är ledsen…

Kanske är ängeln du söker inom dig.

Jag vet hur det känns att känna sig ensam och inte vilja finnas. Det känns som att ingen bryr sig och man har ingen att prata med.

När jag var i 16års åldern, vilket var min värsta tid, jag led av panikångest attacker. Flydde ifrån mina känslor på alla möjliga sätt. Man kan säga att jag kämpat hela livet.

Jag är också uppväxt med missbrukande föräldrar, dock är jag inget misshandlat barn. Men jag har alltid levt i misär.

Nu är jag 22år, bor med en fin pojkvän, han också från misär och missbruk i sin uppväxt. Vi har fått läka och växa ihop.. Men jag hade inte kunnat göra det utan att komma i kontakt med mina egna känslor..

ge dig tid att gråta, läka.. sörj det liv som varit och välkomna det nya…

Det blir bättre.. jag lovar..

Jga vill säga att jag förstår hur du känner, jag är själv 15 och har sen 6 velat dö, men jag har bliivit bättre. Jga hålle rmed ovanstålade talare att Ön har hjälpt massor! Behöver du prata så finns jag, dte är bara att skriva till mig.

Hej jag har skickat pm till dig, God fortsättning!

Stanna kvar i den här världen tills din tid är inne snälla du, eftersom du vet så väl efter din uppväxt vad barn och människor behöver så kommer du i sin tur att kunna hjälpa till att göra denna värld bättre extra bra.

En annan sak om att träffa din guide/vägledare, jag har själv aldrig sett den fysiskt med ögonen, men först nu de senaste månaderna har jag märkt närvaron genom ett ganska kraftigt pirrande/killande uppe på huvudet, oftast när jag ska sova, ibland även på händerna.

Jag har inte känt det förut förräns jag började be min vägledare att ge sig till känna på något vis, som inte skulle kännas skrämmande. Skulle nog bli så rädd av att se den fysiskt med ögonen. Så din vägledare kanske gett sig till känna utan att du märkt det :) Känner ibland även som att någon blåser kall luft i ansiktet på mig.

Ta hand om dig nu och jag lovar det kommer att bli bättre! Har nog tjatat mycket om det i olika andra trådar här men jag har själv börjat känna en helt ny harmoni med världen och i mitt inre sedan jag började meditera, kanske något att prova.

Kram

Hej Förstår hur du känner det. Men ända lösningen är att uppleva kännslan. Om du är ledsen va ledsen, tillåta att vara det man känner och ta hand om kännslan inte trycka undan den. Upplev den va det än är och det kommer lösa sig. Problemet med självmord är att det du inte klarar upp i detta liv får du ta i nästa liv.(karma) Du kan ju alltid gå till ett medium och se om man får kontakt med din ängel/vägledare eller kanske svar på varför du inte får det. Och om inte så kanske ett avbrått från ensamheten. Det svåra är inte att dö utan att leva. //misa.R

Krissegy!

Jag tror att jag kanske förstår något litet om hur du känner dig. Jag har själv känt mig galet ensam under stora delar av mitt liv och när jag var i din ålder funderade jag också  mycket på att dö.  Idag när jag är 47 kan jag säga att jag är väldigt glad att jag lever.

Önskar så att jag kunde ge dig tröst och råd.  Här några tankar som jag önskar att jag kommit i kontakt med när jag själv var ung, ensam och olycklig:

Först och främst : Allting förändras! Också när vi är för trötta, ledsna och deprimerade för att göra något aktivt pågår  processer inom oss, som jag tycker om att tänka på som en sorts självläkning.  Själen och psyket kan skadas, men vill också alltid läka på samma sätt som din kropp vill läka fysiska sår och skador. Lita m.a.o. alltid på att det finns en klok del inom dig - kalla det ditt undermedvetna, din själ, din ängel, din intuition, det går bra vilket som - som står på din sida och hjälper dig att förändras sakta, sakta. Även när du inte känner av det…

Bland de jobbigaste som finns är att göra motstånd mot sina egna känslor. Som Misa94 skriver i #7 : allt blir mycket bättre när man försöker känna det man egentligen känner. Gråt när du vill gråta. Le när du vill le. Le aldrig, aldrig istället för att gråta! Big no-no!

Att bli äldre hjälper faktiskt en hel del. Det kan låta som en klyscha, men för mig och många andra har det verkligen varit så.  Det är t.ex mycket lättare att lämna destruktiva situationer som vuxen än som tonåring och barn då man är mer utelämnad till andras viljor och önskningar. Om några få år kommer du att ha större rörelsefrihet. Håll ut! Snart är du där!

Till sist, det kanske viktigaste av allt: det jobbiga du känner nu kan förvandlas till något verkligt värdefullt i framtiden. Även om det inte känns så nu är jag övertygad om att  att dina upplevelser kan användas på ett sätt, som får god och stor betydelse för dig och andra. Om jag får lov att ta mig själv som exempel igen…  Om jag inte hade upplevt så mycket ledsamhet och ensamhet som jag gjort i mitt liv hade jag aldrig arbetat med det jag gör idag - ett jobb som jag verkligen älskar!

Som Alphira sa så klokt i #1- se dig själv som en resurs!

Behandla dig själv med största möjliga varsamhet!

Och ängeln? Den finns där helt klart och talar sitt eget lågmälda inte alltid begripliga språk. Hur lär man sig det? Svårt att säga. Men tillit och uppmärksamhet är nog bra att ha. Själv pratar jag rakt ut i luften, till den som önskar höra…

Jag är med sexton år hamna i skiten när jag var tolv föll för grupptryck och hitta på massa skit som.ingen annan skulle hitta på jag fick diagnosen ADHD när jag vart fjorton och skulle vara en försöks kanin sen sluta jag va med dom som hitta på skit har ingen alls att vara med sitter i mitt rum och väntar på att dagarna ska gå vet hur du känner på ett sätt och vis men ta dagarna som dom kommer det försöker jag i alla fall.

Det har skrivits så mycket klokt, det jag har förundrat mig över i hela mitt liv (fyller snart 40) är - ser ingen?? Ser ingen hur jag mår? Har förstått att jo det finns de som gör det men den egna rädslan för hur de ska handskas med situationen gör att de inte gör något alls. Jag hoppas av hela mitt hjärta att du kan se vad du kan göra för mågon i din situation i framtiden. Liksom jag- våga se, våga fråga, för vad finns det att vara rädd för? Jag vet att det är därför jag har varit med om en massa i mitt liv. Jag är i te rädd för någonting. Styrkekramar från mig till dig och tack alla fina människor som finns här!!!

Skickar massa varma kramar till dig! <3

Din ängel är med dig hela tiden även om du inte märker det! Tröstar dig och kramar dig alltid!❤️

Som liten undrade jag varför mina föräldrar gjorde som de gjorde..      var ledsen och grät mig till söms ibland. Jag och min lillebror brukade sova skafötters och hålla i varandras fötter! 
Ibland var det bra och ibland dåligt…Det var inte så att de inte älskade oss. De klarade helt enkelt inte av livet.

Och så är det med livet! Och är det något jag lärt mig så är det att allting ordnar sig till slut. Gäller bara att inte ge upp! Vet att det är svårt att se det som när jag var i din situation. Men livet har så mycket att ge. Du kommer få ett fantasktivt liv. Det är jag helt säker på!!!

Kramar om dig en gång till! <3

Tack alla för erat stöd :) Jag ska försöka kämpa för er :P

Kram

Jag känner verkligen igen mig i din berättelse och känner att jag vill dela med mig av mina egna erfarenheter i hopp om att det kan inge lite nytt hopp i alla fall. Under den sista tiden av grundskolan, det vill säga på högstadiet, gick jag igenom den värsta tidsperioden jag någonsin haft i mitt liv. Kände mig alltid utanför under de åren då jag ej hade några vänner i skolan, blev mobbad, utfryst och utsatt för elaka rykten och personliga påhopp. Jag hade alltid haft min allra bästa vän att vänta mig till i alla tider när jag sökte tröst och denna personen var verkligen ljuset i tunneln, skänkte glädje och hopp bara genom att finnas där. När  min vän plötsligt övergav mig en dag föll min värld samman. Min enda trygghet var då borta och jag fann knappt någon glädje i livet, trots att jag var lyckligt lottad med bra hemförhållanden kände jag mig så otroligt ensam. I själen och för mitt inre fanns bara ett ekande, stort tomrum och jag kände frustrationen växa varför ingen beskyddande ande såg mig, varför ingen hörde mina desperata rop efter så bara ett litet Tecken på dess existens. Jag hade under hela mitt liv varit övertygad om att det finns en större kraft, en hjälpande hand som alltid sträcks ut och som finns där för att vägleda mig i livet, men nu började jag alltmer tvivla på det. Varför fanns h*n inte där när jag behövde det som mest?! Tiden gick och jag kom ibland på mig själv att tänka att det skulle vara bättre om jag försvann till någon annan plats, att världen kanske skulle vara bättre utan någon som mig. Jag gav aldrig upp hoppet och slutligen kom den där underbara vändpunkten som jag så länge längtat efter och väntat på. Jag fick börja på gymnasiet och fick plötsligt massor av vänner och min vardag, hela mitt liv förändrades som över en natt. Jag började besöka nya platser och fann nya, helt underbara vänner som kom att stå mig väldigt nära. Det där mörka tomrummet, känslan av saknad försvann och jag fann återigen lycka, hopp och glädje i mitt liv. Idag vaknar jag varje morgon med ett leende på läpparna med en förväntan över vad dagen skall bjuda på för underbara ögonblick, har förväntningar om framtiden och vågar leva i nuet - jag njuter av livet helt enkelt. När jag fann mig själv så jag fann även kontakten med det som står över mig, med den beskyddande kraften som jag alltid vetat funnits där. Det finns en lärorik berättelse,"Fotspår i sanden", http://www.evl.fi/svenska/skola/manesol/fotspar.htm, som säger allt om livet på de få raderna. Nu är det en kristen berättelse, där makten i fråga är Gud, men jag själv har valt att göra min personliga tolkning av såväl livet och religiösa/andliga övertygelser till det som jag tror på i mitt liv. Det som berättelsen vill säga är att ängeln alltid finns inom dig och alltid vandrar där bredvid dig, sida vid sida, även om man ibland har sina tvivel. Dina egna känslor, framförallt sorg, blockerar det från att nå fram till dig, det hindrar dig att med egna ögon se det som finns framför dig. Nyckeln till att finna något mer är att först hitta sig själv. Med detta vill jag få sagt att man måste inse sitt eget värde, såväl som livets, alla de underbara ögonblick och lyckliga stunder som det har att erbjuda. Man måste genomgå motgångar och svåra tider ibland, men genom att klara dessa prövningar kommer du ut starkare på andra tunneln med en erfarenhet rikare. Det gäller bara att kämpa sig igenom dessa svåra stunder så ska du se att vändpunkten kommer snart och du kan ta tillvara på livets underbara gåva 🌺 Önskar dig lycka till i livet och skickar styrkekramar!