Ja det lät märkligt!! Jag har hört att så fort vi tänker på våra nära och kära på andra sidan, så är det bara ett " kvitto" på att de tänker på oss med…???….

nej, inte märkligt alls. Om jag, tex, pga. att jag inte har dragit lärdom av vissa läxor i livet, inte kan gå vidare i livet, utan låser fast mitt hopp till en numera avliden person som jag bär stor sorg över. Så kan jag "binda" fast min energi vid denne person, fast det egentligen handlar om min egen omognad. NÄr jag senare kan gå vidare, så lättar bandet till denne min vän, på andra sidan, och han får möjlighet till att hålla på med det som är viktigt för honom, i nuläget. Man skulle nästan kunna säga att det har varit jag som har spökat för honom i stället, i hans paralellvärld

Vad är viktigt för dem som befinner sig "på andra sidan"? Har nämligen fått samma svar av ett medium jag kontaktade när en vän hade gått bort. "Han skulle bli lämnad ifred för att kunna gå vidare". Till vad då..?

Detta gäller vad jag har förstått om man sörjer sina nära och "låser" fast dem i sina egna energier. Det finns ju människor som klamrar sig fast i sin sorg, kanske i rädsla att "glömma" den avlidna. Då kan det bli problem för den avlidna att komma vidare på andra sidan.

Du onatima skriver också "komma  vidare", men vet du vad det är man skall "komma vidare" till? Som jag har förstått så är det i jordelivet vi skall lära oss läxorna, så vad kan det vara man skall "gå vidare till" i andevärlden..? Om du vet…? :)

Har inte hört att en ande som är över på andra sidan störs av att de levande anhöriga sörjer dem…..däremot en jordbunden ande kan "störas" o hållas kvar genom att anden inte vill lämna den sörjande ensam med sin sorg….så då hålls anden kvar o kan därmed inte gå in i ljuset till andra sidan.

#5 Tuvstarr, själen har många läxor kvar att lära, även på den andra sidan.

#6 att störas eller att inte få bli lämnad ifred så att man kan gå vidare i sin utveckling, är kanske ett fint  hårklyveri, Att sörja tar sin tid, som allt annat, att däremot fastna i det och inte gå vidare i livet, kan man inte heller klandra någon människor för, det är ju känslomässigt och inte ett medvetet val. Fastnade själv och fick en sådan lättnad när jag kunde gå vidare och släppa själen på den andra sidan från sitt "ansvar" att finnas där hela tiden, bara för att jag inte kunde släppa taget.

# 2 Du har så rätt. Jag uppfattade inte riktigt att det stod " Hela tiden" i inlägget..såg det först nu…ber om ursäkt för det. Visst har jag också hört det du talar om, men jag minns att James Van Praagh sa detta på TV en gång, det jag skrev i förra inlägget…KRam från Carina

#0 opal, jag brukar både tända ljus, minnas och be, samt snacka litet med  mina vänner på andra sidan, vid högtider odyl. Det är vanligt inom många kulturer. en del indianstammar nämner inte ens sina anhörigas namn efter det att de har gått över, för att dom skall bli lämnade ifred. Däremot händer det att de rådfrågar dom vid stora beslut, el.dyl. Nu när jag tänker efter så påminner det väl väldigt mycket om seans, då. Men vi skall akta oss för att applicera vår egen verklighet på någon i en annan kultur, Det är nog den största respekten vi kan ge vidare till ursprungsbefolkningarna, som har blivit berövade så mycket av oss, sk. civiliserade. Att klafsa rätt in i deras andlighet och göra den begriplig för oss blir väl då bara ett nytt övergrepp. Nej, vi bör hålla oss på vår egen dörrmatta, och ta lärdom av all vår egen kunskap som bara ligger bortglömd, dammig och glömd i våra skogar och längst in i vårat eget undermedvetna

Man tänker ju inte på sina nära och kära i andevärlden varje dag. Ibland sänder man en tanke eller pratar med dom.  Vi får ju också se dom i våra drömmar till som tätt. Jag ska då fortsätta tänka på mina anhöriga i andevärlden.

Jag tvekade först om jag skulle göra ett inlägg här, men jag känner att det ändå känns rätt.

Efter att min pappa dog nu i slutet av Maj så var jag helt förkrossad, och gjorde inget annat än grät i flera dagar. Men en natt efter 4-5 dygn, så vaknade jag av att det kom någon och lade sig i min säng. Jag kände hur madrassen trycktes ner och att det var någon som kom och lade sig brevid mig. Någon från andevärlden besökte mig, och jag blev självklart först rädd då jag inte visste vem det var. Jag kände sen en hand läggas över min mage vid solarplexus och bara hålla mig. Den upplevesen som jag sen upplevde där genom att fyllas av energi gå bara inte att förklara. Det var en otrolig känsla. Det kändes som jag förenades med en gudomlig energi som bara var kärlek. Det kändes som om jag lyftes till en annan dimenssion. När jag vaknade dagen efter så var jag en helt annan människa. Efter att ha gråtit hela dagarna och bara ha sovit några få timmar per natt så vakande jag och var full med kraft och positivitet. Jag orkade den dagen också besöka begravningsbyrån…och det visste dom att jag skulle göra den dagen.

Jag hade innan denna händelsen kontakt med pappa, då jag kommunicerade med honom konstant. Jag är övertygad om att han har bett om hjälp uppifrån och skickat ner någon en ängel eller en ande med kraft och styrka, för att jag skulle orka gå vidare. Efter den natten har jag endast hört knackningar vid några tillfälle på dörren och öppnat…men ingen har varit där.. Jo..från andevärlden..men ingen levande.

Jag är så oerhört tacksam för alla dessa underbara bevis på att andevärlden existerar. Så jag är övertygad om att pappa nu har lämnat mig här för att komma och besöka mig lite då och då. Nu är han där och har sina uppdrag att utföra, och jag har mina kvar här på jorden.

Jag älskar honom så oerhört, var han än är.

Vänligen MariaJ:-)

#11 Maria j, vilken underbar beskrivning av ett besök.

 Har själv haft flera sådana av min far, men uppfattade det inte alls som positivt och nu skall jag förklara varför. Han tafsade på mig, nattetid. Jag vart jättearg, eftersom han begick sina övergrepp på mig, på just det sättet ända sedan jag var jätteliten. Det tog ju mig bara två millisekunder att inse vem det var, mitt i natten.
Nu måste man skilja på om detta var hans avsikt (att begå övergrepp), och det var det ju inte. Men det var ju det tydligaste sättet att få mig att förstå, VEM det var, om det rådde det ju naturligtvis ingen tvekan. Men detta var när jag precis hade börjat öppna upp min medialitet igen, så jag hade ingen att fråga och ingen erfarenhet att falla tillbaka på, ännu.

Jag blev arg, och hade långa dialoger med honom, där jag bad honom att flyga och fara och inte alltid vara så upphakad just vid mig. Det kändes faktiskt skönt att för första gången kunna hålla gränsen, bara det är ju läkning förstår jag nu, när jag skriver det.

Men han var ju envis och återkom, fler gånger.

Det slutade med att jag ramlade på mitt eget lilla "rännstensmedium" (dvs. andarna/ödet sammanförde oss) och hon började med att beskriva honom, hur han jobbade med att öppna sitt kronchakra (som jag just då inte hade någon kunskap om vad det innebar, så jag blev tvungen att fråga henne) och att han hela tiden sökte kontakt med mig, för att be om förlåtelse, Hon sa att när han levde så var han ingen mogen själ, men nu har han insett vad han har skadat, och gör vad han kan för att utvecklas.

Det och mycket mer fick jag veta, utan att hon visste något om mig. Det slutade med att vi kom överens om att avsikten med att jag hade hamnat hos ett medium, var nog att jag behövde bara ha bekräftelse på att det jag kände stämde.

Nu är det bara för mig att sluta kämpa emot och fortsätta acceptera. Jag har kunnat försonas med min mors förfäder, viket jag aldrig trodde skulle hända, eftersom jag inte känner mig besläktad med henne, alls. Genom det har jag nu också fått hjälp med kontakten med min fars förfäder och gudinnor, vid andra sidan havet. Jag börjar känna mig hel. Det är inte min förtjänst, dom jobbar ju så intensivt, på den andra sidan, med att jag skall följa min väg, mitt öde, min gudomliga plan. Den går i sanningens ljus. Lev väl, alla människor, Lightseeker

#11, Vilken härlig upplevelse du var med om.

#12 lightseeker

Jag är otroligt ledsen för det du gått igenom, men jag känner en sån otrolig lättnad ändå när du berättade att han nu på det andliga planet ville kontakta dig och be om ursäkt. Det är ju inte ovanligt att det är så, eller att någon ande kommer igenom som vill att man ska släppa sitt dåliga samvete (om man går och bär på en sådan känsla) efter att någon gått bort.

Det känns absolut att du är på rätt väg, och att du lyssnar på dig själv och har öppnat ditt sinne.

Jag önskar dig lycka till med allt.

Vänligen MariaJ:-)

Tack #13 och #14 jag måste lära mig att ta emot, utan protestert också. Lightseeker

#5

Detta med att "komma vidare" menas att själen går vidare till andra sidan för att eventuellt förbereda sig att inkarnera igen till ett liv på jorden, eller att fortsätta i de högre dimensionerna.