Det är lite spännande ( ja det är en känsla) med vissa möten. Jag mötte för ca 8 år sedan en tjej, när jag gick en kurs i medialitet. 

Det visa sig vara min granne. Vi blev bra vänner. Som syskon, vi laddade dock varandras auror galet mycket så vissa stunder kunde vi inte vara nära varann andra stunder kunde vi bara umgås med varann då alla andra blev för mycket. 

En kväll låg hon på mig (med kläder) i soffan, vi båda blundade och hon frågade om jag kunde ta med henne till ett ställe jag vet astralt. Jag sade att jag kan försöka, på något vis fick jag upp henne, vi blev som 2 ljusbollar som gick igenom varann och kropparna var ivägen tyckte vi båda. De var som två tomma skal. 

Efter den dagen så har vi på något vis aldrig släppt varann även om hon flytta senare, så på något vis så kommer vi tillbaka till varann som syskon då självklart. MEN bara när vi båda är öppna så möter vi varann. 

Vad jag vill säga är, den kontakt vi skapade som bollar vill inte släppa om vi ens själva vill det vet jag inte. Men ändå som bollar såg vi igenom varann totalt, inga murar allt vi var var i just denna boll. Som svävade över våra kroppar.