Ibland känns det som att vi inte är helt själva i vårt hus. Det är inte otäckt eller så, men man undrar ju vem det är.

Vad som hänt:

*När jag byter blöja på barnen känner jag att det är nån som står o kikar mig över axeln. Dock har jag inte sett någon. Men har vänt mig om flera gånger i tron att maken står där o tittar.

*Jag har sett en skugga gå förbi i hallen i reflektionen på fönstret.
Även min man har sett det på samma ställe.

*Jag har hört ljudet av att nån skulle gå ut i köket och pilla med medicinburkarna (jag trodde dock det var maken, men han sov tydligen när detta hände).

*Min man har hört nån stå utanför badrummet och sucka och vrida på sig, ungefär som att nån vill in på toaletten och suckar över att det dröjer.

*Vår katt går o skriker som om han är arg på någon. Han har även stannat upp som om någon stod framför, men vi har inte sett någon. Likaså har han uppträtt skrämd när jag komit gående längs gårdsvägen som om nån gick med mig som han inte uppskattade.

*Vi har flertalet gånger hört barn skrika och trott det varit våra, men de har sovit tyst och lugnt.

*Ibland känns det mest bara som att nån är där, utan att man kan göra nån tydligare bild utav varför det känns så.

*Jag tycker ofta mig se, i ögonvrån, folk gå förbi utanför huset. Men när jag vänder huvudet och tittar ser jag ingen alls.  

*Vi har dessutom ofta strul med bredbandet och elektroniken, om nu det har nåt med saken att göra.

Vad tror ni?
Ibland känns det mest som inbillning. Men jag vet inte.

Vårt hus är byggt på sextiotalet så är inte särskilt gammalt. Dock har det legat ett gammalt utedass där vårt hus står nu. Och husen runtikring är gamla hus. Bor på landet.

Som sagt, det känns ju inte elakt på något sätt. Men man blir ju ändå nyfiken.