Gubben utanför...
Måste bara dela av mig av detta.
Jag jobbar på en demens avdelning. I somras så bodde en gumma där som nu har gått bort, hon satt alltid vid ett bord i matsalen och brukade kika ut genom ett fönster. Ofta pratade hon om en gubbe som var där ute, dock var det bara hon som såg honom.
Eftersom det är en avdelning för dementa så brukar man väl kanske inte reflektera så mycket över saker och ting som de pratar om, just när det gäller sånna saker som man själv inte ser.. tänker väl mest att det är deras fantasier/ sjukdomen. Att de lever i sin egna värld helt enkelt.
Men nu till det som jag tycker är rätt läskigt och otroligt.. efter att hon avled så flyttade en ny tant in i det rummet.
Hon sitter även vid ungefär samma plats och brukar titta ut genom samma fönster, och gissa vad? Hon pratar om en gubbe som är där utanför.
Fick rysningar när jag hörde det! Hur är det möjligt? Känns inte som en slump direkt.
Vad tänker ni om det? skulle vara kul att höra :)
_"Innan du dömer mig, ta på dig mina skor. Snubbla på alla stenar som jag snubblat på. Res dig alltid upp igen och gå precis samma väg som jag gjorde."
_
🌺
Ja, det verkar konstigt! Inte kan väl två tanter som inte pratat med varandra se en gubbe på samma ställe. Om det nu inte är någon byggnad eller annat som ser ut som en gubbe, förstås. 

#1 Ja, det är skumt!
Skulle ju kunna vara något som ser ut som en gubbe såklart, men jag blev nyfiken häromdan och frågade "vart då nånstans?" då sa hon att gubben satt på trappan.. och det var tomt på trappen, inga saker som skulle kunna se ut som nåt annat.
Sen är ju den här nya tanten rätt pigg och klar, för att vara på en demens avdelning. Inte så att hon brukar "se saker" eller säga konstiga saker liksom.
Så det gör ju saken ännu "skummare" :P
_"Innan du dömer mig, ta på dig mina skor. Snubbla på alla stenar som jag snubblat på. Res dig alltid upp igen och gå precis samma väg som jag gjorde."
_
🌺
Det sägs ju att barn är mera öppna och mottagliga för det mediala och pratar mera naturligt med de på andra sidan.
Tror att de kan va likadant med de dementa som med barnen 
Utan att ha någon erfarenhet av detta delar jag med mig av vad jag läst och hört om just dementa. De skall tydligen, precis som små barn, ha förmågan att se mer än vi andra som "stängt av".
Jag har alltid tänkt att om jag hade arbetat med dementa skulle jag inte sett det som fantasier eller svammel. Här är ju ett praktexempel på den teorin att de "öppnat upp". Vad intressant!!
Jag har arbetat en hel del med dementa och har upplevt en hel del. Jag tror att det helt enkelt beror på att dementa (precis som barn) inte har den där "rimlighets spärren" som vuxna ofta har. De är mer spontana och överanalyserar inte sina upplevelser.
#5 tänkte precis skriva samma sak!:)
jag själv har jobbat på ett demens boende sedan jag var 17 och har alltid varit väldigt mottaglig.
jag kan känna närvaro och se saker som sedan blir till fullo bekräftad av dom här demens sjuka personerna.
ett exempel:
En dag när jag tillsammans med en arbets kollega ska lägga en kvinna så känner jag mig inte ensam med kollegan och vårdtagaren.
Helt plötsligt börjar tanten prata om "gubben som har gått runt här hela dagen" efter bara sekunder så går en väldigt svart skugga från ytterdörren till köket och både jag och min kollega avbryter arbetet för att se efter vem som gick in. men ingen fanns där!
när människan blir växer upp så kantas vi av etik och moral, normer och tankesätt som vi "måste följa" och ofta så finns lär vi oss inte om sådana saker som det övernaturliga, därför är många skeptiska osv. vi lämnar helt enkelt förmågan att se mindre psykiska och fysiska saker allt eftersom. andra kan ha kvar det.
hoppas att alla svar ger dig någon sorts hjälp!:)
Sajtvärd på Neofinetia Ifokus
Japanska och Asiatiska orkidéer
Tack för era svar! det är ganska otroligt ändå =)
_"Innan du dömer mig, ta på dig mina skor. Snubbla på alla stenar som jag snubblat på. Res dig alltid upp igen och gå precis samma väg som jag gjorde."
_
🌺
Ja, det är otroligt men sant. Har också jobbat med dementa och det du Nicollan berättar, känns bekant. Till och med mycket vanligt om man tar sig tid och lyssna dom gamla. Vifta inte bort vad dom berättar.