Från början användes själsfrände för att beskriva en platonisk relation mellan människor av samma kön. Det är på senare tid som det har börjat användas som "the one" och innefattar oftare än sällan även lust. Hur det än blir för dig så ta dig en ordentlig funderare. Är det värt det? Vad kommer det att kosta? Beror detta på att någonting saknas i min egen relation? Vanlig kris osv ge det skadan tid och se om det bara är en temporär flört. Är det så att frågorna är besvarade och det inte visar dig vara en temporär flört. Prata med din man och avsluta det du har före det att du påbörjar någonting nytt.

Jo, det är väl så jag tänker och har alltid tänkt; att avsluta det man har innan man påbörjar något nytt. Jag älskar min man och vill inte riskera det jag har, därför känns det jobbigt att få dessa känslor. Jag har aldrig förr känt en sån omedelbar samhörighet med någon tidigare.

Ja vad säger man.. Det bara händer och vad man vet är att man inte vill vara utan den personen i sitt liv oberoende på vilket sätt det utvecklar sig på. Förra året bodde jag ihopmed en man, vi var förlovade och han var riktigt snäll och go på alla sätt och vis. Jag hade inga egna behov av att träffa någon annan. Så en dag öppnade en man en dörr, på riktigt, och jag tappade andan och tänkte att "där är han ju"…. Sedan den dagen visste jag att denne man skulle finnas i mitt liv på etteller annat sätt. Det handlade inte om attraktion på det sexuella planet men jag har aldrig känt mig så otrogen i hela mitt liv, för vi kunde bara sitta tysta och ändå känna en så stark gemenskap och förståelse som jag aldrig tidigare upplevt. Jag i såg att jag var tvungen att bryta förlovningen och meva själv. Vad som än hände var jag ändå tvungen att ha den andra man en som vän och det var ohållbart att vara i ett förhållande med någon annan. Konstig känsla, att bara veta… Nu säger jag inte att du ska lämna din man.. Men jag förstår att en sådan känsla är kraftfull och ibland ogreppbar. Det finns många saker att fundera över när detta kommer till en, och varför det kommer när det kommer. Jag säger grattis till en oväntad vänskap och lycka till med dina funderingar över vad du ska göra.

Oj då. Kom in två,, inte meningen haha!

Precis så känner jag, hag måste få ha denna person i mitt liv på något sätt. Vår kontakt har varit helt platonisk även om det kanske finns någon attraktion från bådas sida under ytan, vi har pratat om ödet, klardrömmar och liknande och jag har sagt att jag inte är ute efter något romantiskt. Jag tror inte att jag känner någon direkt sexuell attraktion, är inte så fysiskt attraherad däremot attraherar han mig mentalt. Min man vet också om att jag tycker om denna person mycket och att det är något speciellt med denna vän och accepterar detta. Jag har tänkt flera gånger att det skulle ha varit så mycket enklare om vi hade varit av samma kön, då hade jag kunnat umgås med denna vän så mycket jag ville…

Det ska mycket till för att jag ska lämna det jag har som jag faktiskt är lycklig över, men ja, man funderar varför man känner som man gör. Vi kanske ska hjälpa varandra på något sätt. Min vän har inte det gladaste sinnet och jag har nog behov av en vän att prata om stora saker med.

Det kan vara så att ni kommer ur samma själsgrupp, som ur samma familj. Som jag lärt mig så reikarnerar vi i grupper som kan variera i storlek från 2 personer och uppåt. Då känner man en stark dragning till varandra och det behöver inte alls vara meningen att man ska ha ett kärleksförhållande utan att man "bara" ska vara vänner.

TS, vad häftigt och jobbigt på samma gång. Jag har inga direkta råd för detta är någonting som verkligen bara du kan veta hur du ska göra - det är dina känslor och ditt liv och dessa vet du mest om (även om det kanske inte känns så i nuläget, när man står lite som handfallen). 

Bara en tanke jag hade efter det #7 skrev; alla förhållanden behöver givetvis inte innehålla sexuella aktiviteter och det är mycket olika hur sexuell man är som person eller tillsammans i ett förhållande. Du har inte skrivit något om detta vad jag uppfattat, men en tanke kan ju vara att om du är en person som behöver/vill ha den typ av förhållande men inte känner dessa känslor för denne andra man, så är det verkligen ett parförhållande livet ut du vill ha med denne man? Vill verkligen inte ifrågasäta vad du känner utan mer bidra med en tanke på att denne man kanske är som #7 är inne på - en person som du "bara ska ha" i ditt liv? Detta är ju i sig fantastiskt och fungerar det med alla utan eventuell avundsjuka (då jag uppfattar det som att det är en mycket god vän till din man) så är det ju början på en livslång vänskap för er två. 

Jag önskar dig stort lycka till hur du än gör!

Jo, det kan mycket väl vara så att detta är en person som ska finnas i mitt liv som enbart vän. Då får det vara så och det kommer att visa sig framgent, just nu är det ju så det är också. Jag är dock övertygad om att ödet hade bestämt att vi skulle träffas. Om det är meningen att det ska bli något mer än vänskap så kommer det att bli så vad vi än försöker göra tror jag.

Just nu är jag bara överväldigad av de konstiga känslorna jag har. Efter ett långt liv tillsammans med samma partner är det väl inte ovanligt att man tidvis kan få känslor för andra då och då. Det har hänt mig ett par gånger tidigare (har aldrig varit annat än känslor i mitt huvud, har aldrig ens varit i närheten av otrohet) och jag vet att det även har hänt min man. Detta är dock något annat starkare och mer grundläggande känns det som , eller så är det bara jag som blivit äldre och börjar närma mig nån sorts 40-års kris . Jag har turen (?) att vara gift med en man som knappt är svartsjuk alls och han accepterar vår vänskap.

Jag skulle absolut kunna tända sexuellt på denna person men det är inget jag vill utforska, det skulle ju bara göra saken värre, jag har ju inte heller tänkt vara otrogen och jag tror faktiskt inte att vännen skulle göra något sådant även OM han skulle ha sådana känslor med. Jag tror inte heller att själsfränder behöver ha ett parförhållande utan kan vara förutbestämda att "bara" vara vänner.

#9 Ja, det tror jag också - att själsfränder kan ingå romantiska förhållanden men också vara menade för varandra på ett vänskapligt plan. Utan att vara expert på begreppet Självfrände så vågar jag påstå att det handlar om det som du tidigare i tråden beskrivit - att förstå varandra på ett djupare plan och känna en alldeles speciell samhörighet.

Jag har råkat ut för något likadant i mitt liv en gång. Konsekvenserna var att min man kollapsade sig totalt psykiskt när han fick reda på vad jag håll på med..

Ja, ödet gjorde så att (och detta är en märklig historia som jag inte ska dra här nu…) Jag träffade en man som jag även träffat i ett annat liv tidigare, det kände jag på mig. Och vi hade ett band emellan oss (och har fortfarande fast vi har ingen kontakt) och olösliga problem som som skulle/måste lösas.

Jag visste hela tiden vilken min uppgift var i hans liv och jag gjorde det som skall göras. Jag gjorde det som jag visste jag måste göras. (Nu får ni undra vad det var…)

Samtidigt visste jag att allt detta skadar min man. Men jag visste också att även det ingår i min livsplan. OBS, denna man var inte min själsfrände! Jagvar kär i honom men känslan tog slut med tiden.

Jag lämnade denne man efter mitt "uppdrag". Det tog ca 15 år för min man att återhämta sig psykiskt efter detta. SÅ TÄNK EFTER, finalsin!

En gång till (ca 20 efter den första katastrofen) träffade jag min själsfrände.

Han sa själv (efter några timmars bekantskap) att "vi hör ihop på något plan, jag vet att du känner så också". Jag tror att han var min själsfrände. Så tror jag även idag men jag har sagt att vi får inte ha någon kontakt mer i detta liv.

Jaghade lärt min läxa. Skulle aldrig mera såra min man!Han är min själsfrände också!

Vi kanske kan ha flera själsfränder "på olika plan" som min vän sa.

Så, finalsin, TÄNK EFTER!