Oj, det där låter inte kul. Vet ju själv med smärre panikångest då man trott man skulle dö det komiska då var att jag började damsuga vet inte varför var i chock. fick 3 sådana attacker på en och samma dag och andra gången trodde jag datorn skulle explodera. Men 3e ggn hade jag förstått det hela och väntade ut det. I många fall så har man ju andningsvårigheter och allt vad man nu har men har fått veta senare att man ej behöver få det vid en panikångest attack det räcker med att bara känna att man ska dö…..verkligen inte kul.

Jag vet inte och frågan är om du kan få hjälp här. Tänker som så att är det något du tänker på och jagar upp dig själv över. Kanske varför är just svaret.

Varför jagar du upp dig? Jag menar när du är död så har du ju ej ont. Antingen är allt borta eller så sitter du på ett moln eller så är du en svävande ande.

Men samtidigt kan jag inte helt och hållet förstå dina känslor utifrån din text.

Hoppas att det löser dig. kram

JAG har precis samma känsla och har haft den sen jag var ca 5 år, men mitt intresse för det okända har hjälpt mig lite att bli av med det men det kommer fortfarande och går som det vill dock inte lika ofta.

Jag brukar alltid ha en liten lampa tänd på kvällarna i rummet då det oftast är då jag får mina "anfall" men en tänd lampa brukar hjälpa mig lite även om man sambo stör sig lite på det, men hellre det än mina "anfall" säger han =)

i de flesta fall är det itne döden som skrämmer utan att dö, själva processen att gå över.

Hur e din tro? Det behöver nödvändigtvis inte vara en religion, det kan vara ditt eget hoppkok, bara du känner trygghet i dig själv. jag har inga svar

#2-3 jaså, har du någon aning om varför du känner som du gör då?
För jag får aldrig ont i bröstet, svårt att andas etc som folk brukar få när de får panikångestattacker. Jag har märkt att vissa filmer triggar igång det. Det slutade en lång period under 2 år, då hade jag inga anfall alls. Trodde att de hade försvunnit. Det var i sambandet med min mammas cancer och bortgång, vilket är rätt märkligt.

#4 Det jag är rädd för (tror jag) är själva grejen att jag inte kan påverka det. Jag är maktlös kring den grejen. Om någon kunde GARANTERA mig att jag kommer leva tills jag blir 150, så KANSKE det hade blivit bättre. Men jag är så livsglad, vill leva föralltid.

Jag har ingen direkt tro, det är mest önsketänkande. Jag HOPPAS att när jag dör så får jag träffa min mamma och alla som dött, och att man kan "leva" vidare fast man är död. Men all logik är såklart emot det. Eftersom tankeprocessen styrs av min hjärna. När jag dör så dör min hjärna och min tankeprocess med. Jag är rädd att försvinna, att inte få tänka, känna.

Jag är trygg i mig själv, jag brukar alltid analysera mig själv och mitt beteende, är nöjd med vem jag är, men vill alltid försöka bättra mig jämtemot andra människor. Jag älskar livet, trots alla motgångar som kommer med det.

Jag vet inte varför jag fick detta problem, jag får inte heller ont nånstans jag kan bara ligga i sängen när det är mörkt tex och så kan jag tänka typ "En vacker dag kommer jag att dö.." Samtidigt som jag tänker det så får jag typ känslan av att allting kommer bli helt svart omkring mig och att jag kommer typ sväva runt i nått typ vakum…

Var som barn också livrädd för att jag skulle vakna upp i kistan och inte komma ut och sånt med :S Helt sjukt asså.

Ibland tror jag det startade i samband med att jag vaknade upp för tidigt efter en operation, jag vart tydligen helt hysterisk då så de fick söva om mig, men jag tror inte det har med det o göra :S

Jag börjar aldrig tänka igång det. För mig är det känslan som kryper på, och det i sin tur får mig att typ tänka "jag kommer dö, jag kommer dö"

Nja asså det är ju mer känslan som får mig att tänka på de så att säga, tanken på att ligga där i det mörka rummet osv. Eller om man sett någon film där många dör o skit kan jag också komma o tänka på det. Finns lite olika saker som triggar igång det så att säga.

Fast jag får inte det så himla ofta längre det kommer lite då och då helt enkelt, antar att man får lära sig leva med det :S

Intressant tråd, jag tror att i vissa (få) fall i samband med någonting traumatiskt eller en svår period i livet (pubertet, identitetsfas etc) kan man få så hemskt starka känslor att man liksom ger dom liv, projicerar ut dom. Så när traumat är bearbetat, svårigheterna lösta, man har gått vidare etc finns de känslomässiga "spåren" ändå kvar man själv födde fram.

Jag kan dra konkreta exempel själv

I min ungdomsålder, jag var inte lugnast på gatan helt enkelt. Den var kaotisk, smärtfylld, förvirrande osv även om det verkligen är bortbearbetat och livet iordning idag har jag upptäckt att tankemönster som skapades då i vissa fall kan hänga kvar idag på kvällarna. Det känns ungefär så som du beskriver det, det flyger liksom över en och man faller in i det känslomässiga tillståndet innan man hinner fatta vad som händer.

Mitt tips är att se ett mönster (om det i ditt fall finns ett) och när det börjar smyga sig på dig, bryt. Stopp.

Om du är bekväm med det kan du be en kort bön då med, I surrand myself with the holy divine light of god, it fills me, pyrifies me and protects me from all that wish to harm me. Eller liknande.

Känner du att det är en ologisk rädsla? Eller är det ovetskapen som skrämmer. Bara förändringen eller att inte kunna kontrollera det definitiva?

Vet inte hur det är med er andra men min dödsångest grundar sig i att inte veta vad som händer när man dör, att bara försvinna.
Att en dag så kommer jag bara att sluta existera, poff, det var det.
Stor mening lixsom.

Jag hoppas stenhårt på att själen lever vidare, inget jag vet eller tror utan det är något jag verkligen verkligen hoppas på.

Min hjärna kan inte ens tänka tanken utan att jag får kraftig ångest, det blir för stora tankar.

alla har det mer eller mindre någon gång under livet. Det är därför vi finner styrka i våran tro. Oavsett vad vi än tror på. Om du kallar dig buddhist, ateist, spiritualist, kristen, shaman elelr vad som helst för hopkok. Sedan spelar det ingen roll när du väl dör, för hade det spelat någon större roll du hade du varit mer varse om vad som skulle komma. Så kanske det e dags att fundera??

Jag var också rätt orolig. Jag blev varse om ett minne som jag hade från ett tidigare liv på dödsbädden. Jag fick det just för att dämpa min oro. Nu skrämmer det mig inte lika mycket.

Känner som så att dom som har upplevt NDU, regression/tidigare liv eller bara har en riktig stark tro/vet har det lite "bättre" än oss andra som lever i ovisshet.

Blir faktiskt lite avundsjuk. ;)

#9 Jag har fått berättat för mig att när jag var spädbarn fram till 1,5 år så bodde jag med min biologiska mamma. Hos henne låg jag alltid i ett bäcksvart rum dygnet runt och fick höra henne gråta, och fick knappt någon näring. Min tillväxtkurva gick neråt. Jag hade aldrig varit i en sandlåda eller lekt med andra barn fram till jag var 1 år och fem månader. kanske har med min dödsångest att göra? har ingen aning.

När jag har paniken och tänker att jag ska dö, så får jag panikkänslan egentligen för att jag vet, att jag kommer inte kunna påverka det. Vad jag än gör, så kommer jag alltid någon gång att dö. Det spelar inte någon roll om det är om 100 år eller idag. Bara grejen att jag kommer försvinna ute i det "svarta" tomma, och aldrig mer existera och jag kan INGENTING göra.

#10 Jo jag känner igen mig i det du skriver, grejen att bara försvinna.

#11 Jag tror att det finns någonting därute som påverkar vad vi gör och vad som händer, men vill inte kalla det gud. samtidigt som jag "tror" på det, så har jag en väldigt stark gubbe på min axel som skriker åt mig att det är ologiskt, det finns inga bevis för det. Så jag "tror" egentligen kanske inte på något, det är som jag skrev längre upp, mer ett önsketänkande. För ibland säger jag att jag tror på andar, att döda människor kommunicerar, att det finns typ ett världsallt som bestämmer åt oss och att allt har en mening, men nästa stund så kommer jag på "ja just ja, det är ju inte möjligt"

#13 Det finns inte heller något som bevisar motsatsen. :)

Ingen, verkligen ingen, vet med 100% säkerhet vad som kommer hända. Enda vi kan göra är att hålla tummarna på att det blir det man vill, och att respektera det andra tror också.

Den tanken tröstar mig. Och det faktum att flera människor har liknande NDU, guider osv som "bekräftar" nästan samma sak tröstar lite också.

Jag tvivlar starkt på att så otroligt många människor som upplever saker är under någon slags masshypnos, har något knas i knoppen eller att dom skulle bara hitta på det.

#13 har din psykolog kännedom om din uppväxt i tidig ålder? Berätta det om du inte har redan gjort det. Det finns idag väldigt mycket forskning i hur trauma kan manifestera sig när den har upplevts i den kritiska åldern. Kan vara nyckeln ;) värt att undersöka iaf.

#15 det konstiga är att de verkar inte bry sig om VAD som triggat igång det. Jag vill ju gärna veta om det beror på det. Men alla psykologer jag varit hos kör istället HBT eller va de heter. De bryr sig inte om vad som hänt, mer hur jag ska hantera det. Men det har inte hjälpt mig något.

Enligt min åsikt, så måste man finna källan till rädslan eller sitt beteende för att kunna bota den/det. Jag har varit hos både vanliga samtalsteraputer och kbt, men kbt:n var helt bortkastad tid för mig..

Jag hade då social fobi så det var inte pga dödsångesten jag har som jag sökte då.

När jag förklarade för honom om min torgskräck eller så, konstaterade han bara för mig att jag hade social fobi och att han inte kunde gör något åt det utan jag var bara tvungen att göra allt jag var rädd för, fast att jag fick panik utav det. Det var hans lösning på det hela… Dålig erfarenhet för mig med andra ord.

Men inget illa ment med psykologi jag ska själv studera till spykolog så fort jag läst upp mina betyg.

Den bästa spykolog jag haft var en som jag hade på högstadiet, önskar verkligen att jag kommit ihåg hennes namn, hennes vägledning till mig hjälpte mig verkligen att finna vägen ut ur min deppression och ta tag i mina studier igen i alla fall så jag klarade grundskolan…

Jag ser döden lika harm lös som födelsen, den är en övergång tillbaka hem. Jag är mycket räddare på jorden med alla faror, som elaka sårande människor. Men döden den är vacker man får träffa alla sina kära känna ren kärlek utan besvikelser. Helt fantastiskt.

Kram

En sak som jag ofta funderar på är de som känner sig 100% säkra att det finns en fortsättning efter döden och att det är så himla underbart på andra sidan. Varför väljer man då att stanna kvar här på jorden?

Hade jag vart helt säker på att livet går vidare på andra sidan och man fåt träffa alla bortgågna osv hade ju jag aldrig stannat kvar här :S

#19 För att man då också vet att man är här på jorden för att lära sig, och man litar på att när den dagen kommer då man är klar så man får gå vidare.