Hamnade i bråk med min bästa vän, kan väl förstå detta.

Tycker att du ska försöka ta kontakt med henne, se gärna till att ni har tid att prata en längre stund och berätta detta (som du skrivit här) för henne.

Hej, Jag kan förstå din känsla. När min bror skulle resa till USA var det som om en del försvann från mig. Förutom att jag grät och kände mig uppgiven, kom jag också till insikten att han hade de egenskaper som fattades hos mig. Trots några år emellan (åldersskillnad) så är vi som tvillingar nästan. Vi kompletterar varandra väldigt bra. Han är nu hemma igen. Jag tycker att du ska söka upp din vän igen, tanken kanske finns där, i och med det här inlägget. Gör det - vad har du att förlora?

Vad menar du med att tanken redan finns där? Tack för feedback. :) Det har hänt för mycket för mycket för att jag ska klara av att ta kontakt med henne. Hon sårade mig väldigt mycket vid brytningen och krossade mitt hjärta. Jag sårade henne också mycket. Jag vet inte om det går att reparera. Det är inte omöjligt. Jag vill bara inte riva upp såren. Jag såg henne en gång sen brytningen. Det gjorde för ont för att jag ska orka se på henne och säga hej. Hon sa inte hej heller. I nuläget är smärtan större än saknaden. Jag vill inte och vet inte om det är en bra idé? Jag önskar henne allt gott. Det jag undrar om det är möjligt att saknaden försvinner?

"Det jag undrar om det är möjligt att saknaden försvinner?" Inte så länge du är mänsklig. "Jag sårade henne också mycket." Nu vet jag inget om historien bakom detta, men om det är så du känner så är det perfekt att tala om dina inre tankar och be om ursäkt. Det kanske inte ger något just då, men senare då hon smält det så kommer hon nog ta till sig det. Ett tips är att du skriver ner allt du vill ha sagt, så du kan påminna dig själv innan. Det är allt för ofta man tänker att "fan, det skulle jag sagt" efteråt. "Det har hänt för mycket för mycket för att jag ska klara av att ta kontakt med henne." Det kan kännas tungt, men samla mod! Det är så mycket bättre att försöka än att bara låta saker flyta förbi. Då kan du i alla fall säga att du vågat handla, att du faktiskt gjort något för eran vänskap. Om den betyder något så visa det! Du kan bara vinna på detta!

Jag vet inte. Bakgrunden är komplicerad. Det märkliga är, efter att jag sett henne drömd jag att jag mötte henne på en stor utbredd båt som färdades under en bro. Det var en väldigt vacker kväll. Det var en känsla av återförening. Hon sa: "Jag tror inte på sånt men…" Sen minns jag inte mer. Det var som om hon försökte tala om något viktigt. En ursäkt, eller något. Vad innebär det? Tack men iniutionen säger mig att det är ingen bra ide. Eftersom jag älskade henne mycket släpper jag henne. Ödet får avgöra om våra vägar korsas igen.

drömde*

#0 Jag känner med dig och jag kan tycka så här:

Fråga dig själv vad du verkligen vill, för ibland är det ju så i livet att relationer har spelat ut sin roll. Jag säger inte att jag vet att det är så i ditt fall, men det kan ju vara en möjlighet. Eller så finns det en möjlighet att det går att återförenas.

Fråga dig också vad du behöver. Ibland är det så att det vi behöver inte är samma sak som det vi (tror) att vi vill.

Jag har varit med om att min far valde att försvinna från mitt liv och det satte djupa spår i mig. Länge gick jag med en önskan om att det var annorlunda, jag hittade på ursäkter för hans beteende och mådde dåligt över något han gjort, tyckte synd om mig själv o s v. Det kändes som att jag förlorat en del av mig själv och inget jag gjorde hjälpte. Det kändes som att han var död, fast han levde och det var svårt att ta in.

Jag har läkt ihop min själ nu. För, det är så att traumatiska upplevelser kan göra att vi splittrar vår själ (själens självförsvar inför det som sker) och leder till själsförlust, delar av själen försvinner alltså iväg någonstans.

Själsdelar kan också tas av någon annan och hållas kvar där tills någon kunnig tar den tillbaka. Om själsdelen finns hos eller i närheten av personen, hjälper det inte om man "klipper banden". Det man har förlorat måste först tas tillbaka.

Om detta har någon relevans i ditt fall vet jag inte, men det är i alla fall sånt som kan hända vid traumatiska händelser som uppbrott, särskilt om båda eller den ena egentligen inte ville att det skulle ske.

"Det jag undrar om det är möjligt att saknaden försvinner?"

Jag kan ju förstås inte veta säkert i ditt fall, men för mig har den försvunnit. Jag känner ingen saknad efter min far idag, har inget intresse av att ha en relation med honom och inte heller känner jag att jag har förlorat något av mig själv.

I det avseendet kan jag absolut identifiera mig den känslan du har.

Det enda jag känner är saknad, en pusselbit som försvunnit

Själsfränden som var min bästa vän, det är en stor saknad i mig.

Speciellt eftersom jag älskade henne så mycket. Hon kände likadant.

Hon kompletterade mig som bästa vän.

Det var en fantastisk vänskap på vissa sätt.

Nu vet jag bara att jag vill att saknaden ska lägga sig.

#8 Jag förstår det.

Tack verkligen för feedback.

Det förstås jag behöver hantera det och låta saknaden lägga sig.

Jag önskar dig all lycka, och hoppas det löser sig för dig. Du har ett underbart "nick" förresten. :-)

Tack för komplimangen . :) Jo det blir bra. Bara jag får vänja mig vid att hon är borta. Jag blev lycklig i mig själv som det är. Det läker och snart är ärret borta

Du drabbades av traumatisk upplevelse, vart fanns vännen då?

Lite tankar bara.

Känner att man finns alltid för sin vän oavsett… och om det nu uppstod händelser som gjorde att det blev som det blev så får man tänka igenom… vill jag ha denna som vän, eller hur vill jag ha det… Har själv en ganska färsk relationsfråga i detta… Vet varken ut eller in i denna fråga men låter idén ha sin gång och får ta svar med ro… eller vad man säger..

Man hoppas att alla ser allt utifrån allas perspektiv… ofta det som är fel.. Lycka till =)

En sak till.. Du undrade om saknaden försvinner…

Nej den försvinner aldrig…. Samma som att du förlorar nån…

Personen i fråga finns alltid. Bara du som kan avgöra om de e skönt el ej o ha den där =)

Ja, jag är medveten om det här. Alltför medveten.

Tills slut har jag skrivit och skrivit förlåt.

Inte för att påbörja en relation.

Utan enbart skriva förlåt för att få sinnesfrid.

Kanske alltid jag kommer sakna henne.

Men jag känner inte att det vore bra för vare sig mig eller henne att "försöka".

Det har hänt för mycket.

Det känns skönt i alla fall att få det sagt.

Förstår precis hur du känner det saknaden kan vara så stor. Du undrar om saknaden kommr att försvinna. Det är upp till dig men inget är omöjligt. Acceptera kännslan (saknaden) låt en finnas och ta sitt utrymme. Tryck inte undan eller förneka den. Upplev den, och den kommer att försvinna. Men ingen anna kan göra jobbet åt dig. Men det är lättare sagt än gjort. //misa.R

Tack verkligen. Det är helt sant!

Jag börjar inse det med tiden faktiskt.

Det träffar precis på pricken på vad jag känner och behöver göra.

Tackar varmt för alla råd de hjälpte verkligen. Till slut hörde hon av sig efter flera månader. Det blev en stor chock för mig att hitta ett mail från henne. Hon gav mig alla svar jag behövde och nu har jag sinnesfrid. Ärret är till och med borta. Det blev precis när jag behövde det som allra mest. Jag vet inte var jag står just nu. Enda jag vet att det aldrig blir som förr, eller jag vet inte. Hon bryr sig fortfarande och jag bryr mig om henne också än. Dock vet jag inte vad som händer. Jag behöver smälta att vi börjar prata. Jag saknar henne oerhört. Nu mot vad jag vet låter jag det ha sin gång. Jag accepterar och tar det som det är. Smälta och förstå hur jag ska hantera det. Jag är mycket rädd att mista. Därför släpper jag taget. Jag får se. Det känns härligt att ärret är borta i alla fall.