jo, människan verkar ha ett inbyggt behov av att dela in oss i grupper om vi och dom, rätt och fel osv. Samt att idealisera sina "förebilder/auktoriteter". När man är trygg i sig själv, så upptäcker man att man kan vara sin egen auktoritet. Det och att lära sig att var sak har sin plats och tid, samt träning i att hjälpas åt att hålla gränser. Det kanske är mycket det som lyser fram i detta fallet, Eller vad tror du Rosie

#1 Så sant så sant…

Jag har aldrig blivit sedd som en guru själv men jag har ibland lärt känna människor som vill bli frälsta av mig. Fort som attan så reagerar jag och blir avvisande. Jag vill INTE ta en roll där jag måste ta ansvar för någon annans val! Och detta händer ofta i vissa sammanhang, speciellt inom andliga och religiösa sammanhang.

Jag har sett folk som låtsas veta allt, folk som utnyttjar sin situation, sin makt dom har över folk. Folk VILL Också bli utnyttjade ibland. Dom lämnar över makten över sig och sina val till någon annan.

Och ibland slår det tillbaka, för när en person märker att en guru inte var så perfekt som dom trodde så kan dom bli arga och skylla allt på gurun.

Jag förstår att du tycker det är tråkigt, Rosie, men se det som en lärdom. Var noga med att tala om för dina elever att DOM måste ta ansvar för vad som säger och gör. Tala om för dom att du inte har sanningen, du har endast EN sanning. :) Nån gång kanske dom fattar? :)

Vet du va zeretki? Du är en mycket klok tjej! :)

Så rätt så till er båda ovan som kommenterat mitt inlägg.

Allt tar sin tid och att sätta gränser och sen kunna hålla dom är viktigt. Något att tänka på framåt för mig.

Ja mycket lyser fram i just detta fall. Att vara trygg i sig själv är det viktigaste och precis som du skriver lightseeker så blir jag då min egen auktoritet.

Ett vanligt förekommande fall är att många sätter sina lärare på piedestal och det är nåt som jag haft uppe mycket om på mina kurser då jag tycker att vi står på samma plan som alla andra. Alltså helt vanliga människor. Vi är inte förmer än andra.

Det du skriver om zeretki har jag fått göra egen erfarenhet om. Känner så väl igen din beskrivning.

När en person som jag lärde känna genom mitt yrkesutövande fick komma mig närmare än andra så delgav jag också henne mitt privata och där också att jag hade några problem precis som hon och alla andra i vår värld. Blev väldigt förvånad först då hon tog avstånd från mig när hon fick veta, fick möta en ilska, jag förstod ingenting. Sedan mindes jag min mentors ord: Blanda aldrig ihop privatliv och ditt jobb. Människor som lär känna mig i mitt yrke ser mig på ett sätt medan människor som lär känna mig privat har en annan bild av mig. Tyvärr hade denna tjej satt mig på en piedestal och jag uppmärksammade inte det.

Tack för dina goda råd zeretki

Hehe, det är bara mina tankar. :) Men jag är glad om ni är glada. :)

Människan inneboende behov av auktoriteter slutar först när hon gör sig själv till sin egen auktoritet i sitt eget liv. Många människor kommer aldrig att nå till den sanningen, så det är säkert sannt att man inte bör blanda ihop privatliv och arbetsliv. Helst om man blir sedd som någon form av idol, pga att man är en offentlig person. Jag försöker verkligen att behandla alla människor lika, låg, alldaglig som högperson. Att avpersonifiera någon är att dela in människor i grupper, mycket skadligt och en bra form av indoktrinering som började påverka oss när man införde skoltvång i människors liv. Då var barnen inte längre föräldrarnas, och staten skulle forma barnen till duktiga medborgare, där slutade också människor att tänka och känna själva. En åsikt som säkert inte fler delar med mig, men det kan jag leva med. Eftersom det inte är en åsikt som jag kan övertalas till att överge, nej, jag ser bevis på återverkningarna av den, omkring mig i samhället, dagligen.

När vi pratar om auktoriteter så kan jag berätta om när jag jobbade ute på en väldigt offentlig plats och mötte enormt mycket människor dagligen. En dag uppstod en händelse med en väldigt offentlig person och tack vare den så kunde mycket bli galet på grund av en väldigt banal sak, vi kan säga personen felparkerade. Ingen vådae då säga till personen, alla hade sån respekt på grund av vem den var.

Jag fråga dem vad skillnaden låg i mellan personen och oss som var där. Fick till svar att man ber inte en sån person flytta sin bil oavsett vad det åstadkom för oss.

Nehej sa jag och gick fram till personen och förklarade att bilen tyvärr måste flyttas då den dels hindrade oss till den grad att det blev totalstopp i programmet. Personen tittade på mig och sa Vet du inte vem jag är. Jodå jag vet vem du är men i det här läget spelar det ingen roll då vi får totalstopp på grund av en bil. Jag hade bett även kungen flytta på sin.

Personen och dom runt omkring som var med skrattade och bilen flyttades.

Summan av det hela blev att allt fungerade och jag var min egen aukotiritet vilket resulterade i att allt flöt som det skulle.

Med det vill jag säga: Lita till dig  själv.

#8 Den var bra