Det var starka saker du skriver om men jag känner att det är svårt att e något råd såhär på en gång. Det är i alla fall bra att Kalle mår bättre!

Tack JereMina. Jag förstår dig. Hej. Nu har jag i alla fall gråtit färdigt. Jag behövde det. Märkte mitt i allt elände att jag tänker väldigt egoistiskt. Tänkte bara synd om mig själv och hur andra ser på mig. Jag vill ju inte vara något speciellt och jag är ingenting speciellt. Gud är de! Jag har själv blivit" mirakelbotad" via Tarotlasse för några månader sen. Inte han botade mig utan hans (och min) andeteam. Det poängterade Lasse otaliga gånger. Min reumavärk i handen och foten, en del av exemet (det värsta av det) försvann ögonblickligen och har inte kommit tillbaka. Plus mycket annat. Om jag inte hade blivit botad i min höft (under en längre healande process vilken sköttes av andevärlden) skulle jag inte kunna gå som idag. Idag är höften helt OK. Blev även botad på vissa andra delar av kroppen men vad jag hade för fel där, det vet jag inte… När jag tänker tillbaka till mitt eget helande så tänker jag mycket på Lasse just nu och hur han känner sig som healare. Jag har stor respekt för Lasse (nu tycker han inte om att jag säger så…) Jag känner mig vara något av en Lasselight (*ler*). Jag vet att jag har en helande förmåga och nästan lite mot min vilja ska jag utveckla den. Jag vet inte riktigt om jag vill det. Men jag vet också att det är därför jag fått ängeln ALPHIRA vid min sida. Hon har ingen annan funktion än att hjälpa mig att heala. Varför vill jag egentligen inte ha den förmågan? Jag förstår att jag måste nu ta det som hänt på avdelningen på ett moget sätt, både med Kalle och med mina arbetskamrater. Men jag är fortfarande rädd! Har inte varit sjukskriven på hundra år men… Har också tänkt att jag kanske ska låta bli att hålla på det här med övernaturligt så mycket. Det kanske är inte "hälsosamt". Fast jag känner att det är inget fel på mig… …fast sedan 2 veckor tillbaka känner jag energier i lägenheter när jag jobbar i hemtjänsten. Kan då bli mycket yr eller få svåra smärtor på olika ställen i kroppen när jag går i vissa rum i olika lägenheter. Ibland är vi två personal och dom har varit oroliga för mig. Besvären går oftast över på en gång när jag lämnar rummet. -Och besvären kommer inte över huvud taget när jag kommer ihåg att stänga av mig helt innan jag går in i lägenheten. Så det är inget problem. Det är inget fel på mig, eller… Nu har jag fått prata på. Tack.

Hej ALPHIRA,

Vad gäller att "blanda" in det andliga (eller andliga och andliga, det handlar egentligen om en tro på något mer) inom psykvården är inget jag kan uttala mig om, men egentligen, så länge man gör det av fina tankar (vilket det är, och det du gör) kan jag inte se problemet. Men alla är kanske inte mottagliga eller "lämpliga" för det eftersom de säkert kan bli "förvirrade". Svår frågå.

Jag fick mig en tankeställare eftersom jag snart är där själv, inom psykiatrin. Inte som patient alltså.

ALPHIRA. Jag tycker inte att det gör något att han kallar dig ängel. Det är ett fint ord och det används både här och där "du är min ängel" utan att folk lägger så stor vikt vid vad det är eller "innebörden" Det är ungefär som att säga "tack så jättemycket, du har verkligen hjälpt mig". Det hade varit "värre" om Kalle kallade dig Gud (även om vi är en del av allt). Det hade personer "reagerat" mer på kanske.

Du ska inte sjukskriva dig, du ska till jobbet, stå upp för den du är och för att du är en medmänniska. Du "blandade" in dina "personliga" tankar för att hjälpa Kalle. Jag tänker lite på "Svenska Hjältar". Där var ju en sköterska (tror jag) som hjälpte en kille som låg i koma - vilken blev helt frisk trots att läkarana sagt något annat. Hon hade "enbart" används sig av "sig själv" och arbetat humant. Pratat med killen och hans sinnen.

Om du stannar hemma/håller dig därifrån så accepterar du den "ångest" du känner vilket bara gör saker värre. "Gjort är gjort" och Kalle mår bättre men du kanske tänker efter till nästa gång och är försiktig med vad du berättar.

Nej, lägg ingen energi på det här. Låt honom kalla dig ängel och om någon annan ber om din hjälp kan du enkelt säga att du är där som du är för alla andra och handla utefter vad som känns bäst för dig.

Kram på dig!

Jag känner som Fjäril. Och, du är en ängel på jorden :-) Du ägnar dig på flera sätt åt att hjälpa andra människor. Vad är finare än det :-)

Jag förstår problematiken och kan tänka mig lite in i hur du känner.
Men jag tycker du ska stå rak i ryggen. Du är en fin och god människa :-)

Kram!

Heja ALPHIRA, var modigt & starkt av dig!

Tycker du gjorde rätt som tog kontakt med oss här, ett förståndigt sätt & få lätta lite på bördan som tynger. Förstod då vid Julhelgen att du verkade lite mer ansträngd & jektad än vanligt, kanske mycket ståhej & sådär om andra saker också:)

Plockade ut ett intressant stycke av det som du skrev här ovanför….

"Har också tänkt att jag kanske ska låta bli att hålla på det här med övernaturligt så mycket. Det kanske inte är "hälsosamt"

Det är identiskt exakt med vad jag personligen känner när psykiatrin kommer på tal i diverse olika sammanhang, både ifall någon anhörig rekommenderar detta pga minsta deppighet eller om andra personer ställs inför den typen av behandling. Speciellt då i samtalsämnen när man talar om "trollen" av idag moderna trendmässiga åkommor liknande "gå in i väggen" och pillerindustrins naiva guldgruva.

Det kan väl i viss mån hjälpa människor till en begränsad kort period i början om man är väldigt illa däran och nergången så inget längre funkar med vardagliga bestyr som städa och sköta sig som allting annat med mat & hygien. Men sen när folk börjar komma på fötter igen, ja då finns ju risken att många hålls tillbaka och man hamnar i pillerträsket istället för den korrekta hjälpen & stödet dom verkligen behöver för ta sig upp igen.

Kan förstå dig och relationen där till din Kalle väldigt väl. Det är ju precis de behovet så många behöver i den situationen dem befinner sig i. Just mänsklig äkta vänskap med värme & kärlek. Med empati & förståelse ifrån någon utomstående som ser dem och kan ge dem den bekräftelsen i deras ensamhet och den utsatta situationen det många gånger innebär att få befinna sig inlagd på ett sånt sätt. Dem är baskemej inte svaga som klarar utsättas för en sån prövning. Om det nu mot förmodan skulle finnas några sådana fördomar i samhället. Vilket jag är ganska säker på de gör med största sannolikhet både här & var:)

Önskar fler står på sig och vågar visa en liknande inställning inför patienter som du gjort ALPHIRA, för det är verkligen något som behövs i dagens läge. Tyvärr lever vi i ett rätt så anonymt & kallt samhälle, det är relativt få som bryr sig. Det är vanligare man bryr sig om sig själv och sina egna intressen än lär sig leva igenom dem man har omkring sig så man kan bli bekräftad tillbaks.

Det här är ju saker som även färgar av sig överallt, inte minst vården.

Där finns ju också en annan del i detta, den medicinska synen på vetenskapen. Det är ju något som verkligen sätter dem här skilda värderingarna och klyftorna på prov, i vad som är möjligt att bevisa genom vetenskapliga belägg och behandla på sånt sätt. Kontra de vi än så länge inte klarar bevisa på samma vis men som vi samtidigt inte skulle kunna leva förutan och det är ju den andliga biten och hur själen där inne fungerar och vad som igentlig mening gör oss till levande individer.

Psykiatrin lider enligt mig av en allvarlig bugg i sitt eget system tills människan hittat svaren. Som ett enda stort Cirkus Scott.

Dem som väljer jobba inom dem ramarna kommer snart på att man måste hålla sig till uppsatta rutiner och då kan man inte engagera sig privat med enskilda patienter (trots behovet). En annan del är allting som hör till de andliga och dem esoteriska sakerna. Det är inte förenligt för människor som arbetar terapeutiskt & vårdande nära patienter inom psykiatrins väggar att stötta den typen av idéer hos patienter. Präst & andlighet inom ett kyrkligt normalt synsätt men inte mer än så. Allt faller liksom i en moraliskt dilemma där emellan som man till viss del bör akta sig för att passera över, särskilt om man inte vill äventyra sin egen ställning hos arbetskamrater som möjligheterna till kunna behålla sin anställning.

Den medicinska vetenskapliga bilden på människan tillsammans med vår syn & behovet till pengar sätter stopp för allt sånt underbart & vackert mänskligt ambitiöst arbete. Men det är ju inte fel & ge av sig själv för den skull. Man kan ju strö lite här & lite där iaf, bara det är rimligt så ingen behöver bli lidande i längden.

Ta tjänstledigt ett tag om de går, så du får möjlighet till vila upp dig.

Det är vad du själv behöver i den här stunden, lite själslig healing.

Ta hand om dig 

Såå fint skrivet.. Ja av er alla. Jag jobbar oxå inom vården, och vi måste finnas, vi som är känslosamma, visar empati osv..

Jättejobbigt i många situationer, men vi som jobbar i detta har på nåt vis en "njutning" av att bara se en annan person få en känsla utöver de vanliga… se en annan vinkel av sitt rum.. ja men se alla möjligheter… Alla dessa som förndrar en annan människas liv på olika vis osv… sååå härligt =)

Jag jobbar inom vården.. och det du har gjort är att blanda ihop yrkesliv och privatliv.. Det är alltid svårt men det är eb balansgång.

Kan ju inte svara på om det är era böner eller om det är mediciner som har börjat verka. vet ju inte vilken diagnos denne man har och vilken medicin han har fått.

Men i vilket fall som helst så mår han bättre just nu.. och det är ju bra.

Sen om han är psykiskt sjuk och har en diagnos som gör att han inte mår bra får han njuta av den tiden han har nu då han mår bra.  och hoppas att den varar länge..

Tror inte att de hjälper dig att sjukskriva dig, men det tar nog ett tag innan det har lagt sig.. Och du har lärt dig något av det..

och han mår bätte nu och vi får hoppas att de förblir så länge..

Sen spelar de ingen roll varför..

Men känner du att du har gjort gott för honom. då ska du inte ha dåligt samvete.. Utan då har du bara följt ditt hjärta och hjälpt en annan medmänniska.

Så rid ut stormen.. de lugnar ned sig förr eller senare..

Kram sol

Håller med vad ovanstående personer sagt. Kan dock förstå ditt resonemang om att vården ofta drar parareller med att vara nedstämd till glad- vice versa tolkas ofta som inslag av mani-manodepressivitet m.m. Tycker dock att du bör facea dina arbetskamrater och tala om som det är, att Kalle ibland har velat pratat med dig om gud och änglar, och att du då inte har avfärdat/ ignorerat honom det då det betytt ngt för honom samt att det är på Kalles initiativ.

Andra slutsatser som ev. ngn annan arbetskamrat kan göra bör du bara ignorera och kort och tydligt tala om för den/dem att du varit till hands och lyssnat och stött honom i hans frågeställningar/tankar som varit svåra för honom samt ställa frågan om det är ngt fel med det. Kan dom inte ta detta är det mest fel dom själva och jag antar att din arbetsplats inte är tilträckligt förstående och saknar empati, vilket antagligen inte passar dig i förlängingen ändå. Att fly tror jag inte hjälper dig, då du bara kommer må än sämre ju längre du håller dig borta. Hoppas allt går bra vilket jag tror om du har vettiga och kloka och förstående arbetskamrater.

Hej Alhpira

Ja, det är en knivig sits. Men kan allafall ge tips och råd utifrån vad jag tror kan vara rätt sätt att handla till.

Det bästa tror jag hade varit att prata med dina kollegor först och förklara hur du ser på saken och hur det har varit. Och nu när det kommit upp kanske det är dags att backa lite från patienterna.

Sen när de flesta av kollegorna vet kan de ju hjälpa till med de som har psykiska problem ( vet ej vad jag skall kalla dem psykiskt sjuka låter så hårt) Och se till att de inte fokuserar på dig och förklarar för patienterna att du inte är någon ängel. Utan bara en varm och vacker människa.

Jag kan ju inte se med egna ögon och förstå exakt vad du pratar om. Saker och ting byggs ju upp i ens huvud efter ens egna värld. Det kanske är värre än vad jag visualiserar att det är.

Hur som helst så är den bästa medicinen att ta tag i det. Jag lovar du dör inte. Ibland handlar vi efter allt precis som det skall vara. Men så blir det knepigt endå fast man egentligen inte gjort något fel.

Blickar dödar ingen. De vill bara berätta sin okunskap.

Tillägg: Håller också med sol69. Det där med att be för varandra var kanske är ett steg för långt att gå ur många människors synsätt att se på saken. Men det är väl ingenting att nämna för dina arbetskollegor om dom inte själva frågar om det. Kanske du kan föreslå dina arbetskamrater att ni stödjer honom i att t.ex besöka kyrkan på Söndagar och att han gör det självt, om religionen ger honom något, vilket verkar vara helt uppenbart. Hoppas att allt slutar bra.

Lycka till!

Tack till er alla, återkommer senare under dagen. Ni har gett mig både styrka och verktyg att se mitt "problem" från olika håll och kanter. Ska följa min man till lasarettet i dag för undersökningar så hinner inte nu.

Gjorde så i alla fall, efter många om och men, att jag sjukskrev mig. Jag lyssnade på min kropp och själ. Vilan kanske blir bara några dagar.

Tack en gång till!!!

Har fått mycket tankar av det ni har skrivit. Tackar innerligt för det! Ni är änglar för mig just nu!

Först Fjäril. Det är som du säger att alla patienter är inte "lämpliga" för ett andligt prat , risken finns att dom bara blir (mer) förvirrade. Eller sen måste man föra diskussionen ett enormt proffsigt sätt. -Vad jag vet så kan inte ens (dom flesta) präster det, så fort patienten blandar in ett inslag av "det övernaturliga". Men det finns undantag, vet jag. Men om ens dom kan prata om övernaturliga saker med en psykiskt sjuk människa, det vet jag inte.

Jag har inte pratat om andliga saker med någon annan patient förut, bara sagt "ja, det gör jag" när någon har frågat om jag tror på Gud, änglar eller livet efter döden. Psykpatienter är ytterst duktiga människokännare och jag tror att jag har fått sådana frågor mer än andra skötare. -Möjligen (sannolikt) är en sådan enkel fråga önskan på en fortsatt diskussion.

Måste nu tillägga att Kalle har i yngre, friska år varit aktiv i Svenska kyrkan på många sätt. Så han har mycket i bagaget. Ska nu också (i undantagsfall) säga att jag själv har studerat teologi i Uppsala och praktiserat i kyrkan under somrarna. Detta är inte något försvar från min sida men möjligen även detta har fört oss närmare varandra. (Avbröt mina studier efter 3,5 år och började läsa något helt annat.)

Och Fjäril, du har rätt, att bli kallad för en ängel är nu inget "katastrofalt". Det blir en och annan kallad efter gjort en bra gärning. Det hela kom bara så oväntad och "dramatiskt" ur Kalles mun! Kalles plötsliga välmående var för Kalle själv, mig och annan personal mer eller mindre en "chock"!

Mitt stora problem är att jag tar jobbet med mig hem. Speciellt om jag tror att jag inte handlat rätt vid något tillfälle, det har jag svårt att släppa. -Det gör förstås att jag är orolig för hur Kalle mår nu, efter några dagar. Har jobbat på ett annat ställe ett par dagar, varit ledig ett par dagar (och sjukskriven 1 dag) så jag vet inte. Och det är inte "professionellt" att ringa till jobbet på sin fritid och få information om en patient.

Efter många om och men sjukskrev jag mig. Nästan ni alla tycker att jag bara skulle köra på. Men jag lyssnade på min kropp och själ. Samlar krafter nu några dagar och börjar jobba sen igen. Sammanfattningsvis kan jag bara konstatera att dessa dagar av ångest och oro var (är)väldigt nyttiga för mig. Har reflekterat mycket över mig själv och även över arbetskamraterna.

Och så klart, viktigast att huvudboven i dramat fortsätter må bra!

ALPHIRA,

Det viktiga i det här är att du tar det beslut som känns bäst för dig (vilket du har gjort) och lyssnar till din kropp.

Kanske behövde du det här nu, en stunds vila? Jag kan tänka att det blir mycket för dig om du (dessutom) tar med jobbet hem, men å andra sidan - det är för att du är en fin, varm och omtänksam person.

Ta nu hand om dig och vila.

Kramar

Tack Fjäril, du har alltid stöttat mig på olika sätt och i många sammanhang!

Jag kanske ska lära mig att jag också är lika fin, varm och omtänksam person som du är. Ingen idé att nedvärdera sig själv hela tiden…vad ska det vara bra för…

Tack Alphira för dina ord och som sagt, du bör inse hur fantastisk du är själv.

Det du tänker och tycker om andra finns också inom dig själv. Med andra ord, ser du något positivt och fint i alla är det du i själva verket som bestitter dessa delar, inom dig. Glöm inte det!

Alphira: Oavsett om det var rätt eller fel med tanke på ditt jobb så vill jag säga att inför dina arbetskompisar och andra människor mår du mycket bättre om du står för vad du tror på och den du är. Du behöver inte ställas till svars för nånting eller lämna en redogörelse över vad du tror på till nån annan människa öht, det är din personliga sak, men stå för din tro. Och vila dej nu innan du går tillbaka till arbetet så att du får en klarare bild av situationen, det är ju inte ens sagt att dom andra av dina arbetskompisar har några egentliga åsikter om vad som skett. Med tanke på patientens historia inom kyrkovärlden kanske det var precis det han behövde nu.

Sköt om dej!

Tack igen till er alla för ert stöd och synpunkter! Har fått många tankar och kommer att återkomma hit efter detta också angående era tankar.

Har varit ENORMT trött, visste inte att jag var så trött. Och har gråtit mycket och det hör inte till vanligheterna i mitt vardagsliv. Det har varit befriande.

Kottschejk . Det som jag upplever så väldigt betungande när man jobbar inom vården är att jag MÅSTE befinna mig/anpassa mig till dom rutiner och ramar som finns. Det finns både skrivna och oskrivna regler hur man SKA VARA som skötare. Man får aldrig förlora sin auktoritet, sitt "face", inför patienterna. Om så blir, då blir man på olika sätt "utnyttjad" av patienterna.

Fast jag upplever inte alls att Kalle har utnyttjad mig. Skrev här tidigare att både han och jag har lite erfarenhet inom kyrkan, det möjligen var "portalen" till vår diskussion som har pågått ett par år. Är inte alls aktiv (=är aktivt passiv) i kyrkan sedan 20 år tillbaka men samtidigt är jag inte emot kyrkan, enkelt och kort sagt.

Nu på kvällarna när jag vänder mig till Gud och ber för andra, då ler Gud så vänligt och säger: "Ja, hur var det med dig själv då…" Då kommer jag ihåg att inte glömma mig själv. Jag är faktiskt inte någon krutgumma. Jag kanske har trott det. Lite själslig healing behöver även jag, som du skriver Kottschejk. -Tack förresten för den fina, rogivande, avkopplande och healande sida som kyrkan har. Kan rekommendera den!

Jag kan bara konstatera att sedan jag gick med här i iFokus i våras, har jag kännt att jag fått vara mig själv och jag kan skriva om allt jag har på hjärtat. Har hela mitt liv varit utan vänner pga jag varit avvikande på olika sätt men här har jag upplevt att jag har vänner. -Risken att hänga här dag och natt kan dock göra att man "överväldigas" av det "onaturliga", glömmer att ha sina fötter på jorden. Även om det sk övernaturliga är sant (tror jag) så man lever i den realistiska och ofta grymma verkligheten och det ska man inte glömma. Man måste lära sig förena dessa två verkligheter på ett lagomt sunt sätt.

Sen är det ett kapitel för sig i vilken mån man kan "utnyttja" sin andlighet i sitt arbetsliv, oavsett vad man sysslar med för sitt levebröd.

Det som hände mellan Kalle och mig har nu hänt. Och jag har lärt mig att vara glad för det! Och inte bara koncentrera på mig själv, hur dom andra tänker…det är faktiskt deras sak…Vilar  nu hemma några dagar och samlar krafter för ev framtida konfrontation med arbetskamrater.

Vet inte hur Kalle mår nu, efter en  vecka. Det är inte "professionellt" att ringa på sin fritid och begära information om patienter. -Hur som helst, kommer fortsätta att be för honom i all tysthet, säga vad man vill…

Även om ingen kanske orkar läsa det här så har jag haft glädjen att skriva i alla fall. Tackar för det. Och som sagt var så har mer att saga.

#17

Hej ALPHIRA! 

Var ett nöje & få läsa vad du skriver, alltid lika roligt.

Begär ingen måste hålla med en i allting som skrivs men hoppas iaf där fanns någon liten glädje med det hela till någon tröst & hjälp.

Hoppas det ordnar upp sig till de allra bästa för er.

Risken att hänga här dag och natt kan dock göra att man "överväldigas" av det "onaturliga", glömmer att ha sina fötter på jorden.

Mycket tänkvärt sagt lilla ängel 

Alphira.Fina tankar o handlingar..Håller med Fjärilen i vad hon skriver.

Håll ditt huvud högt..Du hjälper en patient, på h-ns nivå..

Nä var stolt att du gör ett bra jobb som människa…

Så tänker jag…

Att bli kallad för Ängel.Är väldigt fint…

Sol69, Snowmaiden, mickelrav100, Anaid, nettipletti, imke och chic! Till Fjäril och Kottschejk hade orkat skriva några rader till svars tidigare.

Jag vill tacka er alla för ert omtanke och hjälp! Vet inte hur det skulle ha gått utan ert stöd och kloka råd! Har funderat mycket på allt ni har skrivit, har läst allt några gånger varje dag som gått nu. Har blivit mycket klokare. Meningen säkert är att man ska hela tiden lära sig något nytt.

Har nu varit hemma en vecka och samlat krafter. Behövde det, var även annars något överansträngd. Har nu sträckt på mig, fått tillbaka stor del av självförtroendet och ser ljusare på min situation.

Vet inte hur Kalle mår idag. Mickelrav100, din idé att kyrkobesök på söndagar skulle kanske vara bra för Kalles sinnesro, var brilliant.

Tack ni kära änglavänner!!! 

Åhh va härligt å höra att du mår bättre!  Då blir jag glad
Massa kram

Underbart ALPHIRA, underbart 

Kul att höra att det känns bättre för dig. lycka till!

Tack imke, Fjäril och mickelrav100!

Jag timvikarierr på 8 olika ställen och har inte blivit kallad till Kalles avdelning så jag vet fortfarande inte hur han mår. Men den 25 jan jobbar jag där, ev tidigare om någon av personal blir sjuk. Då får vi se.

Roligt det ordnar upp sig och du är tillbaka igen & jobbar…kommer säkert gå bra för er. Var ju en bra idé, du får ta med dig Kalle till kyrkan när ni träffas igen nästa gång 

Ta hand om dig ALPHIRA