Då min pappa dog så satt jag och min man dagen efter i soffan i vardagsrummet. Jag var ledsen och min man höll om mig och försökte trösta mig. Efter en stund kände jag en slags kylig energi på min vänstra sida och samtidigt började vår kristallampa ovanför soffbordet att gunga av sig själv. Vi uppmärksammade detta förvånat eftersom ingen av oss hade rest oss upp och på så sätt kommit åt lampan. Min man sa högt: om det är någon här med oss nu så visa det genom att låta den där prisman också röra på sig. Han pekade på en särskild prisma och döm om vår förvåning så dröjde det inte länge innan den började gunga fram och tillbaka.

Jag tror och hoppas att det var min pappa som kom den kvällen för att säga adjö. Har ibland känt att jag inte är ensam och blir glad då jag förstår att någon är och tittar till mig