En fascinerande och sann historia Hej alla! Jag är ny här och hoppas mitt inlägg hamnar rätt. Jag skulle uppskatta om någon kan hjälpa mig att reda ut mina tankar på vad som händer. Tror kanske jag är lite mottaglig för vissa saker. För mycket har hänt genom mitt liv som gör att jag tror. Känner av lukter och har gjort under många år. Oftast är det sånt. Dom känner jag mig ganska säker på, har känts så tydligt och svaren vem det är har oftast känts rätt. Fast vet väl inte vad dom vill säga mig. Så långt har jag inte kommit i utvecklingen. Det är här mitt dilemma är. Jag hör att det ringer men hör inte vad dom säger"!!! Haft andra "besök" också, bl a ute på ett jobb en gång men det skrämde "skiten ur" mig (ursäkta franskan;-) ), så till den milda grad att jag inte visste hur fort jag skulle komma därifrån. (var mitt i natten och jag var ensam i kundens radhus). Struntade blankt i om jobbet var klart eller inte då. Och det är inte likt mig som den plikttrogna människa jag är. Dagen efter var det dags igen men den här gången busades det med mig. När jag bad dom högt och tydligt att låta mig få jobba klart och inte störa mig eller hjälpa mig istället (kan säga att jag kände mig ur,löjlig när jag gjorde det, men hade fått rådet at göra det och inte visa rädsla) så var det en skillnad i luften / atmosfären som var som natt och dag. Jag "kände" hur det blev fritt. Och jag fick jobba klart så allt var klart till dagen efter när kunden kom hem igen. Nåväl, lukter funkar och skrämmer inte och har bett om såna vid ev kontaktsökande. Men så brakade loss enormt för ca två år sen. Helt fantastiska saker men som jag trots mycket funderande och sökande inte kan komma vidare med. Det gnager och maler men jag vet inte hur jag ska tänka och gå vidare. Är det någon som får något känsla av något som kan hjälpa mig med ny infallsvinkel på vad som händer och vem och vad som ska fram? Händelse 1: dec -10 Nyseparerad och ganska nergången som människa just då och nyinflyttad i nytt eget radhus. Känner mig kanske inte helt bekväm med insynen som är men sover iaf på övervåningen. Har kanske bott en vecka?! Så mitt i natten vaknar jag med ett rejält ryck av tre jättehårda, bestämda knackningar på ytterdörren. Jag väcks verkligen med ett ryck och redan när jag vaknar slår hjärtat dubbelslag! Det är ingen tvekan om att någon knackar på ytterdörren på nedervåningen och min första tanke är att jag sover, tänker INTE gå och öppna!!! Sen kollar jag på klockan och hon är mitt i natten. Tror ca halv tre. Blir ännu räddare och smyger upp i mörkret och in i nästa rum för att kika ut genom persiennernas glipor. Jätterädd. Ser ingenting och tänker att jag kanske tog för lång tid på mig innan jag smög dit. Ser ju ingen! Hör ingen heller. Händer inget mer och somnar väl till slut om. Morgonen efter slår det mig efter att ha meddelat nära och kära att någon varit där på natten. Helt plötsligt börjar jag undra om det verkligen har hänt eller om jag har drömt allt. Men ju mer tiden går, desto mer övertygad börjar jag bli att det var verkligt men inte av en verklig person. Känner mig mer och mer säker på att det är ett meddelat till mig som jag inte kan förstå. Vem? Vad ville dom? En god vän som är lite mer erfaren av det andliga menade att det är någon som verkligen vill ha min uppmärksamhet och att jag kanske skulle vara lite beredd / uppmärksam på fler meddelanden. Det händer väl inget direkt tror jag mer än att jag känner lite lukter ibland men är inte alltid så övertygad om att jag inte inbillar mig. Känner inte igen alla lukterna heller. Lilla kaninen varnar lite då och då genom att stampa hårt som dom gör. Han bor i rummet bredvid mitt sovrum. Utan anledning börjar han stampa, titt som tätt. Först är jag rädd det är någon som är på balkongen som följer utanför hans rum och mitt sovrum som han som ser och hör mer än mig uppmärksammar? Men vid något tillfälle skulle jag fota honom och det flyger en massa vita fläckar / ljusblixtar hela tiden när jag precis ska knäppa bilderna. Snabba som sjutton flashar dom förbi i kameran. Men syns inget på bilderna. Kan mycket väl vara damm från den starka blixten. Fast det är varje gång jag tittar i kameran men ser inget i verkligheten eller på bilderna. Och det är flera. Men lägger inte mer energi på det. Kan ändå inte veta säkert vad det är. Det här stampandet är lite då och då, så nu har jag börjat "be dom" att inte skrämma kaninen - det är hårda tassar små kaniner har när dom stampar. Ibland blir det tyst på kaninen, ibland fortsätter det lite till Händelse 2: sept -10 Jag rensar ur mailboxen. Är precis på väg att slänga ett mail från tidningen Antikvärlden. Ser att det är från dom i rubriken och där står även "Följ med oss till x.,, (ett slott/herrgård). Jag fryser till och slänger inte mailet. Har länge tänkt jag skulle åka dit eftersom min far och faster är uppvuxna där och min farfar och farmor arbetade där (dom träffades där också). Känner att jag bara måste åka dit nu. Förstår det är ett meddelanden jag inte kan ignorera. Stark känsla - jag ska dit. Varför just nu vet jag inte inte men har ju inte kommit iväg tidigare och med ett så klart och tydligt utskrivet meddelande så känner jag att det är bara att åka! Jag bokar in mig på visningen och åker dit kort efter. Dom vet att jag vill höra lite om min farfar bl a. Visningen är trevlig. I mitt yrke har jag lite andra kopplingar till miljön som också gör visningen intressant i övrigt. När vi sedermera kommer in i det rum där alla familjeporträtt finns följer dom andra efter "guiden" och jag "fryser" framför en at tavlorna. Jag varken ser eller hör något annat än mannens ansiktet på tavlan. Det är en anfader till ägarna men jag ser bara - "min far" på tavlan!! Jag är så inne i bilden att jag inte vaknar förrän guiden säger högt att "din farfar.,, någonting. Jag vill inte visa hur bilden tagit mig ur fattningen och mumlar något om vacker ram och att jag får be om ursäkt men att jag inte hörde vad han sa och ber honom ta om det han berättade om min farfar… Hela historien känns som taget ur en bok / film och jag är ganska omtumlad när jag senare sätter mig i bilen för hemfärd igen. Vartefter jag kör kommer mer och mer till mig och jag får en sån konstigt känsla. Det är som om andra intryck från möten med familjen där kommer ifatt mig. Och det är en känsla av lögn och att det ligger en hund begraven. Eller flera. Och jag ska helst inte veta om dom. Det är några fler intuitiva intryck som jag inte reagerade på förrän dom kom ifatt mig i bilen. Till saken hör att min farfars död är till viss del omgärdad med frågetecken och mycket är höljt i dunkel. Och min farmors liv är också en gåta i mångt och mycket. Jag får bara känslan av att det finns en koppling till dom här två händelserna trots en tid på ca 9 månader emellan. Det låter som en bra bok, vilket det kanske blir en gång i tiden också?! ;-) men inget av det är uppdiktat. Jag känner att det finns mer som ska upp i ljuset och jag har några möjliga scenarion men det finns för många möjliga sådana och ja, fler frågetecken än det finns svar - just nu. Men att det finns några stackars hundar som behöver grävas upp känns det alltjämt som. Men jag kommer inte vidare nu. Det är för mycket hemligheter jag tror kanske några inte vill väg ska få reda på fast någon / några på andra sidan vill upplysa om. Varför vet jag inte. Det blev en hel "novell" det här. Hoppas ni inte misstycker och istället kan fascineras av den såsom jag gör av era berättelser. Någon som får "något till sig" eller vet vad eller vem jag vända mig till för att komma vidare så skulle jag uppskatta detta mycket. Jag är som sagt i början av kanske en utveckling som jag inte vet så mycket om. Men försöker lita på min intuition fast jag ändå tvekar många gånger på att jag kanske ser något som inte finns / inbillar mig. Fast berättelsen är inte en av dessa tveksamma upplevelser…