Jag brukar mest bara läsa här på övernaturligt i fokus, då jag mest hänger på akvariefisk i fokus, men nu har jag läst så många intressanta och fina inlägg så jag tror att jag törs berätta något som hänt mig själv :)

I min familj är vi många som tror och är öppna. Mer eller mindre. Vissa vill, andra vill inte men ser ändå. Jag pratar mest med min moster eller mormor om övernaturliga saker, för min mamma ler mest bara och tittar på mig som om hon tänkte "Stackars Amanda, hon tror att hon ser…" medan när min syster som inte vill tro eller ser, ser något så blir mamma helt överväldigad "Ja tänk att hon såg det där! Så häftigt! Hon är mottaglig hon" men jag vet inte varför det är så… jag har alltid sett och hört saker, varit med om saker, men jag törs nog säga att jag står närmare min moster än någon annan i släkten. Vi är lika, jag och moster :) vi hör inte hit på något sätt. Vi står närmare djuren än människor, och naturen. Jag pratar hellre med luften, eller med min katt, än med människor.

Hur som helst, jag vill dela med mig av något som hände när jag var liten, något som inte ens min mamma kan förneka har hänt. Jag tror att jag har en beskyddare :)

Vi skulle ta båten över till Gotland, till farmor och farfar, som vi gjorde varje sommar. Då var det en annan båt än vad det är nu och vi hade en hytt på lägsta våningen. Min bror var bara några månader gammal och stannade med mamma nere i hytten för att ammas, medan min pappa tog med mig och mina två systrar till lekrummet som var på däck 7, alltså några trappor upp. Jag var nästan 3 år fyllda.

Jag och mina systrar var alltså i lekrummet, men pappa tittade bort för ett ögonblick. När han sedan återgick till att "passa" oss så var jag försvunnen. Pappa fick panik och tog med mina systrar och sprang till hytten. Om dom tog hissen eller trapporna vet jag inte.

Samtidigt som pappa upptäcker att jag är borta hör mamma något utanför hyttdörren. Hon hör min röst säga "mamma?" och öppnar dörren. Där stod jag ensam med en "lära gå vagn" och en docka. Någon minut senare rusar pappa in genom dörren och skriker "Amanda är borta!" Men såg då att jag satt där, hos mamma och min bror :P

Detta är en av de finaste händelserna som jag ville dela med mig av :) var det en beskyddare? Eller hade jag som "nästan treåring" ett sjutusan till lokalsinne och kunde ta mig med hiss eller gå ner för trapporna själv? Samt hitta rätt korridor och rätt dörr? En främmande människa borde ha lämnat in mig hos receptionen eller iallafall sett till så att jag kom in till min mamma och inte bara lämnat mig utanför dörren… ja, jag vet inte och jag minns inte. Hur som helst så är det en konstig händelse, eller hur? ;)