Jag tänkte bara berätta om en sak som hände på min morfars begravning för några år sedan.

Det var en kall och stormig vinterdag, och begravningen hölls i ett lite mindre kapell, det blåste så mycket att dörrarna till kapellet smällde och bullrade, det var en riktig snöstorm ute.

Såklart var det en jobbig och sorglig begravning, och på de begravningar jag varit på så tycker jag det alltid är extra jobbigt under den stund man får stå vid kistan och säga farväl. Det var under denna sorgligaste stunden som vi stod där och grät allihopa, helt plötsligt hör vi en bekant och lite glad melodi, glassbilen!

Jag tittade på min syster och såg att hon också hörde det. Efteråt pratade jag med henne och frågade om hon hörde den, jo det gjorde hon, och hon precis som jag höll faktist nästan på börja skratta av denna lite bisarra händelse mitt i den starkaste sorgestunden. Glassbilen kom med sin trallvänliga melodi där utanför, mitt i sorgen och i snöstormen.

Jag är helt säker på att det var ett Tecken från morfar, han var en väldigt humoristisk och glad person som alltid skojade och berättade roliga historier, så jag tror han ville säga till oss att vi skulle sluta gråta och vara glada för den tid vi haft tillsammans istället :)