Idag var jag på begravningen av min vän, som väntat var han med men jag kände honom inte så väl, så när han började med att dansa balett till öppningspsalmen höll jag på att sätta i halsen av förvåning. Vid nästa sång klättrade han upp i predikstolen och dök ut i folkhavet varvid han ropar: Var inte ledsna mina vänner och familj, det finns ingen rädsla och ingenting som håller mig tillbaka längre!

När prästen så började prata om hans liv förstod jag bättre, för tydligen älskade han att dansa, han älskade att utmana sina egna rädslor och gjorde gärna sånt som kanske chockade andra, medans han själv menade att det har mest med rädsla att göra att man inte vågar följa sina drömmar…

Sen mot slutet, när det stora ljuset öppnade sig i kyrktaket, strålande milt ner mot honom blev han rädd. Jag blev förvånad för han har inte varit den rädda typen. Men jag intalade mod och kärlek och försäkrade honom att han blir väl emottagen på andra sidan. Han skälvde och satte sig på huk på kanten på predikstolen och sneglade mot ljuset. I vår sista psalm på begravningen sjöng jag lite extra, fokuserade ännu mer kärlek till honom och sa milt i tanken: Det är dags nu min vän!

Han tittade till på mig, jag blinkar mot honom, musiken förändras till ett crescendo, han blinkar tillbaka och med bruset från orgeln som bakgrund ger han sig av uppåt med ett: Yeeehaaaa!

När han försvann blev det med ens så tomt i kyrkan trots alla människor… Jag lät tårarna rinna, gick fram och tog farväl vid kistan och kramade om hans familj som förmodligen inte visste vem jag var, det var så många år sen…

Det är nog första gången vid en begravning som jag varit med om en avliden som blivit lite skraj för ljuset… Kan förstå det också på sätt och vis, han dog ung och var inte färdig med livet som han ansåg. Inte lätt alla gånger…

Något som jag också reflekterade över var att dessa upplevelser som jag har vid begravningarna vill säga mig något särskilt, jag har bara inte kommit på vad.