Satt här och funderade och detta är för skumt.

I hela mitt liv har jag haft en känsla av att nåt större finns att jag egentligen inte hör hemma "här".

Genom åren har jag haft "upplevelser" som började då jag var redan då jag var mycket liten…….

Som bebbe hade jag en panisk skräck för svarta handskar, vad nu det kan ha betytt????

när jag var en 3-4 år satt jag med farsan i vardagsrummet och "såg" ett hål i väggen som öppnade sig och en som jag då uppfatade det äldre dam som tittade på mig och "bjöd in mig" när jag tittade in var där en massa folk som roade sig med att åka skridskor gjorde piruetter och så, haha

genom åren har jag också som jag nämnt vid nåt tidigare tillfälle gjort flygturer, som mycket ung märkte jag bara av att jag vaknade med ett ryck, som vuxen blev jag medveten om att jag "lättade" och faktiskt flög, men störtdök pga att det inte skulle kunna låta sig göras…..

har genom hela mitt liv haft dejavu upplevelser och jag har aldrig riktigt fattat vad de syftade till, när gubben gick bort läste jag att de var en påminnelse om att jag befann mig precis där jag skulle i livet på något sätt….. någon som vet?

När min man gick bort hade jag också andra upplevelser som om det talades till mig från annat håll, dock inte språkligt utan genom andra kanaler

Nu har jag emellanåt "myrkrypningar" i hårbotten vad nu det vill säga, men flygningar och "syner" är som bortblåsta, däremot kan jag få tankar i skallen som jag inte riktigt fattar var de kommer ifrån aha-upplevelser som är så logiska att jag tar dem till mig direkt

en eller 2 gånger har jag "sett" svävande huvuden"

Ganska ofta sista året slår det först lock för öronen, oftast ett i taget, just innan det börjar tjuta, om nu det kan ha någon betydelse, eller håller man på att få tinnitus?

Häromnatten gick jag och la mig, och jag var klarvaken fortfarande………. och hörde någons andetag i mitt sovrum…… trodde först det var hunden, men nej… är det mina då? La mig och lyssna men nej. tänkte att nu håller jag på att bli riktigt ding, så jag reser mig upp på armbågen lyssnar till hundens andning, men det var inte han, till mina egna…… OCH där, strax efter jag själv dragit ett andetag hör jag den andras……. Kul med lite sällskap tänkte jag, men jag undrar vem det kan ha varit? Har bytt bostad sen mannen gick bort.

När jag var en 7 år bestämde jag mig för att bli prälle med psalmboken i högsta hugg, blev inte mycket av med det däremot studerade jag med JV i 10 år. Har lagt dem åt sidan och alla andra religioner med för de kan inte erbjuda mig sanningen!

Så jag har väl alltid varit andlig, samtidigt som jag känner mig oerhört tom. Jag vet att "jag" finns därinne någonstans men har inte förmågan att sätta mig till ro och tystna för att lyssna. Samtidigt som jag vet att jag får "förnimmelser" som vill säga mig nåt men jag tvivlar i vissa lägen på att jag "sett" "känt" eller "hört" rätt……. kanske för att jag inte vet och förstår hur jag ska tolka det.

Mycket kan förklaras med en viss dos psykologi men inte allt…….