"ute efter mig"?
När mor min var ung spelade hon och ett par vänner Anden i glaset. En av tjejerna, som inte var speciellt förtjust i min mamma, frågade om morsan hade djävulen bakom ryggen varav glaset hamnade på ja. Morsan tog det inte direkt på allvar och lät det inte beröra henne. Under hela mammas uppväxt har hon haft sån otrolig otur, och med otur menar jag inte att hon är klumpig å spiller ut mjölk över hela köksgolvet osv, även fast det såklart hänt ett par gånger :p utan att hela hennes liv har varit traumatisk och en kamp på alla sätt möjliga. Nu till huvudsaken: jag är bara nitton år och på mina nitton år jag har upplevt, varit med om och gått igenom lika mycket som en människor går igenom på en hel livstid om äns det. Och inget utav det har varit vackert. Jag är otroligt medial, borde jag kanske påpeka innan jag sätter igång. Ända sedan blöjben, har jag känt mig "iakttagen" som att någon/några/något väntar på mig, ungefär är ute efter mig. Jag vet, det låter superlöjligt. I allafall, för några år sedan testa jag Anden i glaset. Jag var skeptisk ända in i ryggraden trots min medialitet. Men skiten rörde sig! Det ena ledde till det andra och vi fick prata med mååånga olika andar men aldrig några nya. En del var ljuset själva och resten var inte lika trevliga, tvärtemot! Då började berätta om sig själva och så riktigt vidriga saker. Började prata om hur dom ville mig illa, att dom vill åt mig just för den jag är och dwt jag kan. Detta är en ruskigt lång historia som känns lite för lång för att skriva. Men jag sjuka saker började hända och idag tre år senare känner jag fortfarande av dom. Som tre mörka klot svävandes strax till höger ovanför mitt huvud. Att dom är med hela tiden och sätter krokben för mig så fort dom får chansen. Och skrämmer mina nära och kära, dvs alla omkring mig som får mig att må bra. Vad tänker ni när ni läser detta?
Jag kan tyvärr inte svara på dina frågor, jag kom hit av ren slump.. men jag kan ju svara på vad jag tänker eftersom det var det du frågade i slutet 
och det jag tänker är att jag aldrig kommer köra Anden i glaset, tycker inte man ska "leka" med sånt..
dehärA låter jätte spännande. känner också av andligheter(tror jag).
skulle inte du typ kunna göra en blogg där du skriver om dina upplevelser?
vet att jag och min vänner skulle älska att läsa den :D
vill du bli av med dom? vill du bli vän med dom? om du ska kunna göra något åt situationen måste du vara säker på vad du vill.
![[rore]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
#0
Jag tänker att vi många gånger fastnar i tanke spiraler som orsakas utav rädsla.
Rädslan för att "de" har makten att förstöra och förgöra de goda stunderna i våra liv.
Vi är alla människor som bär på en dubbelsidighet inom oss.
Rädsla och mörker
Ljus och kärlek
Och ibland så pendalar vi emellan, jag kallar det utveckling.
Vad vill jag med min andlighet och medialitet?
Jag tror att det är viktiga frågor att ta till sig och fundera över.
Våra tankar och våra känslor är som energi magneter som hela tiden dras till det som ryms både inom oss och utanför oss.
Om vi inte känner oss själva och styrs av våra osäkra rädda tankar/känslor, så är det just det som får fäste inom och kommer till oss.
Genom att förneka det *mörka*
Vägra lyssna.
Vägra inre dialog
genom att ta till dig det *goda* så tror jag vi kan befria oss från de destruktiva krafterna.
Det var lite om mina tankar runt detta.
Jag hoppas att du får fler svar, för det finns många kunniga här inne.
#0 Är det möjligt att allt detta "bara" finns i ditt huvud? Upplevelserna är inte mindre verkliga för det, men förklaringen skulle kunna vara något mer alldaglig. Hallucinationer och förföljelsekänslor är relativt vanliga och behöver inte nödvändigtvis vara något konstigt. Som jag förstår forskningen kan vem som helst ha sådana upplevelser periodvis. Skulle man ha det för jämnan kan det dock vara ett problem.
Starta ny diskussion