Vilken härlig tråd och underbart vilken hjälp du fått.Jo visst har det vart rejäla påtagliga händelser genom åren och jag delar med mig av ett par stycken här.

Min katt Mowglii befann sig nedanför en stol som jag klättrat upp på,kort i rocken som jag är måste jag ta hjälpmedel för att nå upp i olika höga överskåp.

Jag står på denna stol och får syn på Mowglii när jag precis ska sätta ner foten,tappar balansen och faller med fart bakåt och känner tydligt hur två händer skjuter upp mig tillbaka igen.Det skulle gått illa för både katt och mig,jag skulle landat på både köksbordet och Mowglii,han hade aldrig överlevt för min fot hamnade exakt över hans rygg men här var Wolf snabb han tog båda sina händer och snabbt fick tillbaka mig upp.

Rejäl fart och jag var i lodrätt läge så nog får vi hjälp alltid.

En annan gång var en halkolycka i badrummet,jag hade sköljt av golvet och klinkers vet vi ju alla blir svinhala och det där hade jag naturligtvis gått och glömt.In i badrummet med fart och där faller jag pladask ner på rygg.

Men under färden ner saktades min fart avsevärt och Wolf lyfte upp mitt huvud som annars skulle slagit i tröskeln.Lite chockad låg jag där och trodde mig vara jätte skadad,gnällde lite aj aj och oj oj såg badrumsförnstret var öppet och tänkte ropa på hjälp när jag upptäcker inte en skråma,inte ett endaste ömt ställe,nada och det var ett fult elakt fall men åter igen min kära till min räddning.

Ska bli härligt att läsa den här tråden,det finns såna enorma hjälp resurser och dom kan verkligen ingripa om det behövs men vart tusan får dom denna kraft ifrån undrar jag många gånger 

Tack wellma,

Kunde inte låta bli att skratta till "Lite chockd låg jag där och trodde mig vara jätte skadad,gnällde lite aj aj och oj oj såg badrumsförnstret var öppet och tänkte ropa på hjälp" såg det riktigt framför mig 

Häftigt egentligen, vilken hjälp vi får!

Det såg nog förbaskat kul ut kan jag tro och en snopen min när allt bara var frid och fröjd.Önskar man sett sig själv i ett sånt läge 

Jag minns en gång när jag var under 5 år gammal och bodde i Finland, Vaasa.  Jag, min syster och några andra barn brukade leka vid järnvägen.

Vi brukade klättra upp på en stor hög med metallstavar.. ibland började dom rulla iväg och vi blev rädda, men ändå gick vi dit igen.

En dag kom det en "gubbe" från ingenstans och sade åt oss:

-Det är farligt att leka där. Akta er. Gå och lek någon annanstans.

Vi tittade på varandra och sen när vi skulle titta på gubben igen, så var han borta.

Jag är övertygad om att det var en ängel som ville varna oss!

Jag skrev just det här i en annan tråd, det hade ju passat bättre här så jag copsar in det:

Jag vill gärna dela med mej av en händelse som utspealde sej när jag var 10-12 år. Jag hade tänt ett ljus i mitt rum på skrivbordet sent på kvällen och somnade ifrån det. Plötsligt mitt i natten fick jag en rejäl knuff så jag störtade upp ur sängen och rätt mot skrivbordet där ljuset brunnit ner och antänt en duk i ena hörnet, det var lätt att släcka elden eftersom det bara var en låga men jag vågar inte tänka på hur det hade hunnit brinna bara 30 sekunder senare. Precis som då är det så självklart att jag blev väckt av nån ur andevärlden, jag minns ännu känslan av den rejäla knuffen jag fick. *tacksam*

Tror att jag fick lite hjälp för bara några dagar sedan.

Låg och sov och drömde att jag var med några vänner inne på en pub där jag beundrade några väldigt snygga vägglampor i smide. Mitt i vårt samtal om lamporna så hörs en röst som låter som att den kommer mer "utifrån" än från drömmen, faktiskt så låter det som om den är nära mitt vänstra öra. En kvinna som sa mitt namn, och jag vaknade med ett ryck (ungefär som man kan göra när man haft en riktigt hemsk mardröm).

Jag tittade mig runt om i rummet och tog automatiskt upp mobilen för att kolla klockan. Såg då att jag hade glömt att ställa alarmet, att klockan var tio minuter efter att den skulle ha ringt. Hade jag inte blivit väckt så hade jag försovit mig. ^^

Inget livsavgörande ögonblick kanske, men ändå rätt häftigt. :)

Otroligt spännande läsning så jag känner att jag måste dela med mig om det som hände mig.

Min morbror hade gått bort och några helger efter bestämde jag att jag var tvungen att fara ut och festa järnet. Sagt och gjort, vi for till ett ställe ett par mil härifrån och jag var väldigt onykter.

Jag var så full att jag satte mig med två fulla killar i en bil och den ena av dem körde. Jag fick stanna efter vägen för att spy och jag mådde inte alls bra.

Till slut så höll jag nästa på att somna baki bilen, den ena killen började kladda på mig tills den andra som körde sa, håll i er. Mina händer flög upp i taket och jag vaknade på andra sidan av sätet och den andra killen hamnade på min sida av sätet. Vi hade alltså voltat, så jag fick mig en chock och jag var fortfarande otroligt dragen och kunde knappt gå.

Och jag har funderat mycket på det där och det måste ha varit någon där med mig som hjälpte mig. Jag tror att hade vi inte kört av vägen hade jag nog blivit våldtagen eller liknande. Och jag menar varför tog jag tag i taket bara så där? En full människa tänker inte så snabbt.

Dom på sjukan sa att jag hade 2,0 i promille när jag kom dit och då hade jag inte druckit nå alkohol på ca 4-5 timmar.. Och då är man väldigt full!!

Så det är lite lustigt så där, men spännande! Undrar om det var något/någon som hjälpte mig eller så hade jag bara enorm tur?

Det är iaf min historia.

#7 Fick rysningar när jag läste! Jag tror du fick hjälp!

Jag har varit med om nåt liknande i övre tonåren. Fast då höll jag på bli strypt med halsduk av en galning som var påverkad och helt konstig.

Han hade dragit in mig i ett rum (Vi var hos en kompis kompis) och efter ett tag tog han min halsduk och började dra åt.

Jag bad till Gud: -Snälla gör nåt så han slutar. Jag började få svårt att andas och då helt plötsligt ropar hans polare från andra rummet.

-Skynda dig för fan, dom håller på och snor din bil!

Då släppte han och sprang ut med sina polare och jag sprang det fortaste jag kunde hem. Helt chockad. Jag blev så chockad att jag i nte sade det till någon alls, förutom till min väninna dagen efter, för hon visste inte alls vad som pågick.

Han hade med största sannolikhet dragit åt hårdare och hållt det kvar.. då kanske jag inte hade levat idag.

Tack för att ni delar med er!

Usch, AnnRen och Norpan, vilka hemska händelser  Tur att det gick bra men det måste vara ett jobbigt minne.

#6

Solum, det är sådana situationer som man reagerar på och blir glad av, oavsett vad hjälpen kommer ifrån.

#5

Anaid, oj, vilken tur! Ja någon väckte dig garanterat.

#4

Norpan, ja ni blev säkert varnade.

1974 var jag och min man på väg till Stockholm i en lånad bil. Det var meningen att vår dotter då 2 år skulle varit med, men vi bestämde i sista minuten att hon skulle vara hemma hos mormor.

Efter drygt 5 mil skulle vi göra en omkörning och bilen fick sladd och vi körde ner en skylt, sen in en ett vägräcke så bilen slungades runt och vägräcket for rakt igenom bilen i bak där vår dotter skulle ha suttit. Sen for den runt och  rullade ner i en djup slänt bland björkar och träd. Där stannade den uppochner. Jag vågade inte titta på min man, utan släppte loss mig ur bältet och kröp ut genom framrutan, och klättrade upp till vägen som var så hal att det inte gick att gå. Det stannade en bil och undrade vad som hänt. Då kom gubben uppkrypande och han också var hel och inte en skråma. Han som stannade tittade på bilen och sa- Ni måsta ha haft änglavakt.

Ingenting var helt på bilen. Bara vi två stackars chockade människor.

Bilen var bara att köra till skroten. Jag tackade Gud och alla högre makter som finns att inte dottren varit med. Hon hade aldrig klarat sig.

#10 Änglavakt helt klart! Herregud vilken otäck händelse. Kan precis förstå hur du känner. Och den känslan av vad som kunde hänt kan nog jaga en lääänge efter en sådan grej.

1979 blev jag och en vännina påkörda av en bil. Vi tillhörde den lokala raggarklubben och vi åkte karavan till en närliggande stad. Det blev en sk. "pissepaus" och vi tjejer springer över vägen då en bil kommer i hög fart och kör på oss.

Jag var den som tog emot bilen och stötte i min tur till vänninan som hamnade i diket. Hon dog! Jag flög 70 meter ut på ett gärde, så dom kunde nästan inte hitta mej. Klarade mig med en bruten nacke och skallfraktur.  

Tror nog att någon hindrade mig från att gå över alltför tidigt. Jag var 16 år min vännina var 18 år. Har varit arg och ledsen för att hon fick lämna familj och vänner och livet. Har tyckt livet varit orättvist i många år efter det…

Fast de senaste 15-20 åren har jag äntligen fått en annan syn på livet. Det som sker det sker av en anledning. Fast man ska nog vara mer försiktig i livet och inte fara fram som en ångvält. Det är så mycket som kan gå fel om man inte tänker sig för…

Änglavakt? Ja, jag tror det.

Mamma drömde, när morfar var jätte sjuk (de vakade över honom dag som natt), om 3 kistor som var i vårt dåvarande vardagsrum. Hon fick inte öppna någon utav dem, varför visste hon inte….
{Nu i efterhand tror mamma att anledningen till att hon inte fick öppna någon av dem, var för att skulle hon ha gjort det, skulle han varit död nu. Idag lever han!

Hon har varit med om liknande!

Många spännande berättelser här…

Kan tänka att sådana händelser kanske inte är så ovanliga med "en  räddare"? Man kanske inte ens märker det i vissa situationer? Själv så har jag tyvärr inget minne av något eller någon närvaro av något slag.

(Sen var det snarare 40 meter än 70 #12, måste jag rätta, om det nu spelar någon roll).

jag måste bara berätta om en händelse som jag kom att tänka på, där jag fick hjälp igenom en svår situation.

för ett par år sedan dog min ungdomskärlek mycket hastigt. vi kom ifrån varandra efter tonåren men träffades på nytt ett par år innan han gick bort. gammal kärlek rostar aldrig heter det ju ;) …. under tonåren hade jag gett honom ett litet silverhjärta med inskriptionen "jag älskar dig". några veckor innan han dog visade han mig det där hjärtat som jag gett honom, och jag blev rörd över att han sparat det i alla år.

iaf, så gick han hastigt bort och jag sa då till hans kusin som var en av hans närmaste vänner att jag, om det var möjligt, gärna hade fått tillbaks det där hjärtat som ett minne. tyvärr gick det inte att hitta någonstans, och jag ställde in mig på att det skulle försvinna i allt kaos som rådde då.

en tid efter att han gått bort städades hans lgh ur av samma kusin, och plötsligt stannade då dammsugaren. ingen förstod varför så dom började meka med den. kusinen tog tillslut bort dammsugarpåsen och ser då att det där silverhjärtat ligger högst upp i påsen. jag fick ändå tillbaks det efter allt.

vad det berodde på vet ju ingen, men för mig blev det den hälsning som jag behövde mitt i all sorg.

För att lätta upp stämningen så kan jag berätta ett par historier om när jag var liten. Jag var ensam hemma som sju-åttaåring kanske, och var väldigt törstig. Jag försökte öppna en flaska saft men hur jag än bar mig åt kunde jag inte öppna den. Jag försökte i minst en halvtimme, då jag bad om hjälp (har så länge jag minns trott på änglar). Jag tog tag i flaskan igen och den var öppen, fast den fem sekunder tidigare satt som ett berg! Så jag tackade för den hjälpen! :) En annan gång när jag var liten och var ensam hemma hade mamma bett mig gå ut och rensa ogräs. Just där jag skulle rensa var en bit ifrån vårt hus, och av nån anledning kände jag mig väldigt otrygg just där (bredvid låg ett gammalt fähus som jag alltid tyckt var lite kusligt). Till sist bad jag om att få ett Tecken på att nån är med mig så jag inte behöver vara rädd. Vips hoppar en groda precis vid sidan om mig! Jag tog det som ett Tecken att jag inte var ensam eller behövde vara rädd. Inga livsavgörande berättelser, men roliga anekdoter från när jag var liten!

Två lite olika berättelser:

För en massa år sen dog min farmor. Hon var den tredje släktingen jag haft kontakt med som gått vidare men den första jag stod nära (tidigare hade min farfar och morfar gått vidare men jag var så ung och kände dem inte). Jag var förkrossad och visste inte hur jag skulle hantera mina känslor. En natt drömde jag en så verklig "dröm" som förändrade allt.

Jag kom gående på grusvägen till min mormors hus. Utanför satt massa människor som jag inte kände igen förutom farfar, morfar och min farmor. De satt vid ett långbord och hade grillfest. De var en så underbart härlig stämning bland dem och de njöt! De var friska och glada! Jag gick fram till min farmor med min sorg och hon vände sig om mot mig, la sin hand på min axel och sa "jag mår bra nu Maria, jag mår bra".

När jag vaknade efter denna "dröm" kände jag mig helt plötsligt så mycket lugnare och tillfreds med farmors "bortgång". Jag grät inget mer! Och när jag nu skriver om det blir jag varm i hjärtat och tackar min farmor för hjälpen…hon var/är ju med mig! =)

Den andra gången. När jag var höggravid med min dotter råkade jag ut för en ganska allvarlig bilolycka. Bilen sladdade på motorvägen och jag kraschade in i mitträcket i ca 70-80 km/h. Min bil satts i rullning och jag hamnade med bilens front mot körriktningen och en bil körde in i min front. Sjuk känsla…när jag såg bilen komma mot mig tänkte jag "får se om jag lever snart…hjälp mig nu". Direkt efter olyckan gick allt reflexmässigt men jag blev ALDRIG orolig för min bebis!

Trots två totalkrachade bilar klarade vi oss båda förare bra (och även min lilla tös). Jag fick ett skrapsår på näsan av airbagen! Ambulandpersonalen och även sjukhuspersonalen (jag låg kvar för obs.) sa samma sak…"du hade änglavakt". =)