Det hände mig en gång när jag var mindre.. Sisådär 14 år. Jag hade inte trott på andar och spöken innan dess, men sedan då mamma ägde ett cafe så stod jag i kassan och hjälpte till. Duktig sommarjobbare! Så ser jag i profil ett en svart skepnad går förbi mig. Eller snarare springer. Det var så kusligt och sedan den dagen har jag alltid trott på andar.

( Jag misstolkade inte tråden va? Rolig tråd!

(Nej helt rätt - inget är fel) 

Ja, den upplevelsen är din egen och det är svårt för andra att förstå hur det känns - när man verkligen ser något. Var du rädd efteråt eller hur hanterade du det? Berättade du för de andra på cafet?

Ouf vilken tur.. 

Jag höll tyst om det ett tag faktiskt, var ingen vidare snackare när jag var ung. Tog tag i saken med egna händer och började googla om övernaturligt osv osv. Kan säga att händelsen skrämde mig, och det gör den fortfarande. Det övernaturliga skrämmer mig, men det är väl inte så ovanligt. Eller? Sedan berättade jag det för mamma, men vi har nu sålt lokalen till någon annan. Mor min hade ju också märkt att det inte stod rätt till.. Gäster också så det kan ju inte ha varit en inbildning. Mamma varnade dom nya köperna att det var något på g där.. 

Min första upplevelse kom rätt sent när jag var runt 24. Min mormor hade precis dött och en kväll stod hon i sina favoritkläder vid min säng, jag såg henne så tydligt o jag minns att jag ej blev rädd.

När jag var mindre så vaknade jag ofta av att jag var fasthållen fastän där inte var nån i rummet..

ingen upplevelse direkt som jag kan komma på. Jag "bara visste" när jag var liten. Och berättade för omgivningen hur det var. Kunde inte fatta att de vuxna inte visste så enkla och självklara saker utan svamlade när de skulle förklara vad "död" var för något. Jag trodde de ljög medvetet och kunde inte få ihop det.

Tyvärr har jag inget som helst minne av VAD jag berättade, bara ATT, och känslan. Inte konstigt alls egentligen, med en mormor som var synsk.

Men sedan var allt "andligt" bara borta under många år. Fick väl för stor dos ett tag och försökte förneka och avskärma.

min försts upplevelse har jag berättat om tidigare någonstans. men jag kan skriva den igen. det var den 29 september 1998. I en by utanför borlänge som heter bäsna. Jag hade gått och lagt mig för att jag fyllde år dagen efter och ville att tiden skulle gå snabbare. vi bodde i ett rätt gammalt timmerstocks hus. jag låg länge och vred och vände på mig, för ni vet väl hur det är varjd kväll innan man fyller år, gammak som ung. Nervöst. sista gången vände jag mig till ryggläge, och rakt ovanför mig ligger en tant i luften, och tittar på mig med ett leende. Jag var ju bara 5 år och bkev såklart livrädd. sedan sprang jag in till mamma och pappa som inte förstod någonting. mvh

Tack för att ni delar med er! 

Oavsett vad som händer så är det just den där känslan, som man inte kan förklara för andra, att man bara vet.

#3

Jag tror många är rädda för det man inte kan ta på.

Härlig läsning i hela tråden 

Det första kan jag inte på rak arm komma på men det var nog Wolf min tvillingflamma och guide som under hela mitt 46 åriga liv manifesterat sig och han har alltid vart en naturlig del och någon jag trodde som barn att alla kunde se.Minns jag kunde säga till honom på väg till skolan att han skulle stanna hemma och inte följa med,men se de gjorde han ändå 

Sen har det vart andra som jag sett till och från,släktingar,bekanta.Minns en gång när jag vart med en kompis till logen,dom var IOGT-are och vi följde med på lite dans.En gammal dam hade en man med sig som jag började prata med henne om och blev förskräckt när sen min kompis mor sa att hennes make vart död i många år.Inte konstigt tanten blev vit i ansiktet och sa med bestämd röst,sånt där pratar man inte om.Som barn hade jag svårt att urskilja om det var en levande eller död men med Wolf visste jag att han inte var fysisk och efter alla manifesteringar så är jag övertygad och bara vet 

Mmm, mysig läsning i denna tråden!!

Mina starkaste upplevelser har jag nog när jag gått på begravning. Jag har ju upplevt andevärlden sen barnsben, men först nu när jag är vuxen kan jag njuta av dem ordentligt.

Det är en märklig känsla att gå på begravningar numer… Alla sitter och gråter medans jag har fruktansvärt svårt att hålla mig för skratt. Senast var jag på min sambos farfars begravning. Valter (som farfarn heter) var med och kollade över axeln på prästen hela tiden. När prästen hällde jord på duken (han ville bli kremerad) så skrek han upp: "Hörru pojkvasker, förstöra duken på det där viset!"

Sen berättade prästen om Valters liv. Valter stod brevid och småhoppade som en liten pojke och log med hela ansiktet och nickade bekräftande till prästens ord. Vid ett tillfälle vände han sig mot prästen och utbrast: "Det också, det hade jag totalt glömt bort"

Mot slutet (vi hade barn med oss) säger lilla barnbarnsbarnet: "Är äntligen gubben färdig nu så vi kan gå snart?" Vilket fick oss alla att skratta och även jag som hållt mig så länge.

Valter storskrattade han med och sa: "Ja nu så är jag färdig! Vi ses!" Så flög han mot taket i en pelare av ljus och lämnade efter sig ett täcke av frid som sänkte sig ner mot oss alla där i bänkarna!!

Första kan jag inte komma på men det tydligaste är i vuxen ålder efter att min mormor gått bort. Två gånger efter det har jag stött på bekymmer i livet och båda gångerna kom hon för att rycka upp mig när det blev ohållbart.

Jag kan inte komma på mitt första möte, det har alltid varit så att jag alltid vetat att andevärlden existerar. Det som är så skönt tycker jag att människor som först säger att dom inte tror på andevärlden sen många ggr ändrar uppfattning för att dom ser hur självklart det är för mej och att man inte är konstig för att man bara vet hur det är  

Min första upplevelse som jag sett med egna ögon var när sonen och jag hyrde ett hus på landet. (för ca 8 år sedan)
En lampa som tändes hux flux. Någon tryckte på lysknappen för den kan inte gått igång av sej självt. Tv:n ändrade kanaler och ljudet skruvades upp eller ner.

En annan upplevelse som jag tyvärr inte såg själv var när jag var kanske 15 år. Då hade jag mitt rum i källaren.
Min kusin och jag umgicks jämt och denna natten sov hon hos mej på golvet på en madrass.
Mitt i natten så väcker hon mej och säger att någon stod lutad över mej. Någon med kapuchong och ryggsäck. När denne såg att hon hade upptäckt denne så gick den bara rätt in i dörren och försvann.

Precis som Fjäril skriver att det är en speciell känsla när man får besök. Man bara vet. För den känslan har man inte annars.
Min mamma fattade det med efter ett helt liv i skeptisk anda emot andevärlden.

Jag har haft många såna upplevelser av "att jag bara vet" .

En gång när barnen var små, så åkte jag till centrum och dom hade lotteri där. Min äldsta dotter, då 3 år, ville ha en lott. Priserna var jättenallar och jag visste att hon skulle vinna en.

Jag började tänka hur vi skulle få med oss den hem och då säger lottförsäljaren: -Grattis! Du har vunnit första pris. Du får välja en av dom största nallarna.

Hon valde Prosit som hade lika stor näsa som hennes huvud 

---------------------------------------------------------------------

En annan gång jobbade jag på Konsum och dom hade årslotteri. Jag köpte en lott för 30 kr och sen hade jag 30 kr kvar.. och tänkte.. va sjutton.. jag köper en till. Då  visste jag på en gång att jag skulle vinna 2:a pris, en resa till Paris. Samma dag började jag prata om att..

-Men guu jag måste köpa en resväska och spara ihop fickpengar.

Min arbetskamrat kollade konstigt på mig och frågade om jag redan hade vunnit haha.

Men jag vann resan till Paris!

Å så fina saker ni delar med er av! Visst blir det alldeles speciellt för än själv, det är ungefär som att beskriva en smak, det går inte att förklara för andra 

Jag har haft många sådana "jag-bara-vet" känslor. Det som satt starkast spår hos mig var när jag var 17 år. Hemma själv när resten av familjen var på semester på Gotland. Sitter sent på kvällen ute under taket på altanen och njuter av att ett sommarregn. Plötsligt får jag en otroligt stark känsla av att någon av mina närstående kommer att gå bort och att jag snart kommer gå på begravning. Sorterar bland tankarna och förstår att det inte är någon i närmaste familjen men att det är någon på min pappas sida, faster eller farfar som kommer att gå bort. Jag får också en känsla av att det inte är något som jag kan påverka, att det "bara kommer bli så". Jag skakade då bort känslan, tyckte att det var märkligt att jag hade den känslan och berättade det inte för någon.

Dagen efter ringer min mamma, berättar att min faster plötsligt gått bort och att det inte kunnat förhindras. Jag kände starkt av hennes närvaro den kvällen och kan fortfarande göra det ibland men inte lika tydligt som då.

Första gången? Har verkligen tokletat i minnet men jag har precis som ni andra alltid bara vetat…det har liksom alltid varit så självklart i mitt liv.

Maj 1982 en varm vårdag och hela familjen var utomhus. Det här var ju innan mobiltelefoner eller trådlösa telefoner. Men plötsligt är det något som säger mig att jag ska gå in. Varför vet jag inte men jag gör det. Hinner inte vara inne länge förrän telefonen ringer och vi får meddelandet att min morfar dött.

I början av -90 talet tog en vän till mig livet av sig och jag var så klart väldigt ledsen för det. Men även arg! Varför gjorde hon så här? Så jag tror att jag egentligen kände mer ilska än ledsamhet över förlusten av min vän. Det gick en tid och en natt drömde jag att hon ringde mig. Då säger hon till mig, Lena var inte arg på mig längre, jag ångrar inte det jag har gjort och där jag är nu där har jag det så bra. Och jag hade så många frågor till henne men i samtalen försvinner hon längre och längre bort. Och så säger hon jag kommer inte att höra av mig mer. Den drömmen glömmer jag aldrig. Den är lika tydlig idag som då. Och när jag vaknade den morgonen var all ilska borta och har heller aldrig varit arg på henne efter det.

1994 opererades jag och låg inlagd på sjukhuset i några dagar. När jag skulle resa hem satt jag i bilen och såg upp mot sjukhuset och fönstret där jag stått en del och tittat ut. När jag ser det fönstret känner jag direkt - jag kommer tillbaka dit - jag är inte färdig. Och det gjorde jag också, ny operation - inlagd och hemresan den gången gjorde jag samma sak. Såg upp mot "mitt fönster" och kände nä du är inte klar Lena. Och mycket riktigt en tredje operation innan jag blev frisk. Så "sista" hemresan och jag tittade mot fönstret visste jag att nu är jag klar.

Oj vad det här var en kul och intressant tråd fjäril. Många minnen kommer tillbaka och det är spännande att läsa vad ni andra delar med er

Kram

Jag vill gärna dela med mej av en händelse som utspealde sej när jag var 10-12 år. Jag hade tänt ett ljus i mitt rum på skrivbordet sent på kvällen och somnade ifrån det. Plötsligt mitt i natten fick jag en rejäl knuff så jag störtade upp ur sängen och rätt mot skrivbordet där ljuset brunnit ner och antänt en duk i ena hörnet, det var lätt att släcka elden eftersom det bara var en låga men jag vågar inte tänka på hur det hade hunnit brinna bara 30 sekunder senare. Precis som då är det så självklart att jag blev väckt av nån ur andevärlden, jag minns ännu känslan av den rejäla knuffen jag fick. *tacksam*

En av de första gångerna som jag träffade på det andliga var nog när jag var i

6-7 års åldern. jag hade levt ensam med min mamma de tidigare åren.

Och när hon träffade en man med två döttrar/då helt plötsligt skulle jag dela

rum

med två äldre flickor som jag inte hade träffat tidigare, de hade bott på ett

barnhem några år för att deras mamma tidigare gått bort.

Och min mamma som var nykär glömde lite bort mig då , och nu var ju inte

längre den tryggheten kvar som vi hade haft tidigare.

När det var kväll och jag hade gått och lagt mig efter en mycket stökig dag.

Jag vaknar mitt i natten av ett så starkt sken och mitt i detta vita står en

Ängel uppe på min byrå den når ända upp till taket och sträcker ut armarna

mot mig , den är så gudomligt vacker men den skrämmde mig för att jag tror

att den ska ta mig bort från min mamma, så jag vänder mig och gömmer mig under täcket.

Det var nog första gången på en lång resa.

Kram från mig.