För sju år sedan flyttade min familj (vi är sju stycken) till ett stort rött hus som byggdes år 1919. Det är alltså ett rätt gammalt hus, med mycket knakiga väggar och antagligen hur mycket historia som helst. Iallafall, bara några dagar efter att vi flyttat in så tog jag en bild på min lillebror med min lilla mobilkamera (har tyvärr inte kvar bilden) när han klätt upp sig i fin solhatt i det rum som skulle bli vardagsrummet.
På kvällen låg jag i mitt nya sovrum och tittade igenom bilderna jag fotat under dagen och blir helt kall längs hela ryggraden (jag var tio år då) när jag inser att det är ett ansikte bakom min lillebror. Vi var ensamma inne när bilden togs, resten av familjen hade cyklat iväg till badplatsen. Ansiktet var inte speciellt tydligt, men det såg ut som en äldre man med ett brett leende. Trots leendet fick jag ingen positiv känsla i magen, och nu när jag tänker på det i efterhand får jag fortfarande rysningar i hela kroppen. Mannen stod vänd mot mig, men i ett annat rum (han stod vid en dörröppning som leder till bland annat köket), man såg att han stod en bit ifrån oss. (Jag visade självklart bilden för pappa men han skyllde på att jag, tio år och med min första kamera någonsin, hade redigerat dit ansiktet..)

Nu när vi bott här i sex år känner jag alltid när jag går in genom det som då var vardagsrummet, att det är någon slags energi där. Jag har även haft sovsvårigheter sedan vi flyttade hit, känner mig ständigt bevakad och det spelar ingen roll vilket rum jag sover i. Jag är inte ensam om det heller, min yngsta lillebror (inte han jag fotade) har inte sovit lugnt en enda natt på sex år. Han lägger sig alltid hos mamma och pappa och dessutom drömmer han väldigt mycket. han är sju år, han föddes alltså bara några månader efter att vi flyttade. jag sov faktiskt i hans rum inatt, och vaknade ett x antal gånger med oro i kroppen. (måste lägga till att sjuåringen alltid leker ensam på sitt rum, fast han pratar jämt med någon. sedan är ju barns fantasier oändliga och fina, men jag tror också att de är väldigt mottagliga så att säga)
Jag har egentligen flyttat hemifrån, och i min nya lägenhet sover jag bättre än jag gjort de senaste åren - vaknar alltså aldrig under nätterna längre.
Vi har byggt om trappen till övervåningen, så den gamla trappen är bortriven sedan några år tillbaka. Men varje gång jag är ensam hemma eller att småbarnen är ute och leker så att ingen springer upp och ner för de nya trapporna, så hör jag ibland fotsteg från våran gamla trapp. Min pojkvän har också hört det, jag blev rätt chockad när han plötsligt säger "det är ju någon på övervåningen" och så var vi ensamma hemma.. 

Jag är väldigt öppen för energier och känner rätt snabbt om det är något när jag är på besök hos någon, och jag tror jag blivit det av det här huset. För det är något här, även om jag inte blivit berörd eller så, så känner jag mig aldrig ensam. Får ibland svårt att andas när jag ska gå ner i källaren där vår gamla trapp till övervåningen också fanns förut. Så jag tror det är där det är mest energi.
Jag har inget emot spökerier och jag tror på det allra mesta. Men det är lite obehagligt när man aldrig känner sig trygg hemma, även fast jag försökt få mig själv att tänka att det inte är något farligt osv så känner jag mig alltid orolig och nästan paranoid. tittar mig alltid bakom axeln.

har ni något tips på hur man "kommer över" rädslan? det tar på krafterna att aldrig kunna slappna av och ständigt spänna sig över sånt som man egentligen bara borde kunna stänga ute.