Men är det inte så att din son hade fått en förvarning i skolan om övningen? Brukar dom inte få det?

Inte för att jag inte tror på att din son är mottaglig men det kan ju vara så i detta fall att han snappat upp detta om att övningen skulle komma. Eller att läraren sagt till innan. Om du förstår vad jag menar.

man får aldrig reda på det. För låg och högstadiet är de en liten rolig grrej att lotsas som att det brinner. så nej. Inte ens nu på gymnasiet fick vi veta. #0 han verkar mycket mottaglig, men förstår nog inte själv än. hur gammal är han?:) mvh

Inget konstigt alls egentligen. Barn är ofta känsliga och mottagliga. Kommer själv ihåg när jag var barn och ofta visste i förväg vad som skulle komma.

Tiden kastar skuggor, något som "ska" hända visar sig i förväg. Och då skulle man ju kunna diskutera vad-är-tid?

"#0 Ta det bara som en naturlig sak, att ibland är det så, många känner likadant men alla gör det inte och vi vet inte riktigt varför. Inga långa komplicerade försök till förklaringar, naturligt bara, inget att dramatisera eller göra för stor grej av.

#0 Det är ibland skillnad på att i efterhand tro att man vetat saker i förväg och att faktiskt vetat om dem i förväg. Hjärnan gör förenklingar, från att något inte var oväntat till att det var väntat eller till och med förutbestämt till exempel. Det är också mycket enklare att komma ihåg tidsordningen på saker som händer i omgivningen än på sina egna tankar, det är enklare att minnas rätt om ifall man åt innan eller efter att brandlarmet gick än ifall man tänkte "brandlarmet ringer" före eller efter.

Sedan anser jag att man skall vara försiktig med att tillskriva sina barn mystiska egenskaper. Det är inte säkert att de mår bra av att få höra sådant (jag förstår så klart att det inte är din avsikt).

"Hur ska jag förklara för honom på ett bra sätt?"

Mitt förslag är att om han frågar varför och du inte vet det så kan du svara att du inte vet. Blir han orolig kan du förklara att det inte är något att oroa sig över.

Att ge mer exotiska förklaringar som kanske eller kanske inte stämmer med verkligheten känns tveksamt…

Sista stycket i #3 låter bra.

Hej Tuffsan81,

Jag tycker inte du/ni behöver förklara något. Vissa saker känner vi bara på oss, medvetet och omedvetet. Sen resonerar jag förvisso som så att alla mer eller mindre är mediala, men när det kommer till barn så tycker jag inte att man behöver göra någon stor grej av det.

Min son började berätta om att han sett sin farfar här hemma för ett par år sedan (utan att han hört för mycket om "mammas intresse") och jag lyssnade på vad han sa och frågade hur han kände. Vi gick inte djupare än så, men jag ville varken "vifta bort det som påhitt" eller diskutera det vidare.

Nu, ett par år senare så är han mer insatt av naturliga skäl, dock så pratar vi om "det" när han tar upp det. Barn är barn och behöver vara det.