Hej, Jättebra fråga och det tåls att fundera på! Jag tror att jag försöker (medvetet) att "behandla" alla lika, men så fort det kommer en berusad person nära så backar jag lite, mest av rädslan (som är mycket bättre) att de ska kräkas (låter urknasigt). Jag arbetar som säljare (bla) och man låter sig "luras" av kundernas klädsel - varför ska en mer "välklädd" person ha mer råd än andra? Mycket handlar om hur vi präglats/vår uppfostran (tror jag) Mina föräldrar är ganska fördomsfria och jag har lärt mig att inte döma andra, speciellt inte efter vad andra säger. Men man kan bli bättre på allt.

Vädligt bra funderingar Lasse och fanns en smiley tummen upp på i fokus skulle jag klicka in den här 

Faktum är tror jag vi alla har mötts av dessa situationer där vi ryggat bakåt eller pratat över huvudet på folk medvetet eller omedvetet är nog individuellt.Jag försöker så gott jag kan att behandla folk lika men visst har det hänt genom åren att man ryggat men då har det vart extrema fall där man vart oerhört lortig och luktat lång väg men aldrig beroende på handikapp eller annorlunda utseende.Jag har nog alltid vart tvätom än många och funnit dessa människor intressanta med olika gåvor som dom kunnat dela med sig av.

Så länge en människa är vänlig så spelar det för mig ingen roll hur dom ser ut, går,sitter.står eller ligger/sitter  ner pga handikapp eller sjukdom.

Jag har ett par praktexempel på just detta och för många år sedan under 90-tal tror jag det var så gick det illa för en kollega som behövde söka socialt bidrag.Han åkte dit en dag och skulle hämta blanketter och såg just då ut som hej kom och hjälp mig,trasiga kläder,cyklat och var helt genomvåt av regn.Han såg helt enkelt ut som en riktig lodis som drev runt på gatorna.

Fina damen i receptionen fnös och såg ner på honom men en tid senare hel och ren,proper och fin möte han samma dam och då dög han minsann att titta på och vara tevlig mot.

Ett annat exempel är ett tv-program som gick för länge sedan och jag tror det var från något härbärge vid Mariatorget i Sthlm.Många gånger förknippar vi hemlöshet med droger och alkoholism.Jag körde tunneltåg på den tiden och såg dessa människor varje dag i mitt jobb.

Men till min förvåning så var det en intervju med en medleålders man som förlorat allt,hem,jobb, rubb och stubb.Minns jag rätt var det spel med i bilden.Men denna man rörde varken alkohol eller droger men blev klassad som en sån person för han var ju hemlös då måste det ju vara så och folk såg ner på honom.

Uch ja vi har lätt att ha fördomar ibland men jag gör mitt absolut bästa för oavsett vilken typ jag möter finns en historia bakom som är anledningen till olika utsattheter.Droger och alkohol är följden av någon form av tragik,handikapp av olika slag både medfödda och ur olika olyckor.

Tänk om vi istället för att döma kunde sätta oss in i hur svårt många människor kan ha och att det mestadels ligger en historia bakom som drivit människor in i olika bekymmer.Tänk om vi kunde stötta istället för att se ner för alla är vi människor med samma värde och känslor och vem vet vi själva kan ha oturen att möta eländet en dag.Vi kan bli sjuk,handikappad eller råka ut för missbruk.

Tack för påminnaren något för oss alla att tänka dagligen på 

Till och med inom vården gör man skillnad på folk och folk.

Jag tycker att kommer man till akut motagningen så ska man ta emot alla typer av mäniskor men det gör man tyvärr inte på alla ställen i Sverige.

För 7 år sedan gjorde jag en ADHD utredning och efterssom jag har tidigare missbruks problem  i bakgrunden krävde läkaren att jag skulle lämna regelbundna drog tester och att det var totalt alkohol förbud under själva utredningen.

För alkholintag kan förändra resultatet på dom olika testerna så jag fick även gå med på att under utredningen medicinera med antabus.

Det var helt ok för mig.

En dag fick jag fruktansvärd huvudvärk jag kräktes och var yr i huvudet.

Dom på vårdcentralen misstänkte hjärnhinne inflamation och skickade mig till akuten .

Men när  jag kom till akuten och dom såg  att jag medicinerade med antabus så var jag inte välkommen eftersom dom inte tog emot missbrukare på akuten.

Utan dom hänvisade mig till psykakuten i stället på psyk akuten vill man köra mig direkt till medicin akuten eftersom jag var så fruktansvärt dålig.

Men dom sa nej så dom fick lägga in mig på psyk i stället nu visade det sig att jag inte hade hjärnhinne inflamation utan att mitt blodtryck var skyhögt  och läkaren förvånades att jag stod på benen överhuvudaget.

Men som sagt vad  så bemöter man och gör även skillnad på folk inom vården.

Några år innan när jag under en period arbetat fruktanvärt mycket och för första gången  gick in i den här berömda väggen.

Så var jag över i Helsingör och handlade  jag var helt nykter eftersom jag skulle arbeta under kvällen.

Men jag tuppade av mitt på affärsgatan i Helsingör.

Inte en enda person kom fram och undrade vad som hänt eller hur jag mådde  alla tog det för givet att det bara rörde sig om  en full Svensk.

Det blev 1 års sjukskrivning efter den kolapsen.

Så jag har själv några  egna erfarenheter på hur olika folk kan se och bemöta en som person.

Både inom vården och ute på gatan.

Lasse

Hah, även jag har trista erfarenheter. På väg hem från jobbet en dag såg jag en nyöppnad affär med kaffe och te. Jag ville ha smaksatt kaffe, så jag klev in såklart. Fortfarande i arbetsuniformen. Expediten tittade inte ens på mig, fast jag till slut tröttnade och sa "Ursäkta, får jag fråga en sak?". Till slut suckade han och undrade vad jag ville. Jag frågade om priset på ett intressant kaffe jag hade hittat. Han svarade inte med priset, han sa "Ja, det är tyvärr rätt så dyrt!", och tittade på mig uppifrån och ner. Jag blev skitsur och gick.

Nästa dag var jag ledig från mitt jobb. Jag tog på mig min fina höstkappa (det var höst) och gick tillbaka. Samma expedit, men nu kände han tydligen inte igen mig. Han smilade upp sig och började fråga vad jag ville ha och om han kunde rekommendera något. Jag tittade på honom, fnyste och gick. Jag ville bara ha bekräftelse på att jag inte dög i arbetskläderna, men i finkappan var jag värd att tala med. Den affären har jag aldrig mer gått in i. Observera att mina pengar är precis lika mycket värda, vilka kläder jag än bär, medan den där expeditens värde sjönk som en sten redan första gången.

Allså Lasse man tappar ju hakan när man hör sånt här,ja menar en sjuk människa oavsett den missbrukar eller ej ska ju ha rätt till all vård och vad hade hänt om du haft hjärnhinne inflamation,blodtryck är ju inte att leka med heller och man bollade dig fram och tillbaka mellan psyk och sjukhus.Inte klokt och fruktansvärt hur människor kan göra,man baxnar helt enkelt.

Lika så det där med att utgå från att någon är full på gatan,vi vet ju faktiskt inte det kan vara sjukdom då en del mediciner gör att vissa kan se ut som grövsta missbrukare.Hemskt vilket hårt och dömande samhälle vi lever i och min första tanke,vad spelar det för roll om man blir sjuk och har missbruksproblem alla har ju verkligen samma rätt till hjälp och vård.

Man tappar ord för sånt här,tragiskt till tusen.