Hur gammal är du? Jag tror inte att din mamma är besatt (jag tror inte på sånt i första taget) men däremot kanske hon inte mår så bra. Har du någon vuxen du litar på som du kan prata med?

Beklagar du ska behöva genomgå detta, för mig låter de som en mognadsprocess…Ett försök från din sida att tro på dig själv och stå på egna ben, vilket vi alla måste göra så småningom.

Låter samtidigt inte som läget är helt kört, verkar finnas ett inslag av humor till detta varför dom jäklas lite, finns värre familjer och tycker du ska följa din egen inre röst om du tycker att du är intresserad.

Man kan såklart se de hela som en liten varningsklocka också.

De börjar liksom bli dags när olika viljor uppstår och man hamnar lite i konflikter om olika saker. Man börjar bli vuxen och samtidigt ett sätt från dina föräldrar sida att dom också har lite jobbigt med se dig bli vuxen & släppa taget.

Man ska se upp för den envisheten som då lätt uppstår. Den är i grund & botten bara välmenande men samtidigt så förädisk genom den också kan innebära att man tvingas lite tillbaka i sin egen utveckling.

Så tro på dig själv där men viktigt också vara lyhörd inför deras åsikter, dem äldre vet ofta och känner till lite om varje genom dom har större livserfarenhet många gånger. Viktigt lyssna både till sig själv men även till föräldrarna.

Om det nu är så att de känns som det har kommit till en punkt där man dras fullkomligt isär, då tar du ditt eget beslut och tror på dig själv i de som känns rätt & riktigt för dig. Resten blir ju då en fråga omkring att lära sig att acceptera att vi alla är unika och olika och ibland tvingas man ta dem besluten, ett sätt att överleva och gå vidare.

Du ska inte va rädd, allt ordnar sig 

Klart du ska gå med i något om du tycker det är roligt..Absolut!

#1 Tillräckligt gammal för att behöva någon inkomst för att fortsätta leva som man skall. Nej, behöver inte prata med någon "vuxen". Är vuxen.

#2 Jag kan hålla med dig i det mesta du skriver och har tidigare varit sjukskriven och har blivit frisk. Är lite orolig för mamma dock men hon klarar väl sig så gammal som hon är.

Klart allt ordnar sig.

Föräldrar kan vara riktigt jobbiga ibland… (!) Till och med nu när jag är 43 år så kan jag känna så. Klart jag älskar dom över allt annat, men ibland så bara orkar man inte ens höra deras förmaningar, för man har ju hört det hela livet

Har hon alltid varit så, eller på bara senare tid? Är hon orolig för dig på nåt sätt? Det kan ju få speciellt mammor att bli lite frustrerade.

Hoppas det löser sig. kram

Känner att hon vill något men inte berättar. Försöker prata med henne men det är svårt. Får ta sin tid jag har väl eget att sköta om.

Instämmer helt med Norpan,föräldrar kan vara jobbig till tusen.Fast jag är dryga 46 år så blir man aldrig riktigt vuxen i sina föräldrars ögon och det gäller alla generationer.

Minns min farfar när han levde,han blev 99 år och bodde på hemmet och även i den höga åldern oroade han sig för min far och hans bror och skulle tala om för dom minsann fast dom är över 80 år,så vuxen blir vi aldrig riktigt.

Jag har väldigt god kontakt med båda mina föräldrar,trivs med dom på alla vis men ibland är dom i ärlighetens namn en böld där bak men det brukar alltid vara av omtanke men kan bli för mycket ibland.

Kanske oroar sig föräldrar för mycket och då känns dom övervakande och vi upplever det jobbigt.Jag har inga barn men vem vet om jag blivit förälder så hade jag nog kanske vart likadan själv.

o det finns föräldrar som går över gräsen också… Allt ska man inte finna sig i heller!!