I en veckas tid har jag letat som en galning hemma, överallt, efter en gammal Nokia gsm med mer sentimentalt värde än annat egentligt värde. I den fanns sparade SMS sen jag blev gravid för första gången 2003. Tills min dotter föddes, massor av jättebetydelsefulla saker…

Men så förra veckan försvann alltså min kära gamla gsm jag mest haft som en andra handstelefon. Jag vände upp och ner på hus och hem, letade i bilen, i jackor, hos svärmor…bland barnens leksaker. I tvättkorgen.

Idag frågade jag i 3 olika butiker i byn, i loppiset, i citymarket, i macken. Nä, ingen hade fått in någon. Även om känslan sa att den fanns hemma.

Ikväll sa jag åt min man, den MÅSTE finnas i huset. Jag satte mig sedan i soffan och tänkte var tusan kan den vara. Jag tittade på min ängladotters canvastavla som finns ovanför tv.n och tänkte igen på telefonen att jag skall hitta den. Och steg upp. Gick mot bordet och slog ner blicken i en av barnens leksakslådor, en verktygsbox. OCH vad finner jag inte där. Bara så där poff. MIN telefon.

Inatt kl 24.20 är det 2 år sedan min dotter gick över till andra sidan. Jag vill tro och hoppas det var hon som styrde mig mot just den där lådan…som en liten hälsning. För jag har ju liksom varit nära den hela tiden, utan en tanke att ens titta i den hela denna vecka egentligen. Och lådan var ju det första jag gick och tittade i efter att ha tänkt på henne och de på andra sidan.

Ja det låter säkert jättefånigt det här… men jag blev så himla glad…att jag t.om tackade henne…