Ny medlem här! (Lite lång presentation)
Hejsan!
Kan väl börja med att säga att jag äntligen tog steget att registrera mig här på ÖN efter att ha smygläst i flera veckor!
Jag heter Therese och är 21 år gammal, har otroligt många funderingar och känner mig redo att "våga på" allt det som det mediala har att erbjuda!
Kan också passa på att dela med mig av dom sakerna som faktiskt fick mig att bli livrädd för allt det mystiska som finns samt vad som öppnade mina ögon igen.
Det som verkligen skrämde mig och fick mig att sluta tänka på spöken/andar och likande. Detta var väl när jag var runt 14 år.
Jag hade precis stängt av datorn och lagt mig ner för att sova.
Helt plötsligt började datorn sättas av och på, och detta höll på i ca 15minuter.
Samtidigt som datorn strulade började nycklarna som jag hade hängandes i nyckellåset att röra på sig (som att någon grabbat tag i dom och försökte rycka ut dom ur låset!) Samt att massa gamla Kalle Anka pocket som jag hade uppradade i en bokhylla började att låta! (Som när någon drar fingret/nageln längst en bokrygg).
Allt detta pågick i ca 15min medans jag låg spikrak på sängen, tills jag tillslut låste upp dörren och spring till säkerheten! (Mamma.)
Nu är det så att sen jag var liten har jag faktiskt alltid trott att vi "kommer någonstans" eller föds om. Var inget konstigt med det och jag släppte tanken helt. Men en dag så passade mina tankar på att vandra iväg när jag såg ett döende träd .. och på något sätt gick jag från trädet till att tänka "men .. vi dör egentligen pga kroppen blir förgiftad av för mycket syre." (eller något liknande) Och då började mina tankar spinna iväg och jag började sakta men säkert att förstå att jag en dag kommer jag faktiskt att dö .. men jag vill ju inte försvinna?
Detta ledde till en rejäl dödsångest och jag satt i ca 2 veckor och skakade och kunde endast sova 30min-1timme åt gången.
Efter att ångesten hade lagt sig någorlunda så började jag googla runt lite. Och jag kom in på banorna som jag hade som barn igen.
Så att läsa här på ÖN har verkligen gett mig ett lugn om vad som kommer hända. Har dock fortfarande massa funderingar och ber på förhand ursäkt om det kommer frågor från mitt håll titt som tätt! (Hur lär man sig annars?)
Ber om ursäkt för den långa presentationen, men det här är jag och min historia. :)
- Therese
- Therese
Hej Therese,
Välkommen hit till oss och vad roligt/bra att du tog steget att skriva om dina upplevelser.
Jag känner igen mig lite av det du beskriver. Jag bara visste som barn också men min "dödsångest" började redan vid sjuårs åldern. Jag var dock inte rädd för att dö själv, utan att min mamma skulle göra det. En mycket jobbig period.
Jag är en liten tänkare (eller var) jag också. Jag kunde tänka ut alla möjliga lösningar och tankarna de fortsatte - men vet du, allt tänkande skapar bara ännu mer funderingar, så jag slutade med det 
Sen jag hittade min andliga väg för några år sedan så har den här ständiga oron blivit bättre, den kommer och går, fast jag är inte orolig på samma sätt (så jobbigt alltså) för min mamma, utan jag hittar andra att vara orolig över istället.
Det jag har förstått är att det handlar om vad jag har upplevt i tidigare liv och den ångesten sitter kvar i det här livet också. Jag tror det är samma sak med alla ångestsjukdomar - eller får vi dem bara sådär?
Det jag skulle rekommendera dig till är att meditera, att bara fokusera på att vara du och att vara lugn inombords.
Det finns flera meditationer på youtube (att lära sig andas på djupet är en bra början tycker jag) men jag har också lagt några tips i vår "Hjälptråd" (scrolla dig ner till meditationer) Jag ber också universum att frigöra mig från tidigare cellminnen.
Varmt välkommen igen!
Fjäril
Sajtvärd på Övernaturligt
Hej Fjäril, och tack för välkommandet! :)
Jo jag tror jag började "tänka stort" runt 6-7 år också, men det blev nog för mycket för mig och jag slutade helt enkelt.
Jag får faktiskt samma känsla nu, som jag fick då.
Blir faktiskt rejält illamående och känner att tankarna är för stora för mig. (jag är ju bara en liten plutt i universum!)
Roligt att tankarna om livets mening och vad som händer efter döden nästan alltid kommer vid läggdags. ;)
Både min mamma och min sambo är "okej" med döden, vilket ibland irriterar mig något enormt. Förstår inte varför dom inte har alla tankar jag har! (Sambon är skeptiker och tycker att jag larvar mig bara.)
Att meditera är något jag verkligen vill börja med, har faktiskt kikat in på meditations tråden ett par gånger men aldrig riktigt vågat ta steget!
Det jag egentligen vill - är att få träffa min guide, eller få uppleva något igen. Är så rädd att jag har inbillat mig eller att jag "inte kan" längre.
Blir verkligen inspirerad av ÖN dock, så nog dags att jag tar tag i saker!
- Therese
- Therese
Börja meditera så kommer du möta din guide också (det finns lite tips i den tråden också) Det viktigaste är att du bejakar det du själv känner och eftersom vi är här av olika anledningar så har vi olika tänk inom saker och ting också. (syftar på din sambo och mamma) Vad roligt att du finner ÖN givande för dig! :)
Sajtvärd på Övernaturligt
![[mossquinnan]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Önskar dig åxå välkommen hit
Tackar mossquinnan. :)
- Therese
Välkommen hit Therese!
Tackar tackar amandla :)
- Therese
Välkommen Therese.G
Vad härligt att läsa din beskrivning. Kan bara le och hålla med. Jag tänkte också stort när jag var barn. Det kändes mycket ofta som att jag var för stor för mina skor, hur tokigt det än låter!!
Många Goa Kramar
Annisangel
Tackar Annisangel!
Haha, jo jag känner precis igen känslan .. låter inte tokigt alls. :)
Min sambo skrattar bara när jag sitter och filosoferar och sen beskriver mig själv som en liten "fis i världsrymden" eller liknande. ;)
- Therese
Starta ny diskussion