Hej KattenRuben,

Tack för att du delar med dig av dina tankar och jag tror att många säkert känner igen sig.

Det är svårt att förklara, precis som du säger, att få en tanken till ord så att alla förstår - men jag hängde med 

Tidigare så funderade jag också på om det var mig det var "fel" på när jag alltid tyckte att saker var så självklara, eller hur jag ofta tänkte halva meningar i huvudet (ofta det som andra tänkt) och avslutade meningen i ord. Nu hör jag hur svårt det här var att förklara också 

Jag har nog tryckt undan mina känslor ("överkänslighet") genom åren. Detta har resulterat i irritation, eller snarare så kunde jag bli tokig inombords. Dels för att ingen förstod mig eller för att jag tyckte att alla andra gjorde "fel" - men jag visste egentligen inte varför.

Jag har nog alltid valt få, men nära vänner, men jag är ändå väldigt social (arbetar bla som säljare och varit i butik i många år) så jag tror inte att det har varit så "jobbigt" för mig - mer än att det tog lång tid innan jag visste hur jag skulle stänga ner mig för andras energier (det krävs arbete för det än idag) Jag har väl hittat den balans jag behöver men behöver påminna mig själv ofta.

Jag är också glad att jag fann ÖN och er andra, att få ta del av så mycket klokheter och tankar - man delar det som är viktigt.

Kram

Fjäril…tack, så bra du beskriver det. Just det där med våglängden och allt. :-)

Jag tyckte alltid att och kan som sagt ännu tycka att folk inte riktigt förstår eller ens vill förstå eller tänker i helt underliga banor. säkert tänker alla så ibland men det hände förut så ofta för mig att jag som sagt trodde det var jag som hade något "fel" själv.

Även i cybervärlden stötte man på en del lustiga kufer, som en som alltid hackade på alla som trodde på andra sidan. Själv var den skeptiker. Hur denne orkade slösa all sin energi på oss, med motbevis istället för att ägna sig åt det jag upptäckte denne VAR bra på, teknik/data/foto osv är nästans fortfarande en gåta. Kanske denne bara hoppades och önskade att den att det fanns någonting mer eller var rädd för att tro och kanske bli besviken om tron ej uppfyllde förväntningarna, ja vad vet jag :-)

Jag känner igen mig en hel del i din beskrivning, KR. Brukar kalla mig för social ensamvarg, har aldrig samlat på folk som jag upplever att många andra gör, går ofta mina egna vägar och märker att andra kan tycka att jag är lite underlig. Men det är min väg att gå, de har sin 

Jag kom att tänka på Star People, stjärnfödda, googla lite på det och se om du tycker att det stämmer in på dig. Det betyder mycket kort att man inkarnerat på annan plats i universum än på Jorden. Jag känner igen mycket av det men har levt väldigt många liv på Jorden också, så jag har anpassat mig hyfsat.

#2

Jag tror att det är det som en "meningen" - vi har alltid stött på dem som kan kritisera och nästan dumförklara andra som inte tänker som dem. I stunden kan man inte annat än att tycka att det är ett märkligt beteende men efteråt kan man "trösta" sig mig att de är här med ett av sina liv för att lära 

#3, skall googla på det du nämnde.

Ja ibland kan jag känna mig så gammal mot många jämngamla eller t.om äldre. Inte i allting men oftast i många områden. Är nog också där jag känner mig så fel tror jag och gjorde tidigt. Tyckte många var så barnsliga i samma ålder och ännu i bland förundras man. men som sagt….kanske man levt o lärt mer än dem, o de är bara nån klass under för att lära sig det dom behöver :-)

#4, ja precis….:-)

KattenRuben - Jag känner igen mig i din beskrivning. Jag känner mig också malplacerad och är nog märklig i andras ögon, speciellt dom som inte har ett andligt intresse. Det är inget lätt intresse heller, för om man tala om att man är intresserad av det andliga och paranormala så är det lätt att man blir utskrattad och idiotförklarad, så därför brukar jag undvika allt sånt snack bland okänt folk som jag träffar….och detta gör att jag känner mig utanför och ensam.

Jag har svårt att smälta in bland vanliga Svenssons som typ gillar fotboll och att träna (bara för att nämna ett par exempel på vanliga intressen)

… eller såna som tycker att sitta på krogen och supa är livets  höjdpunkt… 

Men man ska inte dra den förhastade slutsatsen att andra inte levt lika många liv/är mindre andligt utvecklade bara för att det kan se så ut, de kan lika gärna ha valt ett liv där de fokuserar på andra saker 

#7

Precis, vi är ju här för att lära oss av olika erfarenheter - så det jag/vi tror i det här livet - kanske vi "ratade" i tidigare liv. Sen är man ju människa och i stunden kan man inte alltid tänka realistiskt (att de har en anledning att "bete" sig så här) utan man får bli arg/besviken också 

Jo, man ska ju inte dra alla över en kam som man brukar säga…..givetvis finns det ju undantag….men det är inte så lätt att veta vem.

#9

Haha, nej, vi kan inte hålla koll på allt men man märker att fler och fler i ens omgivning (som man kanske inte talar med varje dag direkt) har öppnat upp ett intresse och börjar tro att det faktiskt finns något mer. 

Förresten, KattenRuben…..vilken söt katt du har….jag kollade på din sida.

Oj så ni pratat. Jo Katten Ruben…han gick bort i mars 2010. Strax innan min dotter dog. Så han är förmodligen han med "någon annanstans". Men tack, han var en fin liten kisse. Flickans favorit.

Nej det är klart, man kan aldrig dra någon över samma kam och aldrig veta om det är en gammal eller ung själ men när man verkligen ser hur de beter sig mot varandra ibland inom sina såkallade vänskapskretsar blir man mörkrädd. De skrämmer mig då de sitter och skriver illa om varandra på Facebook tex, och man lätt kan räkna ut vem som menar vem eftersom jag själv bor på en liten ort.  Sånt beteénde får mig bara att tänka på omogenhet och jaaa…kanske de valt att vara arlsen som skall lära sig hänsyn och sympati

Och att ändå fler o fler öppnar upp tycker jag är jätteroligt själv med. Jag hoppas denna uppöppnings någon gång leder till en god förändring även om det är en bit kvar.

Jag förstår precis hur du menar. Och jag förstår också hur svårt det är att förklara utan att låta som jordens besserwisser. Har alltid haft känslan av att vara en 100 år gammal gubbe i ett barns kropp. Kommer till och med hur jag kände det här som väldigt väldigt liten (dagis t.ex.). Det är som att jag alltid har fått "spela" barn och anstränga mig för att inte sticka ut alltför mycket.

Min lärare i ettan påpekade till och med till mina föräldrar att jag hade ett ovanligt utvecklat orförråd för att vara så liten. Men det har som sagt alltid känts som att jag redan har upplevt att växa upp en miljard gånger. Det var som att jag tittade på alla andra och bara suckade. Jag visste precis varför dom agerade som dom gjorde, varför jag agerade som jag gjorde, osv.

Är också väldigt petig med vem jag verkligen släpper in på livet och det är väldigt "lätt" att urskilja vilka man, som du uttrycker det, är på samma "våglängd" med. Det finns en person från min uppväxt som jag fortfarande har kontakt med och hon är som min syster. Resten har jag hittat på vägen efter att jag gick ur skolan. Samtidigt är jag absolut inte dissig eller otrevlig mot andra. Är tvärtemot väldigt öppen och social, men jag har väldigt lätt som sagt att se igenom vilka som "matchar" min personlighet.

Har fått höra från några olika medium på senaste tiden att jag tydligen har en väldigt gammal själ och att jag alltid jobbat som någon form av lärare vilket jag fortfarande gör inom flera olika områden.

Sen är det som sagt viktigt att man inte ser ner på andra bara för att man själv känner sig gammal. ;)

#13. Ja precis.  Ja jag vet inte om man skall lite på sin känsla eller ej om man känner sig annorlunda. Alla gör säkert det i perioder av livet. Men kanske inte nästans hela sitt liv och stor del av sin barndom.

Ner på andra har jag nog sällan sett/gjort. Alla har ju sitt värde.Visst kanske det hänt någon gång av speciella skäl och visst en gång blev jag ju fruktansvärt sårad då jag fick elaka mail och ett av en bekant som skrev osanningar om vår sjuke dotter hur jag skötte henne. Det var såpass illa att det var nära att vi gick till polisen och anmälde för förtal och störande vid griftesfriden. Jag har nog ännu lite svårt att släppa det där då det var riktigt riktigt genomruttet elakt. Och andra sidan är ju denne lite av en "KrösaMaja parasit" på de flesta runt sig. Utan att vara elak utan bara konstatera.

Annars har jag alltid varit den där som om jag kan satt småslantarna i insamlingsbössor, köper Majblommor, lämnade en kasse med barnkläder till några Romer och köpte en kasse mat osv. Jag kanske inte gör stora saker som ALLA ser, men jag gör små ting där jag kan, när jag kan, och när jag lämnade ynka 50 kronor till Afrikasvälten sa en bekant att man vet ju inte om pengarna når fram. Ja sa jag, därför gav jag lite mindre, men vetskapen om ATT jag gett någonting får mig att må bra.  :-)

Jag känner också igen mig. Och som Amandla är jag en social ensamvarg. Känner mig lite som en Ferdinand som sitter under sin kork-ek och luktar på blommorna 

Jag har sedan tonåren försökt att undertrycka min känslighet och upp genom åldern 20-30. Jag har försökt att smälta in överallt, men det går inte.. känner mig inte "hemma"

Det är först från åldern 32-till nu (43) som jag arbetar på att ta fram min känslighet igen som jag undertryckt.

Jag har bestämt att folk får tycka att jag är konstig om dom vill  Jag lever ju här på jorden för min egen resas skull; att uppleva och lära, älska och bli älskad och massor med mera.

Det är ju tur att vi kan hitta varandra här! kram

Norpan, så sant. Nu bryr jag mig kanske inte lika mycket mer. Jag antar jag också nått en ålder där jag lärt mig acceptera mig själv och att andra inte riktigt alltid matchar mig.

Ibland blir man bjuden på någon träff, och ibland far man dit och oftast blir man den som mest lyssnar på alla andra medans man tuggar i sig en kaka typ. Nästans som om man åkte dit som stackarn de bara bjöd in för att de typ var tvugna haha. Nej men så behöver det ju inte vara, jag skrev det sista med glimten i ögat :-)

Det är skönt att här får vi vara som vi är och vara lite konstiga tillsammans då :-)

Kära Katten Ruben! Jag känner också så väl igen mig i det du säger. Har alltid haft en så stark längtan till universum. Så stark att jag t.o.m. bett att "dom där uppe" ska hämta mig! Är inte medial, men det kan bero på att jag dragit ner mig själv.

 När jag var 16 år ville jag vara tuff och var med i min stads raggarklubb. Vid en karavanresa till en närliggande stad blev en vännina och jag påkörda av en bil, i en såkallad "pissepaus". Vänninan dog och jag klarade mig undan med spräckt skalle och en nackskada.

Efter det har man festat på disko, varit med mc-gäng, gått på Möt dig Själv kurser, mc-gäng igen (som då började bli "infekterade" & då la jag ner). Numera när jag börjar närma mig 50 års strecket, har jag bara 2 intressen, mina djur och att utveckla den andlighet som finns där inne i mig. Synd bara att jag är så försenad, men så glad, att ni människor hjälper mig med det här. Ni skulle bara veta hur mycket! Fast det vet ni nog. Kram på Er alla fina människor & X-tra kram till dig "Kissen"! Du har verkligen haft det tufft. Skönt att du är här på ÖN!

#17, Marr beklagar förlusten av din väninna.

Tack för ditt inlägg. Ja visst är det skönt när man hittar någonstans där man känner sig mer hemma. Vid sidan om de mer normala intressena är det alltid nöjsamt att komma in hit och läsa lite, lufta lite tankar och bara vara.