Vill berätta om när jag förra sommaren var och gjick omkring på en vacker

kyrkogård och studerade själva anläggningen och blomsterarrangemangen eftersom jag är mycket trädgårdsintresserad, var jag där av ett positivt och intresserat syfte. inte alls inställd på eventuella känslor. Det var en vacker dag och solen sken.

När jag kom till en viss plats som var nyanlagd, så gick jag rakt in i en total förtvivlad sorg som nästan var påtaglig och som ett känslomoln och tårarna började rinna och jag fick en stor klump i halsen.

Det måste ha varit ett känslomoln av stor sorg och saknad som någon hade lämnat kvar där vid graven.

Det jag lärde mig då är att våra känslor faktiskt finns kvar på platser som spår och att de kan kännas av av andra. Intressant tycker jag… Undrar om det är fler som har haft liknande?