Jag tror mer att det kan vara minnen från tidigare liv, men att du har andliga kunskaper med dig från det livet och idag behöver du ju inte vara rädd för att andra ska upptäcka dina gåvor, idag blir man inte bränd på bål =)

Hmm, mycket intressant Elisabeth. Jag säger själv att jag inte har några minnen från tidigare liv så därför så tror jag inte heller på reinkarnation. Min mor är dock övertygad. Men, men allt skall ju omprövas i det oändliga.

Jag håller med dig. Dessa "Minnen" ´är så känslomässigt laddade, mer än vad drömmar brukar vara. Jag har nog fler sådana skumma grejor. Man vill ju inte berätta allt, för det kan lätt tolkas till att man bara vill ha uppmärksamhet och göra sig märkvärdig. Men, men jag är nog själv min värsta kritiker.

Däremot så känner jag nog att häxbålen fortfarande finns kvar i dag. Har själv en nära vän som fick fly från Turkiet, efter att ha blivit anklagad för häxerier av sin mans familj. Hon bär här idag.

Och här i Sverige så har vi jätteraffinerade metoder: typ utfrysning, baktal, psykdiagnoser. Kanske någon kommer på några fler….

Jag förstår dig så väl lightseeker! Folk kan ju ibland tro att man är tokig när man pratar om "andliga ting" men faktiskt brukar det ju bli mer och mer vanligt att man möts av att människor faktiskt tror på en eller tom har något att berätta själva. Vad gäller turkiet så bryter de ju lite titt och tätt mot mänskliga rättigheter där så man blir ju inte direkt förvånad över vad din väninna råkat ut för.

Jag är alltid vaksam till att berätta, vem vet vad folk får för  sig.

jag har kommit till den punkt där jag fullkommligt ger katten i vad de tror, om de flinar lite så där hånfullt så brukar jag säga att skeptisk kan man ju vara tills dess att man råkat ut för det…välkommen att sova över hos mig!! Då brukar de åtminstone sluta flina. Sen är det ju viktigt att även de har rätt att ha sin övertygelse!

VIsst alla har rätt till sin egen åsikt. Men jag är bara så van vid att bli skrattad åt, (har kanske mig själv att skylla, man gör sig gärna själv till clownen när man vet att man inte brukar bli tagen på allvar……Fast nu undrar jag verkligen vad det kom från, från början: Det var nog när jag var riktigt liten och berättade saker för min mamma och andra. Som om tanten som satt och sjöng för mig som baby och varför hon aldrig kom på besök mer, för jag kände ju att hon uppriktigt, brydde sig om mig. Vilket jag kände att ingen annan i familjen gjorde, Hmmm) det känns för hårt. Så för att skydda mig själv så har jag inte börjat att tala om detta förrän nu, när jag har mer stadig mark under fötterna.

Håller med dig lightseeker! Mitt problem som liten var att min mamma blev VANSINNIG över alla mina "historier" om platser vi kom till, mina låtsaskompisar, om tanten som alltid var i vårt kök osv… den enda som trodde o stöttade mig var farmor (sk klok gumma i uppsala). Lag av helt o hållet i 12-årsåldern.. Nu till något roligtappropå folk o hur dom är… Vi fick ny arbetsgivare för ett tag sen, skulle möta paret på ett fik i stan jag bor i…kändes helt ok ända från början MEN…ännu bättre blev det när han helt appropå tog upp sk andlighet.. Citat: Du kommer märka att väldigt många av dom som jobbar åt oss är väldigt andligt inriktade, många går diverse utbildningar o jobbar bara extra hos oss och jag vill bara poängtera att har du problem eller blir störd av det så är det inte någon av dom som får sluta… Blev skitglad, sen satt vi o diskutera andlighet tills dom stängde, kommer aldrig sluta hos denna arbetsgivare! Vi byter böcker med varandra osv (vi är 26 som jobbar åt dom o kanske 20 av oss är andliga) önskar ni alla hade en sån arbetsgivare! Funderar på att ta tag i det hela ordentligt o börja gå kurser typ medial utveckling eller liknande, tips på en bra kurs någon?