Det var ett tag sen jag skrev här nu men jag kände att jag ville dela med mig av en sak som ligger mig speciellt varmt om hjärtat, nämligen havet. Jag paddlar kajak för hälsans skull och dyker (numera bara för nöjes skull) och har alltid känt mig hemma i havet. Jag har märkt att sen jag började paddla så är det liksom en form av Meditation, man sitter i sin lilla kajak i ett inte alltid så lugnt och stilla vatten men lugn och trygg och gärna i mörkret sent på kvällen under stjärnhimlen.

Paddla ensam i ett kolsvart hav med bara universum som åskådare ger mig en enorm inre styrka och jag har märkt att har jag sällskap så ger det mig inte ett dugg, ensam blir stark,,,,,,,,,eller hur jag nu ska förklara det. Jag har blivit ännu mera ensamvarg sen jag började paddla, jag är en sån som gärna tar över ansvaret över andra och måste ha full koll fast jag VET att dom klarar sig bra på egen hand men det kan jag inte släppa, så därför föredrar jag att vara ensam.

Jag var ut en liten sväng igår och avverkade 2 mil i Östersjön i både blåst, snöbyar och naturligtvis mörker och laddade batterierna för ännu en stund i "fel" element, dvs. på land. Jag borde nog egentligen blivit säl, eller nåt.

Blöta hälsningar från Quriosity - som flyter vidare i tillvaron.