Hej, har två peroner på min fars sida som gick över innan jag föddes, har alltid undrat sen jag var liten hur det hade varit om de hade varit kvar i livet. Jag har de senaste månaderna kännt stark närvaro samtidigt som alla tankar och känslor har riktats till dessa två.

Känner en sådan stark samhörighet och kärlek till dem. Hur är detta möjligt, det känns som att jag känner dem och att de fortfarande finns.

När jag gick till graven (där jag inte varit på flera år) fick jag en sådan konstig känsla när jag först såg namnen på stenen, det knöt sig (känslan att: de finns ju inte längre blev så otroligt påtaglig.

Känslan är ju att de fortfarande finns, och att jag kan känna in precis hur de var som personer, känner samtidigt en stor saknad över att inte ha dem här.

Hur är detta möjligt? känns som att vi kommer att ses igen. kan inte förklara den känslan, men den är härlig samtidigt som när jag tänkter på att de inte längre är i livet känner jag stor saknad.

Känns som att närvaron har avtagit, men att den fanns där de månader som jag gick igenom en jobbig period, är jag oerhört tacksam för. och jag njuter fortfarande av den känslan =)

Hur kan jag känna sådan samhörighet med peroner jag aldrig har träffat?

Någon som har nån tanke kring detta, eller har kännt något liknande?

MVH