Såg nyss på ett annat forum, en fantastisk text av Peter LeMarc, som jag tycker säger mycket.

I natt krälar ormar ur rösen och dungar,
i trappan står snoriga såriga ungar
Du sitter där ensam i ett rum fullt av minnen,
men någon dag måste du öppna upp dina sinnen
Ett gift, har ätit sig in i ditt skinn,
sorgen har sin tid och glädjen har sin
Men ibland kan sorgen stå stel i sitt spår, och,
bygga fågelbon i ditt hår

Ring i dina klockor, blås i din trumpet
Det är någonting du glömde,
nånting du knappt ens vet
Du är vid liv, vid liv
Så ring i dina klockor, blås i din trumpet

Vill du ha gråterskor som går vid din sida,
så att alla kan se hur mycket du kan lida
Du är inget helgon, ingen martyr,
du är bara en mänska, om än vilsen och yr
Du finns inte för andra, du finns för dej
så låt ditt liv bli ditt eget, säg aldrig nej

Ring i dina klockor

Alla har ett hål att fylla, en del gräver det själva,
andra bara finns där
Blunda för några, men minns en del,
och glöm aldrig nånsin bort var din stolhet är

Var inte så hård mot dej själv och ditt hjärta,
jag hör hur det slår därinne under all svärta
Det finns tillräckligt många olevda liv,
och ett liv är beröring, ibland av en kniv
Så skaka dammet ifrån dina stukade vingar,
öppna ditt fönster låt klockorna ringa