Hej alla,

jag är ny här och har kommit hit eftersom det inte finns någon annan plats som jag kan diskutera det här. Jag är historiker och forskar en del, framförallt på personer. Några gånger har det hänt att jag fått konstiga känslor eller upplevelser. Ett fall som jag fortfarande inte är klar med är väl det som stuckit ut mest, tänkte börja med det.

Det här fallet rörde en anmoder som jag hade jobbat med i flera år, utan att ha löst hennes ursprung. Det blev väldigt angeläget för mig och till slut bad jag en annan forskare om hjälp, och han upptäckte att prästen gjort ett misstag och förväxlat hennes uppgifter med en annan. Han hittade hennes ursprung, men ville inte berätta om det, eftersom han tyckte att jag skulle få "nöjet" att hitta det själv. När jag satt och arbetade mig fram fick jag en väldigt stark känsla av att jag borde sluta, att det inte skulle röras, blandat med iver att äntligen hitta henne. Jag fortsatte och fick en stark obehagskänsla, kanske huvudvärkstendens, blev illamående, svettig och fick ett sånt där tryck över kroppen. Ganska snabbt kom jag fram till hennes ursprung och då kulminerade reaktionerna. Jag fann en tragisk historia som närmast chockade mig, en förälder orkade inte, och det hände snabbt efter födsel/vigsel. Jag mådde väldigt dåligt när jag läste. Det som hände var enormt stigmatiserat under den tiden (sekelskifte 1700/1800). Jag har bara haft den kvävande känslan en gång innan, då på en kyrkogård och då lade jag benen på ryggen. Den här känslan finns fortfarande kvar, och det är verkligen annorlunda att forska på den här personen. Det är inget jag gör slentrianmässigt och jag har t om "pratat" med personen om att jag inte vill något ont, och då blev det bättre. Det känns inte bra att ens skriva om det.

Jag vill ta tag i fallet igen och förstå varför personen gjorde det här valet. Jag vill veta varför. Då dök känslorna upp igen. Tanken på att gå igenom domböcker, resa ut till slottet (där de dessutom säger att det spökar) känns både lockande och jobbig. Jag vill inte upptäcka att någon av spökena kan vara min stackars släkting, som jag vill ska ha fått frid. Är de här känslorna överhuvudtaget möjliga? Jag satt vid en dator, långt bort från den fysiska platsen, över 200 år efter det skett.

Tacksam för synpunkter om det här.