Jag pratade med en vän nyss om min sorg efter min mormors bortgång för snart ett år sen. Och han tyckte att jag skulle kolla upp detta med "komplicerad sorg", för att det låter som att det är det jag har "drabbats" av. Men jag har ingen aning om vad det är. Jag har kollat runt lite men inte fått fram nått vettigt precis.

Kanske ska förklara hur jag sörjer.. Jag och min mamma sköter om hennes grav, vi är där flera gånger i veckan oftast och grejar. De andra (min moster och mina kusiner) klarar inte av det, och det är väl ingenting mina morbröder har som intresse.

Jag och mamma pratar ofta om mormor, men typ på samma sätt som vi gjorde när hon levde. Pratar minnen osv, vad hon tyckte om och inte tyckte om. Om vi är i affären kollar jag efter de tidningarna hon brukade läsa, helt automatiskt. Jag går runt i affären och tänker "det där gillade mormor, det där gillade hon inte, det där åt jag hos mormor en gång" osv.. Utan att tänka mig för. Det händer inte varje gång men många gånger är det så.

När jag sitter på bussen hem från skolan så kan jag ibland "se" mig själv, sisådär 5 år, åka buss med mormor. Jag ville åka buss när jag var liten men ingen ville åka med mig, så mormor tog med mig på bussturer ner till stan ibland. Det jobbigaste är när jag ser en annan mormor/farmor med deras barnbarn, då brister det och jag vill bara hem och gråta. Ibland händer det att tårarna rinner.

Var jag än går, så är det alltid någonting som påminner om henne. Hon finns överallt. Det är tryggt men ändå så jobbigt. Jag kan fortfarande inte gå förbi där hon bodde. Det kommer jag nog aldrig att klara av. Varje natt när jag ska sova viskar jag "godnatt mormor, jag älskar dig" för att jag vet att hon hör.
Jag gråter inte lika ofta längre. Jag tycker egentligen att jag har klarat hennes död hyfsat bra. Jag trodde aldrig att jag ens skulle kunna resa mig upp, men det har som sagt gått bättre än jag trodde.
När hon dog så fick jag massa kläder efter henne, och jag använder dem ofta för det känns som att hon är närmare då på något konstigt sätt. I början kunde jag ligga och lukta på dom, för att dom luktade henne. Har en väska efter henne som fortfarande luktar henne, hennes mynt och halstabletter finns kvar i väskan och jag kan inte handla för dom eller kasta dom. Väskan doftar fortfarande mormor och ofta ligger jag och kramar om den och luktar på den. Då känner jag mig trygg.

Jag har skuldkänslor, för att jag inte var där så ofta som jag borde ha varit. Hon satt ensam i lägenheten och jag vet att hon hade blivit glad om jag hade hälsat på oftare. Men istället satt jag framför datorn och gjorde inte ett skit. Vilket slöseri! Jag har skuldkänslor för att jag ofta när det ringde och hennes nummer stod på displayen ropade på mamma och sa att det var mormor och att jag inte orkade prata. Vi pratade ofta, det gjorde vi, mormor ringde flera gånger om dagen och det blev jobbigt. Men nu idag saknar jag det och skulle göra vad som helst för att få tillbaka det. Jag skulle kunna tillbringa alla mina vakna timmar i telefon med henne. Jag har skuldkänslor för att jag åkte bort på hennes sista födelsedag. Hon ville att jag skulle åka, hon såg det som en present att jag fick åka till Italien och se världen. Det var vad hon önskade sig, men jag önskar att jag hade stannat kvar och åkt dit någon annan dag.

Ibland kan jag komma på mig själv med att vara arg på mormor. Jag har massa anledningar. Den första är för att hon var så bra, så bra att det gjorde för jävla ont att förlora henne. Den andra är för att hon lämnade mig. Det var inte hennes fel, jag VET det, om hon hade kunnat så hade hon stannat. Hon ville inte dö, hon ville inte lämna mig. Men det gjorde hon, alldeles för tidigt, när jag behövde henne som mest, och ibland gör det mig så arg. Den tredje är för att jag inte känner av henne som jag gjorde förut. Varför vaknar jag inte på nätterna av att hon är här? Varför känner jag inte hennes doft? Varför drömmer jag inte om henne? Jag är inte redo än. Jag är inte redo att möta världen utan henne. Men det är inte länge jag är arg, ilskan förvandlas ganska snabbt till tacksamhet, sorg och saknad.

Jag vet inte ens om jag vill gå vidare. Jag tror inte att jag vill släppa taget. Det känns som att våran relation var värd så mycket mer än så. Som att jag vore dum om jag släppte den personen som alltid funnits där för mig i 18½ år på bara 1 år. Det låter ju helt sjukt. Det känns som att jag skulle svika mormor, mig själv och våran relation om jag släppte taget.

Jag vet att min mormor är död, jag vet att hon aldrig kommer tillbaka. Men jag kan inte fatta det, jag har inte riktigt accepterat det och jag vet inte hur jag ska kunna göra det. Hur accepterar man att en person som har funnits där för en genom hela livet, en person som man älskat innan man ens kunde prata och gå, helt plötsligt försvinner? Hur smälter man en sådan sak? Hur går man vidare?

Jag har fått kontakt med mormor genom ett medium en gång, och det var helt underbart. Vi ska ha en sittning den 7e december igen, 4 dagar efter ettårsdagen. Jag hoppas att mormor kommer då. I vilket fall som helst så ska vi boka en privat sittning då, jag och mamma. Jag tror att jag behöver få veta mer än vad man får om man är fler (10st)
Då kanske det blir lättare för mig att faktiskt släppa taget..
Om mormor sa det var okej så..

Jag vill nog mest att hon ska förlåta mig för allt.. Usch, skulle göra vad som helst för en sista kram.. Eller bli sisådär 5 år som på bilden igen och sitta i hennes knä och bli matad med tårta. Det var goda tider det, hehe 

Jag älskar dig, mormor. Mer än jag någonsin fann ord nog att förklara för dig. Men jag hoppas att du vet det nu, att du känner det som jag aldrig kunde beskriva för dig.. Jag saknar dig så.