Hej!

Min älsta dotter var med om nåt snarlika då hon var liten.Hon såg också en man  titta in på henne då hon var hemma hos sin farmor som hade tvåvåningshus.I dag är hon vuxen och kan fortfarande se och uppfatta andra sidan.

Mina yngsta barn kan också se och då speciellt min dotter. Hon är 6 år nu och är inte längre rädd. Ett tag så uppfattade jag det hela som att hon var rädd i bland men nu så kan hon känna sig så då det kommer andar som hon aldrig träffat förr ( hennes egna ord). Ja då dom kan öppna dörrar gömma saker. Klampa i trappor så det hörs. Det har vi upplevt här hemma.

Jag har själv haft mycket funderingar och fått kloka ord av många här på forumet och på medialt o healing.Du får kika runt så hittar du mycket intressant och läsvärt.

Hur du förklarar beror på barnets mognad.

Lycka till

tack för ditt svar

Helt ärligt så är jag själv inte tillräckligt intresserad för att läsa tråd efter tråd efter tråd här för att finna de svar jag söker, Därför valde jag att ställa en egen fråga, för att kunna prata med barnet om saken på ett bra sätt.

Dottern är snart 10 år och mogen för sin ålder.

Finns det kanske några bra barnböcker som tar upp ämnet andar/spöken/vad-man-nu-vill-kalla-det på ett bra sätt?

Men då så antagligen så avvaktar du eller också bekräftar du henne i det hon ser.Men tala om att det inte är faligt att hon inte behöver vara rädd. Barn böcker hoppas jag att någon annan kan svara på för jag vet ärligt talat inte.

Jag har inga barn så jag kan inte ge råd från en vuxens synpunkt. Men när jag var liten hade vi i vår familj en period när många av våra annhörig gick bort på kort tid. Under den perioden så upplevde jag att de kom och besökte mig, speciellt när de precis hade dött. Det pågick när jag var 5-10 år ungefär.

Mamma upptäckte det först när jag min morbror gick bort. Det var oväntat och polisen hade tydligen ringt till mamma mitt i natten för att berätta. När hon på morgonen skulle berätta för mig så brättade jag det för henne först. Jag sa att han hade kommit och sagt hej då.

Jag minns inte att jag någonsin var rädd, kanske mer lessen. Men mamma och jag pratade om det när det hände. Hon frågade mig om det och jag fick prat om det som jag pratade om att jag hade haft en kompis hemma ungefär. Det avdramatiserade det hela och fick det att kännas "normalt".

Så mitt råd är att om din dotter tar upp det igen så gör som du gjorde sisst, prata om det på ett vanligt sätt. Fråga om hon brukar känna det, om hon vet vem det är, om hon är rädd osv. Om du märker att hon är rädd så kan du fråga vad hon är rädd för, vad hon tror ska hända.

Om du känner att du behöver förklara för henne om andar och annat så kan man helt enkelt berätta att det ibland finns (vilket ord du nu vill använda: andar, väsen, varelser, vad du känner passar bäst) som tittar till oss och ser hur vi har det. Det kan vara en fördel att vare neutral och varken säga något om ont eller om gott. Men om hon tycker att det är otäckt så kan man se till att de här (sätt in rätt ord) inte kan besöka oss.

Där på kan det vara bra om ni gemensamt gör något som hon känner skyddar henne som tex att strö lite salt vid fönster och dörrar eller något liknande oskylldigt. Sedna kan hon så en liten skål med salt som hon kan använda om hon känner sig orolig.

Men som sagt, det är mitt råd från hur min mamma gjorde med mig.

Min son var liten (7 år)när han beskrev sin farfar. Keps på huvudet och ett böjt rör i munnen som det kom rök ur. farfar dog när min son var nyfödd. han slutade röka pipa många år innan han dog.

Min son fick även meddelande från honom med ord som han inte fattade utan frågade oss om.

 Såg även andar hos sin mormor. Mormor tog det bra eftersom hon har viss vana av sådana barn då jag var ett. De har avtagit nu när han är 9 år.

Sa till honom om att han kunde be dem lämna honom i fred om han inte ville träffa dem.

Jag bad dem också att lämna honom i fred,men det sa jag inte till honom.

Han sa snopet -kan man det? De hjälpte inte helt men han kände att han hade mer kontroll själv.

Tar aldrig upp det med honom, men kommer han och vill prata så pratar vi om det.

Han har aldrig pratat med kompisar om det. Han har väl någon naturlig spärr där. Man skulle nog bli mobbad då.

Vi tar det naturligt och gör ingen stor grej av det. Han pappa lever ju med mig så han har fått omvärdera sin syn på livet och mormor  är ju som sagt van så han har ett gäng lugna vuxna omkring sig.

Tack för att ni delar med er av era erfarenheter!

Saken är väl den att vi aldrig har direkt talat om detta med att andar och spöken kan finnas, så jag vet inte riktigt hur min dotter kommer reagera om jag ens nämner detta. Det är inte så att jag har undvikit ämnet medvetet utan det har bara aldrig kommit på tal. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska inleda ett sånt samtal, för att det ska bli rätt. Jag vill ju inte att dottern ska bli rädd, utan att det ska tas naturligt.

Hon har, såvitt jag förstod, inte sett någon/något i fönstret utan "bara" känt sig iakttagen.

Men just nu bara väntar jag på att hon ska ta upp det igen.

# 6 Avvakta du lugnt tills hon berör ämnet igen. Det mesta faller  på plats av sig själv.

Ja sa inte heller så mycket till min dotter hon var ju bara1 1/5 år då hon börja säga farfar som varit borta i många år innan hon föddes.

Kram till er

Det finns ju "någon" som jag fått för mig att det skulle kunna vara och faktum är att just denna dottern som liten hade en "låtsaskompis" som hon kallade för något som var väldigt likt det den personen kallas…

Vi reflekterade över det någon gång då, men mer i termerna att hon kunde ha hört oss prata om vederbörande. Men både då och nu ställde/ställer jag mig frågan om det kan ha varit personens ande som var den här låtsaskompisen. Det sambandet har ju absolut berörts av fler…

Hej!

Min son är tio år och han ser och känner saker han också.

Han vet att mamma träffar människor och pratar med dem ;) (jag vägleder och ger healing) men jag hade aldrig gått in djupare på vad. Det enda jag alltid har gjort är att lära mina barn att "läka sig själva" - håll händerna runt huvudet och tala om att huvudvärken försvinner -

En dag satt vi i soffan. Jag frågade honom om han trodde på "spöken" (ja det hade nog varit för mycket om jag hade sagt ande/själ istället)
- Tjaa, säger han. Jag tror att din farmor är här ibland (snacka om att jag blev chockad. Hon var ofta på besök, men min son hade aldrig träffat henne,så hur i hela friden skulle han veta att det var min farmor?)

- På vilket sätt menar du då, sa jag
- Ja, jag tror att hon sitter här bredvid oss nu.
Jag frågade hur han upplevde det.
- Ja, det är så konstigt sa han, för jag ser inte med mina ögon, utan i huvudet på något sätt. Jag ser som en dimma, grått runt henne. Jag ser inte ansiktet, men en kjol och det bara känns som din farmor.

Sen den dagen är vi öppna med vad vi har runt oss. Han ser mer än jag (han ser dem på riktigt också, för korta stunder)
Däremot så är han ett barn, så mer än så gör vi/jag inte.

Vi har pratat om vad som händer efter döden och många barn är rädda för spöken (då de oftast inte vet "bättre") men min son vet att det är något helt annat.

Mitt tips är att sitta ner och dela tankar.