Jag tror med det är precis så som du skriver….Att antingen så är man mottaglig eller inte.
Jag hade besök hemma igårkväll och han sa att han aldrig märkt av något fastän andra i hans familj hade gjort det. Men han är inte mottaglig och stänger om sej så de inte "kommer åt" honom.

Jag bodde i huset mellan 1978 och 1996, så det är ju en väsentlig del av mitt liv, och jag kan aldrig riktigt släppa att jag inte fått se det så många andra sett där. Jag känner människor som bor i huset nu, och även de säger att de spökar.

Innan huset var boningshus, var det ett epidemisjukhus för TBC-sjuka. När min aföräldrar flyttade in, renoverade de hela sin lägenhet och tog bort korkmattorna som låg på trägolven. På trägolven kunde man se var alla sängar hade stått, och det var till och med nednött där läkarna hade gått sina ronder mellan sängarna. Mamma och pappa tror att det kan vara gamla TBC-patienter som går igen.

Jag skulle vilja besöka andra spökhus för att se om jag kanske kan uppleva något där. Till exempel har jag läst om stadshotellet i Söderhamn, där ett av rummen av princip aldrig hyrs ut just på grund av spökerier. Det har gjorts några reportage i lokalpressen av reportrar som har fått dispens och fått övernatta i rummet.

Jag hittade den här gamla tråden. Jag kan berätta lite om huset som vi bodde i förut.

Det är en liten gård byggd 1909, vi flyttade in sommaren 2004.

Jag kommer inte ihåg när jag hörde det första gången men det hände några gånger efter det med några veckors eller måndaders mellanrum. Alla gångerna satt jag i köket som låg precis under vårt sovrum. Jag gick alltid upp före min sambo och åt frukost med vår son. Plötsligt hördé jag steg i vårt rum och tänkte "Så bra då kommer han ner nu". Jag hade nämligen hört steg många gånger innan men då hade det alltid varit någon som gick i rummet.

Jag väntade en stund och började fundera över varför han inte kom. Till slut så hörde jag steg igen, lite annorlunda på något sätt och nu kom han ner. Jag frågade varför han inte kom ner innan och frågade han "Vadå innan?". Jag sa då att jag hört honom gå i rummet tidigare men det hade han inte gjort, han hade legat i sängen hela tiden.

Jag hörde dessa steg några gånger men sen tog det lång tid innan jag hörde något igen, denna gången hörde även min sambo (som var väldigt skeptisk till sånt här på den tiden). På ovanvåningen fanns en "hall" som vi använde som tv-rum och på var sida om den fanns ett rum. Till vänster fans vårt sovrum, till höger ett sovrum som vi använde som förråd men förra ägaren hade haft det som arbetsrum tror jag. En kväll när vi precis hade kommit ner i sängen hörde vi dörren till förrådsrummet öppnas - och sen stängas. När jag tittade ut fanns inget där och dörren var stängd. Första tanken var att det var katten, han kan ju öppna dörrar. Problemet är bara det att dörren greppade väldigt mycket i tröskeln och därför var det svårt för katten att öppna den dörren. Det krävdes att han hoppade på handtaget några gånger innan han lyckades och en sak till - han stänger aldrig efter sig.

För några dagar sen var min mamma och hälsade på där vi bor nu. Hon sa att vår son sagt till henne en gång att han hade sett en tant i vårt sovrum som ville ta honom med sig. Detta har han aldrig sagt till mig men jag tvivlar inte på att det är sant.

I min sambos föräldrars hus är det inte mycket bättre, med den skillnaden att dom vet vem det är, min sambos farfar som bodde i huset under sina sista år. En gång när min sambos pappa hade kommit hem tidigare från jobbet hörde han sin fars steg, typiska hasande, lite haltande och med nån slags innetofflar på. Han ropade om det var nån där, då vände stegen hastigt och skyndade in i rummet han haft som sovrum - i det rummet sover vi när vi är där. En natt när vi sov där vaknade jag mitt i natten och kände att någon tittade på mig, jag låg med ryggen mot dörren och vågade inte vända mig om men jag märkte att dörren stängdes efter en stund. Min sambo har också råkat ut för detta men då sa han till sin farfar att gå därifrån för att vi låg och sov så då gick han.

Jo, en sak till. När vi fortfarande bodde i huset hade vi alla våra foton i en står byrålåda. En gång när vi tittade igen foton så hittade vi ett foto som förra ägaren hade tagit. Det var taget på ovanvåningen där vi hade tv:n men där stod istället två stolar, precis som när vi tittade på huset med mäklaren. Vi tog inga bilder då och pappret var av en helt annan sort än våra egna kort. Frågan är hur det hamnat där? Jag har funderat på det många gånger, jag hoppas mamma har kvar det, jag skulle vilja titta på det igen.