När hjärnan säger en sak och hjärtat en annan
Om detta är i fel forumdel, så ber jag om ursäkt, visste inte vart jag skulle posta det.
Jag sitter här och är lite frustrerad minst sagt.
Detta gäller en man i mitt liv - historien är lite för lång för att skrivas här, och det finns endel detaljer runt honom som jag låter bli att skriva, då tja man vet aldrig vem som läser vad.
Hursom helst denna man kom in i mitt liv på ett bananskal, jag sökte en sak, fann något annat.
Första gången vi chattade, fanns det en känsla där av gemenskap - jag tyckte riktigt bra om honom redan på en gång. JAg vet det var någon som frågade mig vad jag och han hade gemensam och jag minns hur generad jag kände mig, då jag inte kunde säga något konkrut…att det bara hadnlade om en känsla.
Kort sagt, jag vågade öppnade mig för honom, och i och med det öppnade jag mig för mig själv…och satte igång mina känslor som varit nedstängda i över 6 år.
Så det blev väldigt turbelent ett tag, då 6 års nedtryckta känslor kom upp till ytan, jag fick även hantera nya känslor som han satte igång + känslor han skickade till mig.
Jag vet idag några saker om denna man; vi har ett band, jag kan inte förklara det på något sätt, han finns jämt i mitt bakhuvud, jag får ibland känslor från honom, dom smakar på ett annat sätt. Vi har samma tatuering på våra ryggar, och vi har målat vårat motiv själva. Jag har även en gnagande känsla av att jag kommer inte undan honom och det vi ska lära oss från varandra. En känsla av ihopvävt öde, tidigare liv.
Nu har han åter förvunnit från jordens yta…jag har mina misstankar, och jag lämnar det där.
Men jag har även en sån välbekant känsla; han gör något och kan inte ta kontakt, han kommer tillbaka.
Mitt hjärna/elak röst/tvivel är inte nådig mot honom på något sätt. Jag vet att jag inte ska lyssna på tvivlet - men hmm när det gäller killar, så vet ajg inte men jag blir lite dålig på att lyssna på magkänslan.
Så just nu sitter jag med en massa känslor:
En saknad som gör något fruktansvärt ont - och jag vet att mycket av dom känslorna kommer från honom.
Frustration - det är jobbigt att inte veta, och bara andas och inte tänka.
Rädsla - tänk om jag inte klarar detta. Det är även väldigt jobbigt att våga lita på mig själv.
Förvirring - vad tusan är detta? Hur kan någon jag aldrig möt irl (i detta liv) dra igång så mycket, finnas så i min närvaro hela tiden?
Motstånd - jag kämpar lite emot detta…han gör det verkligen, jag förstår honom; finns inget logiskt i detta, så mycket som är nytt.
Lugn - allt ordnar sig, bara andas, det finns en mening, han känns så otroligt trygg i min ryggmärg…och mitt huvud fattar inget.
Jag har nog aldrig gråtit så mycket över någon jag aldrig träffat irl ( i detta livet). Och för det mesta är det tårar av saknad…men även av rädsla och jag varit arg på mig själv. Tårarna av rädsla kom från inre längan efter total sammansmältning som jag aldrig känt förut, och det skrämde livet ur mig, även rädsla att våga kasta mig ut i det okända och rädsla av att jag inte är värdig.
Tårar som kom från ilska var jag som var arg på mig själv, då jag gjort några misstag med denna man, sagt konstiga saker, såna där onödiga misstag - och fasen också jag kan verkligen se vad jag gjort lite tokigt. Men när jag insåg att jag var arg på mig själv, så kunde jag börja jobba på att förlåta mig själv.
Men jag känner ochkså en sån otrolig tacksamhet, för ajg har fått bearbetat såå mycket, lärt mig så mycket, och accepeterat så mycket om mig själv. Så någonstans ser jag en mening med allt, även mina små tabbar, liksom hans tystnad.
Har aldrig varit med om att ha någon så fast i mitt bakhuvud som han är, och känna att den personen känns så trygg inom mig själv - fast saekr runt denne person ser mindre bra ut.
Min hjärna säger glömma, dumpa, gör mig av med honom.
Mitt hjärta/magkänsla säger; vänta han kommer tillbaka, han lider på sitt sätt, och jag finns i hans bakhuvud lika mycket som han finns i mitt.
Hmm så nu har jag skrivit av mig lite, känns lite mindre frustrerat, gråtit en skvätt av saknad igen. Får ofta känslan "Gråter hans tårar" Och efteråt känner jag migenergifylld, glad, lättad, lite fnissig.
Är jag helt galen och knäpp?
Någon som varit med om något liknande?
(Och innan nån blir orolig, så jag kan fortfarnade tänka logiskt - när jag ska träffa honom så kommer det att ske offentligt, jag har inte lämnat ut massa personlig fakta till honom, dvs hemnr, adress, hela fulla namn: för även om han känns trygg på så sätt, så har jag alltid haft en regel på internet; var alltid försiktig, träffas alltid offentligt)
Kan ju säga dig att mina största depression kom från någon jag aldrig träffat i verkligheten. Ändock referar jag fortfarande till denna personen som min bästa vän. Så väl har aldrig någon känt mig eller känner mig. Så jag förstår dig gott och väl.
Det enda jag kan trösta dig med är att lyssna till den första tanken. Den första tanken är alltid rätt, åtminstone för dig oavsett vad andra kanske anser. Jag brukar alltid anse den som rätt och inte haft fel hittils när jag väl lyssnat till den.
Den första tanken är den första känslan/tanken som kommer upp för dig om en sak innan logiken/hjärnan sätter in och tystar den första tanken. Därmed är den också lätt att överrösta. Försök att lyssna till den, vad säger den dig?
Oavsett vad du än finner i det, är det nog troligen det rätta svaret i frågan.
ja jag vet - alla säger att ajg tänker för mycket. Att lyssna mer på hjärtat. Just runt honom har jag till och från sånt lyckorus, glädje, längtan, förväntan, inre lugn.
Första gången han var tyst, varade det i 3 veckor…då rensade jag faktiskt ut honom så gott jag kunde genom att blockera och dejta i självförsvar. För min logik sa att jag skulle gör det. Och när han kom tillbaka, åhh tusan vad mycket känslor som kom upp och det var nog då jag insåg vilken del han hade i mitt liv.
Andra gången var det över 9 veckor - ok jag vet han försökt få tag på mig iallafall 3 gånger under den perioden. Under denna period kom jag till så mycket insikt att fasen också jag tror det finns en mening med hans tystnad.
Dessa 2 ggr han var borta var pga hans jobb - jag kan inte säga mer
Nu har det varit tyst i över 4 veckor; och denna gång…alltså, han har på ett sätt bytt jobb men är kvar inom samma arbetsgivare. Och jag kan inte logiskt förstå hur detta nya jobb håller honom från att ta kontakt - jag bara vet att det är något som gör att han inte kan.
Det känns exakt som när han var tyst i över 9 veckor - jag kan inte logiskt förklara hans tystnad. Min mage bara säger att han gör något, han kan inte ta kontakt ovh han kommer att komma tillbaka.
Så ibland vaknar jag på ett strålande humör, tänker på honom, ler inombords, blir lite gråtig av längtan och saknad och tacksamhet. Varm inombords. Sen kommer kvällen och då har hjärnan hunnit tänka några varv och det logiska blivit för starkt. Hittils brukar mitt försvar vara att tänka fina tankar, se på någon bild av honom och låta saknaden välla över mig..och så jobbar jag innåt för att se vars tårarna kommer ifrån - många gångar från honom.
Angående depression, jag var deppad i 6 år, jag förlorade förmågan att jobba som jag ville med min passion, och jag klarade inte av den sorgen, så jag stängde ner allting. Blev känslomässigt död…vilket depression för mig är.
Nu har jag ett relativt öppet hjärta, jag känner hur det lever, sjunger och gråter - och jag har hellre ett hjärta som kan bli sårat än stänger ner mig själv igen. Och jag håller på att acceptera att jag är en människa som får lätt känslor, gråter lätt oavsett vilken känsla jag än känner; förr trodde ajg bara att jag grät när jag var ledsen..att gråta var ett Tecken på att något var fel.
Nu tar jag det som att jag får känslor som helt enkelt rör min själ - och är en slags ventil, och ibland vet jag inte varför jag gråter - ibland får ajg veta det, ibland inte; och det är ok.
Starta ny diskussion