huu.. jag fick rysningar..

jag tror nog barn ser och hör mycket mer än vi vuxna,. men att det växer bort. De blir väl kanske lärda att allt sånt där bara är trams och nonsens?

Låter som en spännande och läskig plats..

Det hus som min mamma växte upp i är ett ställe som ger mig obehag.Alla vi släktingar är nog rätt så överens om att nåt är konstigt med det där huset.

En sommar för många år sedan satt jag och några vänner och spelade kort där och min lillasyster på kanske en 4 år var med och sprang omkring och lekte. Plötsligt reagerade vi på att hon bara satt i soffan och såg bekymrad ut. När vi frågade bad det var sa hon att det luktade konstigt där. Vi var snabba att gå därifrån.. Klart att det kankse bara varit en tillfällighet och att vi bara jagade upp varandra, men man tycker ju att det var konstigt att hon skulle komma på en sån sak mitt i allt som hon lekte och hade roligt…

#1

Nä, ungar kan man nog lita på i sådana fall. De gör det som känns rätt för stunden. O det ska gudarna veta att jag avundas dem!

Varför är vi så f-bannat tröga när vi blir vuxna? Jag fick ju en till bekräftelse på min lille sons förmåga senare när vi hyrde stuga i fjällen. Han sa då att en pojke hade stängt dörren på övervåningen där vi skulle sova. " Det var pojkarna(brorsorna)" sa jag. "Nää" sa han, "Det var pojken". Punkt slut.

Min man( som inte tror på nåt alls) sa en gång när sonen var liten att han vaknat och sagt: "Det står en blå gubbe bredvid sängen".

 "Ja,ja du har drömt" säger man - eller…..?

Tror det är bäst att va så ärlig och öppen man kan med andeväelden vad gäller barnen. de har ju en viss förmåga att" ta saker för vad de är". Elisabeth har ju haft en tråd tidigare om sånt här med barn och deras medialitet.

Jag har oxå varit på ett berg där de brände häxor på 1600 talet, och jag kände oxå en bra bit innan vi kom dit, vilka energier som rörde sig där. men när jag väl kom på plats, så brast mitt hjärta för alla stackars kvinnor som måsta offrat sit liv för denna okunnighet och rädsla som fanns bland folk förr i tiden…Liknande " häxjakter" förekommer ju idag med, fast på ett lite annorlunda vis bara…Hade jag  ( och många av oss härinne på forumet..)   levt på den tiden, så hade vi nog  garanterat brunnit på bål för länge sen…… 

#3 Skrattade gott över det du skrev: att hade jag och många av oss här på forumet levt på den tiden, så hade vi nog garanterat brunnit på bål för länge sedan.
vilket gjorde att jag kom ihåg hur min syster och jag brukade skoja och säga så till varandra.

Men naturligtvis då var det ju ingenting att skratta åt, och måste varit så hemskt vad de kvinnorna på häxjaktens tid fick genomlida. 
Väldigt mörk tid i vår historia.
De fick t.om. barn att vittna mot sina mammor osv.
Vilka ärr i själen måste detta satt.

#  4 Ja visst är det för jäkligt. Allt p ga folks rädslor och inbillningar, istället för at ta reda på fakta. Kyrkan har ju varit värst i det fallet….Har ni sett Jan Gillious "Häxornas tid" som gick på tv förut? Åhh vad jag kände för denna "Stor-Märit" som det handlade om däri….Vilket öde att gå till mötes…

Vi bor ju i närheten av varann då.. Jag bor 1,5 mil därifrån och har svärföräldrarna har sommarstuga i sjön….. Det är förresten min sambos morfar som gjort minnesmärket.. Tänkte åka dit och fota lite i sommar och lägga ut… Det är en vacker plats men det gör så ont i hjärtat att åka dit…

Kom just på att jag skrev fel årtal. Det var ju 1676 eller 1677. Ja filmen som Gilliou gjorde visade just den händelsen. Det var ju så många på en och samma gång 73 st.Jag tror tre var män resten kvinnor…

#5  Ja, jag såg också serien av Jan Gilliou om "häxornas tid" som var en mycket bra serie.
Och precis som du skrev var kyrkan värst i det fallet.
Vilken ryslig tid, och vad okunnighet och rädslor kan ställa till det med.