Hej Subluxan!

Jag önskar så att jag kunde hjälpa dig eftersom jag så väl igen mig i den känslan du beskriver att du inte mår bra och känner dig skärrad och vilsen.

Din upplevelse liknar den jag hade när jag var riktigt ung och hade min första egna lägenhet. Vid ett tillfälle blev jag allvarligt sjuk. Såhär i backspegeln var det värre än jag fattade då.

En morgon när jag vaknade stod en ung och jättesnygg soldat och vaktade vid min sänkant. Han hade en blå uniform med guldknappar och en liten blå hatt och jag såg direkt att han var från en svunnen tid.

Jag blev jätterädd och utan att tänka mig för snäste jag åt honom och sa: "Här kan du väl inte stå fattar du väl, det här är ju mitt sovrum!!" Jag såg honom så tydligt som man ser vanliga levande.

Han försvann ut i hallen, men jag såg honom fortfarande. Efter ett tag fick han på min order flytta sig utom synhåll. Han lydde mig och jag förstår att han bara var där i vänligt syfte.

På senare tid har jag sett att det är samma uniform som de hade under finska kriget 1809 när finnar och fransmän krigade mot Sverige som fick hjälp av england. Jag har också läst mig till att en sjukdom som mycket liknade den jag hade just då blev vanligt bland soldaterna under detta krig.

Hade han kanske råkat ut för liknande och dött i det? Hur som helst jag var ensam i hela världen, jättesjuk, och rädd för den underliga mannen från 1800. Och som du hade jag bultande hjärta och var skärrad.

Jag började segla iväg, alltså sväva i mitt hem, sakta uppåt och när jag krockade med magen mot innertaket förstod jag att det är allvar. Jag kom på att jag inte hade hunnit få barn och därför inte kunde dö nu. Av ren viljestyrka befann jag mig plötsligt i min säng igen. Idag har jag två barn som är halvstora nu och jag är symptomfri.

Med detta vill jag säga att du kanske inte ska vara rädd och vilsen, det kan vara någon som vill ge dig mod, vad vet jag, kanske något händer men att du ska ha modet uppe. Jag vet att det inte är så lätt att bestämma sig för att inte va rädd, men tänk att det faktiskt kan vara ett beskydd av något slag.

#1: Hej och tack för din berättelse, det känns allid skönt att veta att någon tror på det man säger och känner igen sig.

Tidigare idag skrev jag ett inlägg under spöken/hemsökt angående gårdagens "Det okända". Jag bet ner mina surt utbäxta naglar så jag har ont i flera nagelband idag. Såg du programmet? Det var 2 tjejer som bodde i en lägenhet där först den ena och sedan även den andra upplevde att någon var där, de vågade inte ens duscha med draperiet fördraget! När hon beskrev känslan, att inte våga vända sig om i sängen och titta, för att man är rädd för det man vet att man då ser…. Det blev en kalldusch för mig, jag har upplevt detsamma många gånger i barn-och ungdomsåren men jag har aldrig kopplat ihop det med upplevelser. Inte förrän igår, ffa eftersom jag hade besöket som du läste om här ovan. Jag har alltid trott att det är inbillning, den där känslan av att någon är där. Men när det går så långt att man inte kan röra sig eller inte vågar titta, man vet redan vad man då ska få se (inte exakt med ansiktsdrag och så, men du förstår nog) och det är inte behagligt.

Det är som om alla sinnen är på helspänn, man hör, ser, känner dofter som man bara kan om man verkligen anstränger sig, men där och då kommer de till en utan ansträngning.

Jag kan inte släppa det jag upplevde igen genom att se programmet igår och det kommer nog förfölja mig tills jag tar mod till mig och möter min besökare. Men jag blir feg, knäsvag bara av tanken.

Konstigt, för på nåt sätt känns det som om jag VET vem det är och att han bara vill mig väl, ändå tvekar jag och backar.

Det beror nog mest på att det är något helt "nytt", vet inte vart det bär iväg med det hela.

Från det ena till det andra, lägg in lite enkel info om dig på din sida, vore kul att få veta "vem du är" (även om du inte behöver lämna ut dig för det!)

Jag hoppas vi hörs igen!

Otrolig upplevelse! Själv har jag bara några gånger sett döda djur väldigt tydligt, men aldrig människor.

När jag var liten kunde jag känna att det var nånting i mitt rum som inte gillade mig men mina föräldrar sa alltid att det bara var inbillningar och sånt. I flera år plågade det mig varje kväll ibland vågade jag knappt andas eller röra mig för att jag var så rädd. Inte förrän jag blev 14 började jag tro på spöken då jag såg min kusin pratade med en och jag såg hur nånting vitt skimrade till framför honom när han sa "Jag kan nästan se dig" och ända sen dess har jag kunnat se och höra dom mer och mer. I början var jag väldigt rädd för dom precis som du men man vänjer sig :P Den som var i mitt rum verkar ha övergett rummet efter att jag slutade vara så rädd för den men ibland kommer den tillbaka och jag kan känna hur den verkligen stirrar hatfullt på mig som den alltid gjort men jag bryr mig inte längre. (Fast jag blev faktiskt rädd en gång när den slog till min dörr jätte hårt…)

Förhoppningsvis kan du också vänja dig!