Det viktiga är att ni finns för honom, att ni låter honom berätta och som ni gör bejakar och inte säger att det är inbillning och enbart drömmar. Jag vet inte hur ni ska kunna hjälpa honom från rädslan han känner, men berätta om och om igen att det han ser inte vill göra honom illa och lyft gärna det som hände då du skällde på "det" och lugnet som då tog över och ni fick sova gott.

Jag upplevde själv en hel del som barn och var livrädd, ja skräckslagen näst intill. Min mamma pratade lite om spöken, andar hon nämde sin moster som besökte oss och jag blev jätterädd. Mamma ville ju bara lugna mig, men jag blev inte lugn då utan rädd, andra gånger nekade hon och sa att det inte fanns några spöken så för mig fanns ingen trygghet då hon vände hit och dit i sitt prat.

Det jag vill säga är att jag förstår er sons rädsla då jag själv upplevt rädslan i det jag mött, jag vill också säga att ni gör allt ni kan och fortsätt så. Händer samma igen så gör då det du gjorde be om att det lämnar er för det skrämmer er son och att ni vill sova på nätterna.

Hoppas han kan släppa rädslan, för vad det än är så vill det inte illa, jag tror det bara vill visa att det finns där, men det vi inte kan förklara skrämer oss oftast.

Kramar till er alla tre

Hej!

Att din son är öppen och mottaglig förstår vi redan. Men jag tror att även du "drar" dem till dig!

Man kan uppleva det som "skrämmande" utan att det behöver vara något negativt. Vi kan inte ta på känslan och vi kan inte känna det vi ser med våra fysiska händer, därför reagerar hjärnan/kroppen så här.

Att din son ser ett blått sken uppfattar jag som positivt! Har ni sett ett samband till när det här sker? Jag får känslan av att någon är med honom när han behöver det extra mycket (fast han upplever det skrämmande)

Min son är tio år och jag tog upp det här med "spöken" för ett tag sedan. Jag verkar andligt och vet att vi i familjen är mottagliga, allihop.
Jag använder självklart inte ordet "spöken" i vanliga sammanhang, men det är ett ord vi har "lärt" oss och barnen känner till det.

Ja sa till min son

"Tror du på spöken?" Han satt tyst en stund, sen sa han
"Jaa, jag tror att din farmor sitter här bredvid oss nu"
(min farmor är/var ofta på andligt besök, så jag blev lite förvånad!)
" Okej, varför tror du det?
"Jag får bara en sån känsla, som om jag känner henne i huvudet, men jag ser henne inte med ögonen"
"Tycker du att det är skrämmande, sa jag
"Nej, jag tror de tar hand om oss, min farfar är här ibland också.

Efter den "händelsen" har vi inte pratat mer om "spöken" utan vi vet att vi har något fint runt oss. Han vet vad mamma arbetar med och ser inget konstigt i det.

Jag tror att ni ska sätta er ner, du och din son och prata om det här högt. Prata om hur ni känner och tror kring andligheten och om vad som händer när vi lämnar jordelivet. Han kanske sitter på tankar/känslor som han inte vet hur han ska förmedla.

Om ni vill bli lämnade ifred (de finns med er ändå, men lyssnar på era känslor) så sätt er tillsammans och tala om att "vi väljer att inte vara mottagliga just nu, vi väljer att inte se, höra, eller känna, då vi inte vet hur vi ska handskas med det nu. Ni får gärna finnas runt oss, men vi blir skrämnda av känslorna och vill inte uppleva det mer"

När det har varit kalas här hemma och många energier snurrar runt, brukar jag sätta mig ner och sprida ett ljus över mitt hem (tänk dig ett platinablont, vacker sken som sprider sig i varje hörn) och så säger jag högt "Här finns bara glädje, här finns bara kärlek"

Kom ihåg att det är ni som bestämmer, det är ni som styr!

Det kanske kan vara din sons andliga guide som försöker att få kontakt?

Det du pratar om låter som någon variant av det som kan kallas fysiska fenomen och  som man ibland kan uppleva om man är öppen för det.

Tror det finns ett par trådar om det inne på medialt.ifokus, du kan säkert göra en sökning här på ÖN också och se om du hittar något.

Förstår hur du känner…

Har en son som oxå ser och hör…

För honom hjälpte det lite att se på"det okända"Han fick lite bekräftelse på att han inte hittar på.Det var ändå han själv som blev intresserad och bad om att vi skulle se på det..Under pogrammet kommenterade han flera gånger..-precis så är det mamma -så känner jag med mamma..

Låter ju tyvärr som det kanske inte skulle hjälpa din son då…

Sen fick jag råd här på sajten om att läsa en ramsa..till ärkeängeln Mikael..

Vi testade det några kvällar…sen lugnade det ner sig.Men han hör fortfarande saker och tycker dt är otrevligt..

Hoppas att det släpper för honom,så han slipper må dåligt av det.

Kram