Är det någon du saknar så? Jag kan förstå hur jobbigt det känns att sakna.

Kan du inte söka upp någon duktig medial person som kan ställa dig i kontakt så att du kan få lite bekräftelse..då kanske du skulle känna dig mindre övergiven? Sen ibland (detta säger jag av egen erfarenhet) kan tårar läka denna inre tomhet och ensamhet man kan känna…Kanske är det känslorna som måste befrias först för att du ska få kontakt?

Kram önskar dig det bästa och att du inte ska känna dig så ensam…för vi är aldrig ensamma vi bara tror det.

Tack för ditt svar på mitt inlägg. Nej, det är ingen jag saknar direkt, jag bara känner mig så otroligt ensam. Vi lever ju i en värld med mail, sms, Facebook osv. Detta innebär att de som redan har många vänner kommmer att fortsätta med det, de blir hela tiden uppringda, får mail och sms osv. Vi som inte har så många vänner fortsätter att vara ensamma, vi får inga mail, inga sms och telefonen är tyst och död. Jag har ju hört sägas att vi inte är ensamma, att andarna är med oss, men varför känner jag det inte? Varför fortsätter jag att känna mig så ensam? Och som svar på din fråga; nej, jag kan inte gråta…….

Hej! Jag vet precis hur det känns att känna sig ensam! Jag har perioder då jag isolerar mig och i början förstår jag varför jag känner mig ensam men efter ett tag tror jag verkligen att jag e så ensam. En vän t mig har till och med beskrivit att jag utstrålar något som hon tolkar som att jag vill bli lämnad ifred, när jag mår sådär och det enda jag känner e varför ingen ringer å frågar hur jag mår. Jag tror att mycket i ensamheten eller att man fortsätter vara ensam ligger i ens inställning. När jag går ur dom här perioderna av ensamhet så är det ju inte så att jag helt plötsligt fått fler vänner men jag känner mig mindre ensam, vilket ger ringar på vattnet kan man säga. Det man sänder ut får man, är min övertygelse. Jag tror att kärlek finns överallt och hela tiden, du behöver bara öppna dig för den och när du gör det så kommer andra öppna sig för din kärlek med. Två Boktips, till dig; din personliga kraft och the secret, båda böckerna är väldigt helande! Tills du får dom i din hand så försök sända ut hela de varma kärleksfulla tankar, känslor å bilder till den situation du vill förändra. Sätt dig i solen helst på marken nära vatten men det spelar inte så stor roll, ta några djupa andetag, tänk att du öppnar dig och att en ström med ljus och kärlek kommer in i dig, fyll dig med den. Tänk sen att du är uppfylld av det här ljuset och känn kärleken! Dels kommer det ge dig en känsla av att allt hör ihop, kärlek finns överallt, vilket kommer att sända ut den signalen och kärlek kommer att komma in i ditt liv med! Vänta med att ta kontakt med de döda tills du känner dig stabil men din guid har du alltid kontakt med hur du än gör! Pröva be din guid om stöd och hjälp att komma ur din ensamhet oxå. Här kommer en styrkekram från mig! Lycka till!

Okay då förstår jag bättre. Det där att känna sig ensam är ju inte så roligt precis. Vet inte om det är nån tröst, men jag får heller aldrig några sms eller  facebooks-kompisar dels för att jag inte vill ha facebook och dels för att min mobil använder jag bara i nödfall…vanliga telefonen ringer sällan och  ibland och då är det jobbiga försäljare..ibland när telefonen inte ringt på länge så brukar jag tänka, tack å lov för jobbiga irriterande försäljare annars skulle det vara väl tyst.

Jag måste bara få säga det här med facebook. Jag tror att folk dövar sin ensamhet med detta kompissamlande…det är ju inga riktiga vänner det är..okej nu är jag kanske taskig…men på mig verkar det som om många använder facebook på samma sätt som man som barn samlade på fickisar (du vet såna där kolorerade kort med filmstjärnor, om du är 62:a kommer du ihåg;) Så vad jag vill ha sagt är att kanske verkar det som folk känner sig så omhuldade av vänner när det mest är frågan om "fickisar". Det gäller inte alla, andra gör det för att bygga kontaktnät av andra orsaker…men jag har sett hur många verkar bli beroende av sin facebook, och av att samla "vänner".

Andekontakt i all ära..men är det inte mänsklig kontakt du behöver mer?

Jag brukar ibland gå in å läsa på ensamhet iFokus..jag tycker att dom skriver fint där…

Det finns så många som känner sig ensamma det måste finna sätt att bryta cirkeln av ensamhet..tänker jag. Kanske måste man riskera att "göra bort sig", att göra sig sårbar, för att bryta isen…hittar du ett par riktiga vänner i livet är du rik. Folk har inte så många vänner som man kan tro.

Kram

#3 Sara-N vi postade nästan samtidigt. Tänkvärt inlägg av dig.

#4: Grinda, du är alltid så klok och jag kan bara hålla med dig.

På annat ställe har jag skrivit om hur rädda alla idag verkar vara för att möta sig själva och skåda inåt. Ständigt måste de döva sig själva och distrahera sig med musik, mobilsamtal, facebook och annat, de kan inte sitta tysta och stilla ens på en femminutersresa i kollektivtrafiken. Ibland undrar jag om de verkligen har någon annan i luren, så mycket går munnen på dem. Vad är de rädda för? Är de rädda för att konfronteras med sig själva och finna att de är tomma? Något verkar det i alla fall vara. Och med det vill jag säga att jag tror att många av dessa till synes lyckliga, ständigt upptagna personer lider av exakt samma ensamhet som trådskaparen Bitte och som även jag känner av då och då. Jag tror att de är lyckliga för stunden, men inte varaktigt.

Sen finns det givetvis genuint lyckliga personer med massor av vänner, och jag är glad för deras skull. Det är inte dem jag pratar om.

Sen tror jag inte att det finns någon som vid en inre inspektion skulle finna att den var tom. Alltid bär vi på något.

Har jag goda råd? Näe, det kan jag inte påstå. Jag är själv ingen människa som har tusen miljoner vänner och ständigt är upptagen. Jag är inte med på facebook (iFokus däremot!). Men jag är rätt så nöjd med min lilla bubbla, och med att då och då sticka ut huvudet i stora världen och träffa någon av de få personer jag umgås med.

Lycka=vänner? Jag har en del vänner, djupa, ytliga och fb vänskaper, men tror inte att det gör mig mer eller mindre lycklig. Tror som någon skrev här ovan att känslan av ensamhet är mer grundläggande i jaget något som inte jagas bort av ett sms, nog för att ett fint sms eller fb meddelande från någon man tycker om kan göra en väldigt glad. Om ensamheten handlar om att man saknar männsklig närhet skulle jag följa tipsen ovan….lycka till

Jag vet hur du känner! En period i mina tonår, hade jag inte en endaste vän. Jag var praktiskt taget ensam och hemma i mer än 6 månader!

Men jag bad om att få se änglar och det fick jag se. prova med det! kram