Man vet aldrig vem som kommer..
När man går på seans vet man verkligen aldrig vem som kommer. Ett medium kom hem till min granne och hade seans idag. Och ah, jag var där, tillsammans med massa släktingar. Vi förväntade oss såklart att mormor skulle komma, men det gjorde hon inte. Inte den här gången. Misstänker att det kan vara för att min känsliga kusin var med. Hennes farfar kom och hon stod inte honom så nära men då började hon gråta. Undra hur hon hade reagerat om mormor, som hon älskar otroligt mycket, hade kommit? Tror mormor vet att hon inte var redo helt enkelt. Jag fick ju kontakt med mormor för några veckor sen, liksom.
Iallafall, jag trodde ju att mormor skulle komma. Men istället pekade hon på mig och sa att jag har en ung tjej med mig. Sen började hon beskriva min vän som dog i cancer för två år sen. Jag trodde faktiskt inte att hon fanns kvar hos mig, men det gör hon..
I februari 2009 sa hon till mig "vi har hela livet på oss, jag älskar dig" .. I mars, började hon bete sig konstigt och vi började bråka. Av en skit löjlig sak. Jag sa en massa dumma saker, och det gjorde hon också. Jag var arg på henne, men med tiden försvann ilskan och jag sa förlåt. Fick inget svar alls. Kan tillägga att hon flyttat till USA. Så kunde inte få tag i henne på nått annat sätt. I juli skrev jag ett långt mejl om hur mycket jag saknade henne, och fick äntligen svar. "Tro mig, jag saknar dig också. Mer än du anar. Men vi kan inte vara vänner. Om du visste varför så skulle du förstå, men jag kan inte berätta. Forsätt med dina dikter, du är bäst! Glöm aldrig det." Jag blev såklart jätteglad och ja.. Trodde att det skulle fixa sig. Fortsatte skriva mejl till henne, hon loggade in allt mer sällan, men svarade aldrig på mig. Förrän i slutet på november.
"Hej älskade du. Hur mår du? Asså.. jag vet inte varför, men jag har kommit fram till att du förtjänar att veta varför jag har gjort som jag har gjort detta året. Jag är sjuk, gumman. Eller nej, inte sjuk.. Jag är döende. Jag fick diagnosen leukemi i mars, och redan då visste de att det inte fanns något att göra. Jag sökte vård försent. Just nu ligger jag egentligen och bara väntar.. Orkar inte kämpa längre, all kraft är borta. Jag är helt slut. Förlåt för att jag inte berättade någonting tidigare men du mådde redan dåligt och jag ville inte att du skulle dela den här hemska upplevelsen med mig. Jag ville skydda dig från min smärta. Jag menade ingenting utav det jag sa, och jag vet att du inte gjorde det heller. Jag älskar dig, min fina underbara vän. Jag hoppas att du en dag kan komma att förlåta mig. Det här är kanske det sista du hör från mig, och jag har så mycket att säga att jag inte vet vart jag ska börja.
Lev livet, gumman. Var modig och möt dina rädslor. Gör mycket och ångra ingenting. Var lycklig, livet är för kort för att vara ledsen. Jag vet att jag sa att vi hade hela livet på oss, men tiden kan rinna ur ens händer fortare än man tror. Uppfyll dina drömmar och följ ditt hjärta. Sluta aldrig skriva. Snälla, för min skull. Du har talang och det vore ett sånt slöseri om du kastade bort den. Förlåt för att jag fick dig tro att jag hade lämnat dig, men saken är den att jag inte har det. Jag kommer aldrig att lämna dig. Jag kommer att vaka över dig, så gör inget dumt! Jag älskar dig."
Vi pratade lite till och några dagar senare fick jag ett mejl från hennes kompis som berättade att hon hade somnat in. Mitt hjärta brast i tusen bitar. Jag hade förlorat henne, fått tillbaka henne för att sen förlora henne igen. Hon blev bara 16 år, hon var alldeles för ung för att dö. Jag minns att hon sa att USA skulle bli en nystart för henne, men istället blev det bara ett avslut.
Hur som helst, hon visste inte om hon fick vara hos mig så det är därför jag inte har känt av henne så tydligt. När jag sa att hon får det, så sa mediumet att hon log och blev jätteglad, att det liksom lyste om henne. Sen sa hon att jag ska skriva mera. Det var hon som uppmuntrade mig till att skriva dikter och noveller, att publicera mina texter osv. Jag trodde inte tillräckligt på mig själv, men hon gjorde det åt mig och pushade mig. Hon var världens finaste vän. Tanken på att hon lämnade mig när hon behövde mig som mest för min skull.. Jag förstår det inte.
Vet inte om ni har läst det inlägget men för några dagar sen så började det kittla i mina fingrar och jag började skriva en dikt utan att egentligen tänka mig för. Det var tydligen min väns sätt att kommunicera med mig, men den gången hjälpte hon min mormor att nå fram till mig. Det var alltså min mormors ord, framförda genom henne till mig. Och hon ville hälsa mig att så fort jag känner det där i fingrarna så ska jag låta mina fingrar skriva, för då är det något hon vill säga mig. Och om jag eller någon annan har en fråga så kan jag skriva ner den och sen låta henne svara på frågan genom mig. Jag vet inte, men känner mig ganska medial efter att ha hört det, haha. Och så otroligt skönt att få det bekräftat att det var som jag trodde. Och juste, igår kände jag sådär igen men då fick jag bara ner fyra ord. "Jag finns också här", förstod inte alls vad som menades med det. Men nu förstår jag.
Så min fina, älskade vän vakar över mig precis som hon sa. Hoppas jag känner av henne mer än jag har gjort tidigare, nu när hon vet att jag vill. Åh, jag är så lycklig just nu! Jag har världens finaste två änglar som vakar över mig. Just nu känns saknaden efter dem inte alls lika jobbig, de finns ju här hos mig! De är här och stöttar mig. De lämnade inte mig även fast de har lämnat livet.
Så underbart! Glädjs verkligen med dig. Ta vara på ditt liv och den omtanke dina vänner på andra sidan visar dig,
/ Skogshumblan
Medarbetare på tarot och healing.
"I am not what happens to me, I am what I choose to be" Carl Jung.
wow, häftigt:)
Är ganska mållös :)
![[marion69]](/images/avatar-dead.svg){kind=avatar}
Oj, vad rörande att läsa om dig och din vän! 
Men härligt att veta att hon är med dig :) Vad hemskt att förlora en vän så där i en hemsk sjukdom! Ja, jag läste din dikt tidigare, jättefin! Jag tycker absolut att du ska fortsätta skriva!
KRAM
Blir alldeles rörd när jag läser och skriftens gåva den har du det har vi sett.Tragiskt att förlora din vän men så vackert att hon och din mormor finns vid din sida.
Tack som delar med dig !
Underbart är ordet, sa Bull! Jag ryser när jag läser din fina berättelse och blir jätteglad för att du så tydligt känner både din mormor och din vän.
Tack så mycket allihop :) Känner mig sjukt mycket gladare nu än på väldigt, väldigt länge..
Men oj vilken gripande text. Din berättelse om din vän går rakt in i hjärtat…och hennes kloka ord till dig.
Du skriver väldigt fint.
Jättefint skrivet. Tack för att du delar. Och vilken lycka, att ha dessa änglar med dig. Fortsätt med att ta vara på dina talanger och vårda vetskapen om att du alltid har dina kära med dig.
Vilken underbar berättelse, blir rörd till tårar…..
Tack alla ännu en gång :) Nu väntar jag bara på det där pirret i fingrarna, hihi ^^
Tack själv som delar med dig,har haft det du berättat i huvudet senaste dagarna och tycker det är helt underbart.
Hoppas på pirr i dina fingrar och dela gärna med dig när du känner för det 
Fantastiskt bra skrivet. Jag håller med alla andra. Fortsätt med det. Blev riktigt gripen av din text.
//Mvh
Säger som alla andra ..blev alldeles rörd…"pirret" kommer nog snart ska du se..
tårarna bara rinner, underbart att du har dem med dig :)
Jag kan bara säga som din vän gjode och alla andra som redan gjort det efter ditt fina inlägg - fortsätt att skriva för du har en underbar gåva
Jag blev direkt fängslad i inledningen och sedan blev jag som uppslukad av dina ord. Jag kunde verkligen känna saknaden då din vän lämnade dig och reste till USA, sedan sorgen då hon berättade att hon var döende. Jag kunde inte hjälpa det men tårarna bara föll och gör så även nu när jag tänker på det du skrev.
Du kan verkligen måla texten, ge den liv och känslor jag önskar också att du fortsätter att skriva och att du även delar med dig till alla som vill läsa. Skicka in dina noveller dikter ja allt du känner att du vill ska läsas även av andra både här men även till olika förlag som kan trycka dina texter så vi kan få köpa dem 
.
Jag glädjs med dig att du har både din goda fina vän och din mormor vakande vid din sida och att du nu vet vad pirret i fingrarna betyder och jag hoppas att du får det pirret ofta Många varma kramar till dig
Medarbetare på Druid & Shaman
Det var riktigt jobbigt att förlora henne, få tillbaka henne för att bara några dagar förlora henne igen. Hon var alldeles för ung för att dö. Min mormor blev ändå 68år, även om det också är för ungt. Men 16? Hon hade hela livet framför sig och det gjorde (och gör fortfarande) så ont i mig när jag tänker på att det togs ifrån henne. Hon var så full av liv och att hon skulle råka ut för något sånt fanns liksom inte.. Det är sånt man läser om, barn/ungdomar som får cancer. Det kan inte hända någon som står en nära, tror man.
Jag önskar att hon hade berättat sanningen för mig från början. Jag hade satt mig på första flyg till USA och funnits där för henne. Jag hatar mig själv för att jag inte fanns där för henne när hon behövde mig som mest. Det var hennes val, absolut, men det gör ont.
Men det känns som sagt mycket bättre nu, nu när jag vet att hon inte är borta.
Och självklart ska jag fortsätta skriva :)
Bra att du fortsätter skriva, det glädjer mig
Jag förstår din sorg och jag blir med ledsen att höra att så unga måste lämna livet här på jorden och jag är ledsen för din skull som först förlorade henne, för att sedan få henne tillbaka som vän och sedan förlora henne igen. Men du får inte hata dig själv för att du inte fanns vid hennes sida, glöm inte det hon sa. Hon ville skydda dig, även om det från din sida inte känns rätt. Jag förstår så väl dina känslor och det gör även din vän, vi båda vet att du skulle flygit till henne med första flyg om du vetat hur det var. Ni var de bästa vänner och vänner ställer upp för varandra, men hon ville att du skulle leva och ha det bra, inte behöva vara ledsen.
Jag har själv förlorat både min mor och min systers man aldeles för tidigt deras åldrar blev 47 och 44 år. Min mamma lämnade oss 3 månader före sin dag hon skulle fyllt 48 och min systers man dog på sin födelsedag. Jag har alltid tyckt och tycker fortfarande att det är för tidigt, men att förlaora en vän som bara fick bli 16… det finns inga ord… det är så sorgligt
Skönt att det ändå känns bättre nu när du vet att de båda finns hos dig. Många varma kramar vill jag ge dig
Medarbetare på Druid & Shaman
I början när hon försvann (inte när hon dog utan när vi slutade vara vänner) så kunde jag inte skriva alls på nästan 5 månader. Allting blev bara i en enda röra och ingenting blev bra. Och jag insåg att texter överhuvudtaget inte hörde ihop med mig längre. Men efter ett tag så kom det som sagt tillbaka.. Men inte alls som förut. Det var nog mycket därför som hon var på mig med det, att jag inte skulle sluta skriva. Innan skrev jag något varje dag, på 5 månader var det nästan ingenting alls, och efter det kanske bara nån gång i veckan eller ännu mer sällan. Jag vet inte varför det bara försvann sådär.. När jag fick veta att hon var sjuk (döende) så förändrades det dock.
Livet är orättvist, helt enkelt. De bästa människorna dör först. Både min mormor och min vän var underbara människor som alltid satte sina nära och kära före sig själv. Att min vän inte berättade för mig visar det. Jag mådde som sagt väldigt dåligt psykiskt under den tiden och hon ville verkligen inte få mig må sämre. Även om hon fick mig må dåligt när hon lämnade mig så vet hon att jag skulle ha mått ännu sämre om jag visste att hon skulle dö. Ibland undrar jag varför det var just hon som råkade ut för något sånt. Hon var så full av liv. Medan jag som nog alltid kommer att må mer eller mindre dåligt psykiskt får leva..
Starta ny diskussion